Vladimir Putin skruvar på kranen av krigsretorik. Nato gör detsamma genom att till exempel motsätta sig att Sverige skriver på FN-resolutionen mot kärnvapen. Och Sverige skruvar också på den där kranen.
Alla som skruvar säger att de skruvar därför att andra skruvar. Ingen part tycks vilja – eller förmå – sätta sig in i den andres tänkande. Av olika skäl.
Ett skäl är att den andres tänkande, utifrån den egna plattformen, tycks bisarrt. Ett annat är det där med ägget och hönan – vem var det som började?
Idén hos den ryska regimen är att Nato är ett hot. Man pekar på att Natos starke man (USA) använt militär - USA:s militärbudget är gigantisk i jämförelse - för att skaffa sig kontroll över råvaror eller maktpositioner. Man menar också att Sovjetunionen inför upplösningen skulle fått löfte från väst att inte Nato skulle ”flytta fram sina positioner”. Gavs ett sådant löfte var det ingenting värt annat än som retorik eftersom det är varje lands rätt att själv bestämma vart man söker sig.
Gemensam säkerhet
Desmond Tutu har sagt att den som vill fred inte ska tala med sina vänner utan med sina fiender. I det ligger väl också att förstå hur den andre tänker och uppfattar olika handlingar, situationer och uttalanden.
Politiker har sannerligen inte blivit bättre på att försöka se saken med den andres ögon. Snarare sämre. Det gäller inte minst i den svenska debatten. Stefan Löfven och Peter Hultqvist har dessutom, steg för steg, begravt allt som har med den gamla tanken om ”gemensam säkerhet” att göra.
Begreppet ”gemensam säkerhet” – som lanserades av FN:s så kallade Palmekommission – har dagens krigsretoriker formulerat om. Numera menar man, även om man inte använder begreppet ordagrant, att gemensam säkerhet istället är att bunkra ihop sig med de man uppfattar som vänner. Ursprungligen betydde gemensam säkerhet att bygga den tillsammans med de man uppfattar som potentiella fiender. Det gällde att skapa kontaktytor, försöka sätta sig in i hur den andre ser på ens eget beteende. Det gällde att införa kärnvapenfria zoner, tillbakadragande av vapensystem i gränsområden, diplomati, kontakter, stegvis nedrustning.
Visst ska vi diskutera försvarsfrågor
Att diskutera försvarsfrågor och försvarsförmåga kräver såväl öppet sinne som vidvinkelperspektiv. Sedan mer än tio år har krigsretoriken i Sverige skalats upp och presentation av händelser har inte alltid varit korrekta. Rapporter – från t ex EU-kommissionen – som inte passar in förträngs eller förnekas. Vilket är olyckligt. Det finns anledning att vara djupt kritisk till Rysslands agerande i konflikten med Georgien – men det borde trots det inte finnas något anledning att bortse från EU-kommissionens rapport (Tagliavinirapporten) om krigshandlingarna mellan de två länderna
Rapporten visar att det var Georgien som startade kriget genom nattbombningar i Sydossetien - hur ofta har det framgått i den svenska debatten? I rapporten redovisas också att det ryska agerandet gick ”över resonliga gränser”.
Varför kan inte svenska medier hålla sig till de fakta som ändå finns? De räcker väl? Det är väl illa som det är! Ryssland tog tillfället i akt och passade på att bära sig åt.
När jag en tid efter kriget stod på Goris fästning och såg hålen i väggarna där ryska kulor fastnat, hört ryssar och georgier dra sina berättelser, så känns det så ynkligt att dessa drabbade människors upplevelser och förödda framtidsplaner används som slagträ i den svenska politiska debatten. Ta människor på allvar, ta politik på allvar, vinkla inte så förbannat! Det ÄR illa som det är.
Ökad spänning
Att Sverige i det läge som uppstått diskuterar sin försvarspolitik är
självklart motiverat. Men det bör ske med säkerhetspolitiskt
vidvinkelobjektiv och med syftet att i möjligaste mån minska
konfliktytor.
När spänningen nu åter ökat mellan Ryssland och Ukraina gäller det att ha is i magen. Istället för att spela med i krigsretoriken. Som när försvarsministern Hultqvist och Försvarsmakten plötsligt utmålar gränsen mellan Ryssland och Ukraina som "vårt närområde". Det är onekligen att ta i…
Situationen är tillräckligt illavarslande som den är. Att av retoriska skäl, och med klart syfte, manipulera situationen är allt annat än respektfull för medborgarna.
Att regeringen skrivit på ett värdlandsavtal med Nato är på intet sätt en självklart fredsfrämjande åtgärd. Tvärtom är det, vilket också den förre utrikesministern Han Blix (L) påpekat, en sätt som snarare provocerar och därmed vara en del i krigsspiralen.
Värdlandsavtalet - ökar eller minskar spänningen?
Värdlandsavtalet innebär att regeringen – även en minoritetsregering med t ex M och KD – utan att fråga riksdagen kan ”bjuda in” Natotrupp så de kan använda vägar, flygplatser, hamnar etcetera för militära ändamål – det gäller även offensiva stridsmedel och till och med kärnvapen (svensk tull har enligt avtalet ingen rätt att granska vad som införs). Avtalet innebär också att Nato skrivits in i svensk grundlag.
Någon debatt om värdlandsavtalet inför något val har inte förekommit, trots att det påverkar Sverige mer än något annat vi gjort när det gäller säkerhetspolitik.
I Sverige kan avtalet tolkas som försvar, i Ryssland snarare som ett ”förstärkt hot”. Det sistnämnda spelas upp av Putin som en del av den ryska ledningens strategi på temat ”alla är emot oss, hotet ökar”. På vilket sätt man än ser det så är det en del av upptrappning av såväl retorik som handling. Den farliga spänningen ökar, inte minskar.
Sveriges roll
Ska Sverige – och Europa – öka möjligheterna till att undvika krig krävs att den farliga spänning som nu råder minskas. Sverige har medverkat till att öka spänningen, inte minst efter det att Peter Hultqvist segrat över Margot Wallström (som lämnade regeringen efter det att Sverige efter påtryckning från Nato att inte skriva på FN-resolutionen om förbud av kärnvapen).
I själva verket tillhör Sverige de länder i EU som vridit retoriken hårdast. Medan sådana som Merkel förstått vikten av att se saker också ur den andres perspektiv. När Tyskland och Frankrike arbetet för nedtrappning av Ukrainakonflikten för att förhindra ett nytt kallt krig så bidrar det rent konkret mer för Sveriges säkerhet än sådant som den svenska regeringen hållit på med.
"Säkerhetsintressen"
Dessutom verkar alla nu totalt ointresserade av att Ukraina inte på långa vägar har kvalificerat sig inte till vare sig Nato eller EU. Så att nu spela upp - från båda sidor - föreställningen om något annat är enbart av ytterligare konfliktskapande karaktär.
Det finns i sig ingen anledning att vara naiv. Ryssland har flera gånger visar att man, liksom USA och andra, är beredd att bryta mot FN-stadgans förbud mot intervention och användning av våld, då man anser att ”vitala säkerhetsintressen” står på spel. Det är illa.
Det gäller att fatta hur den andre ser på vad som är ”säkerhetsintressen”. När Cuba bjöd in Sovjetunionen att etablera sig i landet hotade USA, under president Kennedy, med krig. USA ville inte ha fienden inpå sig. Ryssland hävdar samma sak när det gäller Ukraina. Putinregimen kan dessutom peka på att USA ägnat sig åt krigföring världen över - inte bara för att upprätthålla fred, stabilitet och demokrati precis...
Gynnar Putin
Det är illa att provocera fram sådant som regimer kan utnyttja för att stärka sin egen inhemska roll. Den svenska strategin - som med värdlandsavtalet - bidrar till att stärka Putins retorik och därmed hans fortsatta ställning i Ryssland. Sverige är verkligen inte sitt bästa jag just nu. Våra ledande politiker talar mer om krig än om fred, mer om upprustning än om nedrustning, mer om skapande av nya konfliktzoner än om avspänning.
Är Magdalena Andersson lika benägen att gå i Peter Hultqvist fotspår som Stefan Löfven var lär Sverige bli alltmer insyltat i konflikter som – kanske av misstag - kan sluta med krig.
Försvarsmaktens roll som krigshetsare
Den svenska Försvarsmakten har onekligen bidragit till att påskynda krigsmentaliteten. Försvarsmakten lade ut en Youtube-serie på temat ”NÄR kriget kommer”. Retoriskt räckte inte det tidigare ”OM kriget kommer” för att hetsa fram mer pengar till militären … Detta har svenska toppolitiker låtit ske.
Till och med gröna språkrör har hållit truten. Och därmed frånsagt sig sitt ansvar att som opinionsbildare stå upp för sans och måtta i det som kallas ”säkerhetsdebatt” men som snarare är ”upprustningsdebatt”. Det pågår onekligen en hysterisk krigsspiral som dessvärre också regering och riksdag spelar med i.
 |
Andel av världens totala militärbudget
|
Det vi nu behöver är inte tal om krig, utan tal om fred.
Det vi behöver nu är inte mer militär upprustning utan kamp för nedrustning.
Det vi behöver nu är inte skapande av nya konfliktzoner utan skapande av avspänning.
Det vi behöver nu är inte förvrängda eller bortsopade fakta – sanningen är tillräckligt jävlig som den är. Mer is i magen behövs, mer av det som Desmond Tutu stod för.
Om att ensidigt rikta strålkastaren för att slippa det egna bristerna
Och vad gäller säkerhetspolitik så tycks ledande politiker använda Putin som ett medel för att de ska slippa diskutera de verkliga säkerhetshot som finns mot Sverige. Allt från sårbarheten, de ökande klyftorna, klimathotet och usel beredskap för pandemier, bränder och översvämningar till det faktum att allt som är uppkopplat också kan hackas och att (sic!) avloppssystem är på väg att krackelera på grund av eftersatt underhåll.
