Lögnen som verktyg

Inte interiör från Tidö Slott.

 

Aldrig har det ljugits så mycket i en valrörelse som det gjordes i den senaste. Lögnen har accepterats, blivit en del av politikens verktyg för att vinna makt.

De partiledare som nu bildat regeringsunderlag ljög något alldeles förfärande.

• Självfallet visste de att den där utlovade elkompensationen inte skulle kunna betalas ut i november, 
• självfallet visste man att dieselpriset inte skulle kunna sänkas så där som de hävdade, 
• självfallet visste de att de vapenslag som man krävde att Sverige skulle skicka till Ukraina inte skulle kunna skickas där och då, 
• självfallet visste de att Ringhals inte skulle kunna starta upp igen, 
• självfallet visste de att ny kärnkraft inte kan byggas på tre år, 
• självfallet visste de att rättsväsendet inte skulle få 20 nya miljarder, ändå sa man det...
• självfallet visste de att...
  

Får man ljuga? Svaret är komplicerat och så här skrev jag om det i boken Svarta Oliver och Gröna drömmar:

"Politiker är ibland tvingade att ljuga. Den politiker som inte förnekar en förestående devalvering kan kosta sitt land mycket. Men lögnen äter sig också lätt in som en del i den politiska taktiken.

Göran Persson ljög om sina avsikter att bli statsminister. Gudrun Schyman ljög om sitt politiskt förflutna. Carl Bildt ljög när han sa att han företrädde Sveriges genom tiderna mest kompetenta regering. Alf Svensson ljög när han hävdade att han trodde att bara svenska folket fick veta vad kristdemokraterna tyckte skulle det bli ett framgångsrikt parti - det kan han ju aldrig ha trott.

Jag ljög om stämningen i miljöpartiet - jag påstod att den var bra när den var som värst. Mona Sahlin och Marit Paulsen ljög i ett brev till Sveriges kvinnor dagarna före folkomröstningen om EU. De hävdade att knarkkontrollen inte skulle försämras vid ett medlemskap i Unionen. Mona Sahlin erbjöds statsministerposten. Men fick gå för en lögn om Toblerone. Och Marit Paulsen fick välbetalda EU-jobb.

Det mesta i modern marknadsföring går ut på att bedra medmänniskor, lögnen i dess vidaste form är ett bra verktyg för detta. Bilbranschen genomförde en mångmiljonerskampanj som byggde på en lögn: nämligen att nittio procent av utsläppen försvinner om man skaffar en ny bil med katalysator. Konsumentombudsmannen skrev till kampanjledarna och berättade att det var lögn, men Bilbranschen brydde sig inte utan hänvisade (det är faktiskt sant!) till sin mänskliga rätt att ljuga i reklam...

Den lönsamma lögnen är en grundbult för marknadsekonomin på samma sätt som den politiska lögnen var en grundbult i de socialistiska staterna.

Den största lögnaren får bäst betalt och uppskattas mest i många branscher. Bland de största lögnarna finns försäkringsbolagen som försöker ge sken av att de kan garantera en pension för den som redan i unga år avsätter en del för pensionssparande. Som om försäkringsbolag kunde garantera värdet på siffror som bokförs på ett konto. Som om försäkringsbolag hade någon som helst aning om hur samhället ser ut om fyrtio år!

- Jamenherregud, sa försäkringsgurun med den vackra smokingen när vi sågs under en sådan där middag där de inbjudna placeras vid borden i organiserad hackordning. Så kan du väl inte resonera! Med den kunskap vi har idag kan vi garantera en god pension. Men ändras nuläget så ändras vår bedömning...

Han har avgått nu och slipper ta något ansvar. Så fiffigt.

Journalister ljuger för att få ur intervjuoffret det man vill få ut. Ledarskribenter ljuger för att kunna ge den bild man vill ge. Programledare ljuger för att locka debattörer till studion.

Lögnen har alltid fascinerat människorna. Redan de gamla grekerna funderade över lögnen. Kretensaren Epimenides hävdade att alla människor från Kreta ljuger. Om påståendet vore sant, så ljuger han. Alltså måste påståendet vara falskt. Eubulides från Megara hävdade att han ljuger. Men det kan bara vara sant om det är falskt."

Slut citat. Journalister då? Låt mig berätta om några erfarenheter, men kom ändå ihåg att de flesta journalister gör ett bra jobb med ärligt syfte.

Den välmeriterade journalisten på SVT skulle göra ett inslag om det hen kallar modern och omodern miljöpolitik. Hen har fått för sig att Stefan Edman, socialdemokratisk miljödebattör, stod för det moderna i form av ekonomiska styrmedel medan jag, som var språkrör för MP, stod för det omoderna i form av mer förbud. 

Idén hade, så vitt jag kunnat utröna, kommit från Stefan som skrivit en erbarmlig artikel.

Problemet för själva upplägget var att jag talade mycket om ekonomiska styrmedel, jag hade ju själv utrett grön skatteväxling. Intervjuaren var inte nöjd, det passade inte in i det tänka upplägget. Så hen ställer om frågorna, gång efter gång.

Jag misstänker att nu är det något skumt på gång. Jag ber partisekreteraren komma in. Vilket han gör. Intervjuaren fortsätter, blir nöjd till slut. Och klipper ihop en intervju som ger intryck av att jag säger något jag inte alls säger. Och så lägger man till en infam bildsättning som ska förstärka intrycket av det som alla inblandade vet är lögn.

Självfallet blir vi förbannade, det intervjuaren inte vet är att vi haft en bandspelare igång under sista delen av intervjun. Partisekreteraren skriver till den välmeriterade intervjuarens chef, berättar hur det gått till.

Intervjuaren blir sur, hör av sig och tycker att vi borde pratat med hen istället för chefen.

Det tragiska är att jag inte ens nu, trots att ett kvarts sekel gått, förmår att ta något inslag som intervjuaren/kommentatorn gör på riktigt allvar, hur seriöst det än må bara. Hen har i mina ögon ingen som helst trovärdighet kvar. Vilket känns ledsamt.

Vad kan man lära av detta? Kanske inte mer än det du redan vet. Nämligen att allt behöver inte vara som det ser ut. Särskilt inte när medier lagt ner rejält med tid och pengar för ett inslag eller program - och sedan visar det sig att upplägget inte håller. Då händer att man fullföljer projektet, vinklar och kör.

Eller vad sägs om en långt program som framlidne Bo Holmström var programledare för. En stackars journalist sänds till MP:s kansli för att göra en intervju som utgick från att jag - till skillnad från marina forskare som man intervjuat - skulle hävda att Östersjön riskerade att dö knall och fall.

Det hade jag aldrig hävdat - bottnar kan dö i stora områden med förfärande konsekvenser - men journalisten vägrade nöja sig med att jag svarade exakt som de marina professorerna... 

Intervjuaren ville göra om gång på gång för att få mig att säga nåt hen kunde använda sig av - så hen skyllde på bakgrundsljud för att ta om frågorna, skyllde på dåligt ljus för att ta om frågorna, skyllde på att bakgrunden kunde bli bättre - men jag svarade likadant varje gång.

Så fick hen för sig att dra iväg ut till en rondell i Stockholm, där skulle vi ta intervjun istället. Jag förstod ju varför, men ville se hur långt han kunde gå... Vi tid mitt i rondellen, bilarna forsade omkring oss, det var ett jävla liv, men jag blev inte så stressad som hen ville att jag skulle bli...

Hela processen med detta tog över 90 minuter. När programmet kom så påstod Bo Holmström att MP ansåg något som jag aldrig sagt och hela intervjun med mig var nedklippt till cirka tio sekunder  som kunde tolkas, efter Holmströms inledning, som att jag sa något jag inte sagt... 

Jag skrev till intervjuaren som hävdade att han var oskyldig, att han inte stod för klippningen och att jag väl visste "hur Bosse är...".  Om jag trott en enda sekund var den trevlige pricken gjort i teve därefter? Svaret är nej. Ibland skriver han, som pensionär, lite smått och gått på Namn och Nytt i DN.

Även trevliga prickar kan låta sig köpas för att göra medvetna skitreportage.

Och så till den där journalisten som ägnar sig åt grävande. Hen har gjort massor med bra program som jag gillat. Men så var jag med i ett program som en av flera intervjuade - programmet var helt i linje med vad jag själv ansåg vara rätt, men problemet var att hen klippt mina svar så att svaren föll än mer in i vad grävandet ville uppnå, mina svar lät mer ensidigt kategoriska än de varit.

Därmed tappade jag tron på allt den journalisten skulle komma att göra och allt vad hen gjort, vilket gjorde lite ont för vi hade ofta samma utgångspunkt och samma ståndpunkt i de frågor hen grävde i.

Det är, för såväl politiker som journalister, en lång väg att bygga upp riktigt stort förtroende, det kan gå väldigt fort att rasera alltihopa på ett sätt som inte går att reparera. Ni tre vet vilka ni är. Vill bara meddela att vad ni än gör - och ni gör en massa bra - så kommer jag inte att lita på er. Sorry!

Visst, de där falsarierna kan ju tyckas harmlösa i det stora hela. Det finns värre lögner, att de används i icke-demokratier är väl känt och en del av att vara icke-demokrati. Problem av större dignitet uppstår när ledare som är demokratiskt valda ljuger och lögnen kan trigga krig och massdöd.
 

Tony Blair ljög tillsammans med sin kompis George W Bush om Iraks kärnvapen - en lögn som a) skulle legitimera det militärt angreppet på Irak och b) satte igång hela det elände som därefter drog igång. Inklusive gödandet av det som blev känt som IS. Ändå bjuds Blair in på festligheter som vore han värd beundran.

Sanningen dyker ofta upp när hemligstämplingarna gjort sitt och arkiven öppnas. Alla de som var blinda och döva inför kommunismens vedervärdiga baksida lär fått sig en tankeställare när de östtyska arkiven öppnades och allt vedervärdigt las i öppen dager. Vi var många som visste hur det också innan arkiven öppnades, som hade sett skiten.Men visst, auktoritära länder förväntar man sig inte annat av än lögner. Värre när demokratier agerar. Som i det här fallet:

• Den 4 augusti 1964 hävdade USA, under demokratisk regim, att nordvietnamesiska torpedbåtar angripit ett amerikanskt krigsfartyg på internationellt vatten i Tonkinbukten.
•  Detta besvarades med flygbombningar av Nordvietnam. 
• 50 år senare offentliggörs sanningen: Allt var påhittat för att kunna motivera amerikanskt anfall. Det var en amerikansk jagare, USS Maddox, som hade öppnat eld först. 
• Ett påstått annat anfall från nordvietnamesiska torpedbåtar hade aldrig ägt rum. 
• Allt var lögn. 
•  Minst 2 miljoner dog under Vietnamkriget.

Borde vi inte lära oss något av detta när vi - inte minst svenska medier - har en sådan fäbless för att lita just på amerikanska uppgifter om vad som hänt och inte hänt? Vi borde vara mer kritiska än de flesta av oss är. 

Demokratier har i vart fall flera fördelar, det gäller även den amerikanska. Hade rysk eller kinesisk eller indisk politik accepterat så många kritiska filmer om sina länders skumraskaffärer som tillåts i USA hade mycket varit vunnit. Faktiskt.

Bilden är inte en interiör från regeringsförhandlingarna på Tidö Slott.