.png)
"Influeraren Jan Emanuel Johansson anländer till båthamnen på Djurgården i en röd Ferrari. Dokusåpavinnaren, välfärdsmiljonären och den tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten ska ta en tur i sin privata yacht.
Vid hamnen möter en reporter från Svenska Dagbladet. Johansson ska få testa tidningens nya valkompass, som visar vilket parti man åsiktsmässigt står närmast. I pilotglasögon, stramande vit t-shirt och collegejacka klickar han sig igenom frågorna.
När resultatet kommer blir det en kalldusch. Den muskulöse machomannen, med en politisk pubturné med Jimmie Åkesson i ryggen, har visat sig sympatisera mest med Miljöpartiet! ”Nej! Det här var det värsta jag varit med om!” utropar Johansson. ”Miljöpartiet är en samling stollar, den politiska ondskan.”
Något senare ska Johansson inför sina hundratusentals följare på Instagram framträda i ett makabert filmklipp med något som ska föreställa en död människa invirad med rep i en svart sopsäck och en skylt med texten ”Jag ångrar att jag röstade på Miljöpartiet förra valet”.
Den muskulöse machoinflueraren, med hundratusentals följare och en politisk pubturné med Jimmie Åkesson i ryggen, har visat sig sympatisera med Miljöpartiet.
Vad är det som driver fram sådana uttryck? I sin bok ”Oceankänslan” skriver det tidigare språkröret Isabella Lövin om det särskilda sorts hat som riktas mot just Miljöpartiet. Förra året visade en undersökning från Brå att partiet gått om Sverigedemokraterna som Sveriges mest hotade. Särskilt utsatta är partiets kvinnliga företrädare, med ständiga trakasserier och hot om sexuellt våld. Isabella Lövin uppger att avskyn mot partiet i många Norrlandslän har blivit ett arbetsmiljöproblem för dess företrädare och sympatisörer.
Föraktet för Miljöpartiet är dock inte unikt för Sverige. Även i övriga delar av Europa är miljö- och klimatrörelsen föremål för hatkampanjer och falsk ryktesspridning. Inför valet i Tyskland 2021 blev De grönas språkrör Annalena Baerbock föremål för dubbelt så många falska nyheter som någon av de andra kandidaterna, skriver Isabella Lövin i sin bok. Bland annat påstods att De gröna ville förbjuda husdjur på grund av deras koldioxidutsläpp, bannlysa grillfester och införa Koranundervisning. Även i Sverige har ilskna kampanjer uppstått mot påhittade ”nyheter” som att Miljöpartiet vill införa förbud mot ridskolor och användningen av vedspisar. När bensinpriset höjs riktas vreden inte mot oljeproducerande skurkstater utan mot Miljöpartiet.
Den bärande retoriska figuren i alla dessa sammanhang är att partiet skulle representera en elit som vill förstöra för det riktiga ”folket”. I september 2021 skrev SD-riksdagsledamoten Thomas Morell exempelvis att Miljöpartiets framtidsvision utgör ”inte bara en samhällsfara utan är ett hot mot hela civilisationen”.
I förlängningen av denna retorik finns också ett hot om fysiskt våld. I veckan avslöjade tidningen Syre att en högerextrem sajt har inlett en uthängningskampanj mot klimataktivister, där man med nazistiska symboler och retorik om rasförrädare uppmanar sina följare till infiltration av miljörörelsen.
Som sagt. Vad driver detta hat? Varifrån kommer så mycket vrede?
Isabella Lövin misstänker i sin bok att ett skäl är att Miljöpartiet stod upp för asylrätten under flyktingkrisen 2015. Men i grunden, tror jag, handlar det ännu mer om att partiets civilisationskritik upplevs som allt mer provocerande i takt med att klimat- och hållbarhetskrisens konsekvenser blir omöjliga att bortse från i verkligheten. När Europa än en gång brinner i en ny värmebölja rullar man budbäraren i tjära och fjädrar.
Man behöver inte sympatisera med Miljöpartiet för att finna denna kampanj motbjudande.
DN:s politiska redaktör Amanda Sokolnicki konfronterade nyligen den svenska högern med hur deras fixering vid Miljöpartiet tillåts överskugga en politik baserad på förnuft och fakta, som när lokala moderater klipper och klistrar ihop skräckbilder av vindkraftverk som står uppradade längs strandkanten, trots att de i verkligheten kommer att ligga långt utom synhåll. ”Klimatdebatten har tillåtits handla om hur irriterad man är på Miljöpartiet (och hur man bäst kan irritera det). Inte vad som behöver åstadkommas”, skrev Sokolnicki.
Det är mot denna bakgrund svårsmält att begrepp som ”klimatengagerade” eller ”miljövänner” används som nedsättande tillmälen i den politiska debatten.
Att begränsa utsläppen av växthusgaser eller bevara den biologiska mångfalden är inget särintresse för ”engagerade”. Det är, som författaren Lars Gustafsson brukade säga, en ”parapolitisk” fråga: en förutsättning för all annan politik.
Inte heller handlar klimatomställningen om att förstöra glädjen för folk eller fördärva de saker i tillvaron som människor sätter värde på. Den handlar om raka motsatsen.
Omställningen handlar om att bevara så mycket som möjligt av det som gör livet värt att leva. Att genomföra den kommer förvisso att kosta. Men inte hälften så mycket som att inte göra det. Det är en av vår tids mest svåruthärdliga paradoxer att ju mer uppenbart detta faktum blir, desto fler är det som väljer att blunda för det.
Av samma anledning kommer hetskampanjen mot Miljöpartiet sannolikt att skruvas upp ännu mer inför valet, eftersom partiets fortsatta existens i riksdagen förmodligen kan avgöra regeringsfrågan. Både ideologiska och ekonomiska intressen har mycket att vinna på att MP åker ur.
Jan Emanuel Johansson för sin del säger till en högerradikal nätsajt att han kommer att ställa till med ”en helsickes fest” om det parti han sympatiserar mest med försvinner ur riksdagen.
Som motvikt bekände en annan tung socialdemokratisk opinionsbildare, Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider, att han nu för första gången funder på att överge sin grundmurade ideologiska skepsis mot de gröna: ”Lik förbannat står jag alltså här och grubblar över om jag ändå ska ge min stödröst till Miljöpartiet”, skrev Greider i veckan i Dagens ETC.
Valkompasserna snurrar vidare. Både vid Dalälven och på landets lyxyachter."
Slut på Wimans artikel. Jo, jag har kollat en rad så kallade valkompasser. Har mest gemensamt med MP varje gång. Trots att jag är starkt kritisk till MP:s strategi, formuleringar, framtoning och, som jag ser det, oförmåga - och oviljan - att knyta samman ideologin till ett sammanhållet budskap.
PS!
PS!
Vad Lars Gustavsson, som Björn Wiman hänvisade, skulle stå i frågan om MP och klimatfrågan vet jag förstås inte, men om jag kände honom rätt hade han varit en som snarast mobbat MP och ansett att klimatfrågan var överdriven...
