Optimistisk är han inte. I vart fall inte utifrån den
vanliga definitionen av begreppet. Hans tes är att kollapsen hotar, den är
inbyggd i systemet så att säga – men han påpekar samtidigt att den som är säker
på att det går åt helvete drabbats av hybris. Därmed lär han fått en del ovänner
på båda sidor – såväl de som ännu lever kvar i Hans Roslings naiva förförelsepredikningar
som de som byggt varumärke som hopplöshetens tjänare.
Själv tillhör jag de som
menar att det mesta tyder på att det går åt helvete, men jag erkänner samtidigt
att jag tror på Alexander Lukas så till vida att vi genom en god portion tur kan
ta oss ur de strypgrepp som inte minst klimatförändringarna tagit på våra
möjligheter att i framtiden bygga goda samhällen.
Det finns lösningar, i vart fall en, om vi ska tro författaren. Den består i att människan måste avväpnas. Och
det har han förmodligen helt rätt i. Avrustning, eller åtminstone radikal
nedrustning, krävs när det gäller människans maktmedel eftersom hotet mot
människan själv består av människans ”imponerande framgångar”.
Vi har onekligen
gjort sådana, räknat i ekonomisk tillväxt, komplexa systembyggen och teknikaliteter.
Allt i takt med att vi blivit pinsamt avskärmade från den verkliga verkligheten
– eller som författare träffande beskriver läget: ”I det bleka skenet bakom skärmarna
ser och känner vi få signaler från den mark som bär oss, den luft som omsluter
oss och genomsyrar oss, de livsprocesser som föder oss, eller de arbetare som
tillverkar de produkter vi använder.”
Den där meningen gillar jag. Den är på pricken.
Nu är det förstås så att en bok där figurer som Elin Wägner, Peter Kropotkin och Joseph Tainter dyker upp med viss automatik har mitt gillande, det blir ju ofta så när det refereras till ens egna husgudar. Och när författaren riktar en vass, om än vänlig, udd mot Andreas Malm genom att konstatera att det snarare än explosioner behövs ett ihärdigt hamrande - för att skapa förutsättningar som gör att planeten fortsättningsvis kommer att ha förutsättningar att härbärgera goda samhällen för homo sapiens - så nickar jag bifall. Författaren skriver: ”Vi behöver tämja våra monster, förändra deras natur, göra dem ofarliga, och till sist fasa ut dem, samtidigt som vi ger plats för det vilda livet.”
Det kräver ett radikalt folkligt tryck, ett envetet hamrande. Hamrandet kräver inte minst aktivister som likt författaren ägnat år åt demonstrationer, manifestationer, aktioner… Det är ju genom sådant – och det som kallas civil olydnad – det bästa vi har i vårt samhälle har tillkommit.
Att sätta sig tillrätta och vänta på att makthavarna själva
ska göra något är destruktivt, meddelas både på och mellan raderna. Det var väl
också själva kärnan när gröna frihetliga partier en gång bildades i Sverige och
lite varstans i världen. Vi väntade inte, vi var aktivister som bildade
partier. Och blev så småningom makthavare som det inte räcker att vänta på…
Det finns idag till råga på allt ett vänsterparti vars nya ledning anser att individens
ansvar för sitt sätt att leva ska tonas ner, eftersom det är ett besvärligt
politiskt budskap att kräva något av individen. Som att t ex uppmana till
mindre flygande, mindre köttätande, mindre konsumerande… Det är väl ett av alla
dilemman som finns i vänster- och högerretorik. Vänstern pekar helst på systemen,
högern mest på individen. Trots att det gäller att se båda delarna.
Till fördelarna i boken hör att författaren problematiserar sådant som inte så gärna vill låta sig problematiseras. Vad sägs till exempel om det bittra faktum att även godhetens profeter, pacifister och veganer vegeterar – hur skulle annars livet kunna levas - på de system som kräver våld, förtryck och orättvisor. Och vi som förespråkar icke-våld, hur trovärdiga är vi när vi (såväl bildligt som bokstavligt) ”låter någon annan greppa bultpistolen” för att sedan (både bokstavligt och bildligt) ta för oss av köttet.
Tur att Carl Barks skapade Alexander Lukas i alla fall.
