Hösten
har sina sidor. Förutom att alla hängrännor skall rensas, taken ses
över och landen förberedas för vintern så avslöjas vilka som får
nobelpris. Vilket är något som fascinerar mig.
Självfallet kommer jag även i år att hoppas på Ngũgĩ wa Thiong'o när det gäller Nobelpriset i litteratur. Motiveringen till det längst ner i det här inlägget.
Jag gillar nobelpris som vänder upp och ner på gamla "sanningar". Priser för sådant som förr ansetts som fantasifoster och flum uppskattas särskilt.
Mina lärare i Norra Latin hade skakat på huvudet om någon obstinat elev påstått sådant som att t ex fotoner kan hålla kontakt med varandra trots enorma avstånd, att det finns något som färdas fortare än ljuset (om än bara några nanosekunder), att universum växer ut i det som inte existerar, att celler kan återvinna sina egna beståndsdelar för att bygga upp sin funktion igen eller sådant som graféns magiska egenskaper - en enda kolatom tjockt material som är hundra gånger starkare än stål.
Lärarna talade ofta om sunt förnuft, och det ovanstående tillhör inte det som de skulle ansett gå under den benämningen. Snarare under begreppet magi.
Kanske hade dom också varit uppbragta om någon påstått att vi allmänt gick om kring med gener från neandertalarna.Vilket kanske än idag andre vice talman i riksdagen blir. Hon är ju mer benägen att tro på skapelseberättelsen i Bibeln.
Skapelseberättelse - och magi - spelar också stor roll i den blivande nobelpristagaren (om jag får bestämma) Ngũgĩ wa Thng'os bok Floden mellan bergen.
Kenya. 1920-talet. Det är platsen och tiden det handlar om. Mellan två
åsar rinner en flod. Nog har det funnits konflikter mellan byarna på
åsarna förr, redan deras skapelsemyt innehåller en dualistisk urscen.
Som gjort för kolonialmakten att spela ut. Och det gör man.
Vem skall
träda fram som den store ledaren i en tid när de vita gör allt större
anspråk på land och beslutsrätt? Hur ska gikurufolket bemöta detta, vad
kan man ta till sig av de vita männens kunskap och magi utan att förlora
sin identitet?
Omskärelse för att bli riktig kvinna och man, kan
riter reduceras och till vilket pris i så fall? Kan man utrota
könsstympning utan att förstå den djupare mening som riten innebär,
måste man inte ersätta riter med andra riter som ger identitet?
Huvudpersonen Waiyakis söker en tredje väg, är uppslukad av idén om att
sprida kunskap genom bygge av allt fler skolor, fria från missionärernas
allt strängare krav. Han bär på en historia som ställer krav. Förälskad
i en kvinna från den andra åsen, dotter till en far som gjort de vita
missionärernas budskap till sitt. Kamp om makt, där en tredje
ståndpunkt bara kan leda till en sak.
Det är som om Ngũgĩ wa
Thiong'o vill spara på orden, inte vill ta läsarens tid i anspråk med
onödiga ord och meningar och stycken. Men så återkommer han gång efter
annan till kärnan. Kolonialism och missionerande utan vare sig hänsyn
eller förståelse för den historia som ligger till grund för de samhällen
som invaderas. Så skapas konflikter där tidigare fred funnits.
Tycker mig förstå att det är flera parter som också idag, här i vår del av världen, som skapar konflikter snarare än att lösa konflikter. Det blir lätt så när krigsretorik får breda ut sig så att vi talar mer om krig än om fred, mer om upprustning än om nedrustning, mer om skapande säkerhet genom att gadda ihop sig än genom att söka gemensam säkerhet.
.png)
