Rasbiologiska institutet bildades för 100 år sedan. Det ansågs modernt - politiker och kändisar stod i kö för att stötta. Jo, det fanns motstånd på den tiden också. Men motstånd var inte modernt.
Vilket får mig att fundera över politiker som motiverar sin politik med att den är "modern". Lita inte på dem! Oavsett om de klär sig i blått, rött eller grönt.
I Maja Hagermans bok "Käraste Herman" kan man följa inte bara framväxten av Rasbiologiska institutet utan också den moderne Herman Lundborgs hektiska liv.
Man kan säga att den bisarra moderniteten för svensk del började 1909 med att "Svenska sällskapet för rashygien" bildades. Här fanns personer med pengar och makt.
Medlemmarna till föreningen rekryterades från "den översta fjärdedelen av befolkningen inom dagens högsta europeiska kulturmänsklighet", läser jag.
Storfinansen var representerad genom fru Alice Wallenberg och Vetenskapsakademien genom Nobelpristagaren Svante Arrhenius. Hoppsan.
Herman Lundborg själv var inte med i föreningen, han är bara en vanlig docent bland andra. Han studerade befolkningen i Blekinge. Han samlade in det som uppfattades som paradexempel inom sådan forskning som Svenska sällskapet för rashygien skulle bygga sina teorier på.
Många ville vara med, stötta och uttala sin nyfikenhet och beundran. Ellen Key var en av dem, läser jag i Maja Hagermans bok. Skulle vilja höra Ellen Key och Elin Wägners samtal om detta.
Wägner var förmodligen ytterst skeptisk, hon uttryckte sin avsky mot den härskarideologi som inte bara gjorde att människan härskade över naturen, och mannen över kvinnan, utan även den vite över den svarte.
Förresten var Elsie Ottesen-Jensen också med på tåget - hon stöttade en stor rasbiologisk utställning som Lundborg så småningom skulle driva fram. Hon menade att man måste skilja på rätten att leva och rätten att föda. Mindre lämpade skulle givetvis få leva, men inte få sätta barn till världen. Det var väl helt enkelt en modern uppfattning... (Vilket väl än en gång betonar hur meningslöst det är när partier lanserar sig som moderna).
Bilden av Herman Lundborg är bilden av en hårt arbetande forskare, som jobbar med sitt projekt i närmast hysteriskt tempo under såväl pengabrist som obekväma livsförhållanden.
Äktenskapet ser han inte mycket av, makan och barnen bor i Uppsala och han är mest på resande fot. Inte minst i Lappland. Hans sociala kompetens verkar vara kvalificerad, särskilt när det gäller att skapa förtroendefulla relationer till unga kvinnor. Även av underlägsen art, om man får tro hans egen forskning.
Grundidén han bar byggde på att raser inte skulle blandas - idén om att "lapp skall vara lapp" var politisk korrekt på den tiden. Så småningom, efter att ha läst Joseph Arthur de Gobineaus bok "Essä om människoarternas ojämlikhet" började han också, steg för steg, slukas upp av idéerna om rasers hierarkier: de vita var bäst, de gula medelmåttiga, de svarta undermåliga. Judefrågan skulle man helst inte tala om, det kunde leda till minskad sponsring, meddelade Lundborg så småningom.
Underrubriken till Käresta Herman - som syftar bland annat på de otaliga brev Lundborg fick från kvinnor - är "Rasbiologens Herman Lundborgs gåta".
Gåtan? Tja, han gjorde barn med Hilja av "lägre ras" och gifte sig till slut med en kvinna med ännu lägre rasbiologisk rang. Trots allt mätande av skallar. Mätandet hade i syfte att rädda det svenska folket, som det hette.
Rasbiologiska Institutet bildades, på Lundborgs initiativ, efter stöd av såväl socialdemokrater som högerfolk. Men bara ett riksdagsparti skrev in rasismen i sitt partiprogram: det var Bondeförbundet, dagens Centerparti.
