 |
Två blivande kycklingklubbor och en filé.
|
Så har då Världsnaturfonden belagt kycklingar med rödljus, som inte bör ätas. Det var banne mig på tiden. Hela kedjan - uppfödning,
transporter, slakt - är totalt vedervärdig.
Under många år har klimatengagerade människor sett mellan fingrarna
och pläderat som om kycklingfilé och kycklingklubbor från de snabbväxande kycklingar som återfinns som stapelvara skall rädda
världen som "klimatsmart kött".
De har intensivt blundat med ena ögat. Numera har bara KRAV-märkta kycklingar grönt ljus.
Hela kycklingindustrin bygger på att konsumenten inte har kunskap om hur djuren hanteras. Från det att de föds till det att
de slaktas tvingas de leva ett liv som är helt främmande för höns. Men billigt
blir det.
Häromåret visade det sig att ungefär 150 000 kycklingar självdött under transporter
till slakterier. Där hängs även de benskadade upp i benen inför slakt. De flesta sänks
ner i ett elektriskt vattenbad. En del gasas.
Jag
är inte vegan eller ens vegetarian men kan inte låta bli att känna
avsmak för hur djur behandlas under sina liv och inför dödandet. Jag har
själv haft både får och höns, har själv slaktat men - trots allt - i
förvissningen att de haft goda liv och varit obekymrade även sista
sekunderna av sitt liv.
Ju mer urbana vi blir till vårt sätt att leva ju mer kan vi fjärma
oss från insikten att varenda höna är en individ - till råga på allt en ganska
socialt utvecklad individ. Alla vi som har, eller har haft, egna höns vet hur personligheterna
utvecklas och vilka relationer de har till de övriga hönsen i flocken.
För att stå ut med hur industrin hanterar hönsen så
förvandlas de i retoriken till råvaror
redan som levande. Vi producerar kycklingar,
heter det. Ungefär som vi producerar järnmalm eller rödbetor. Problemet är att råvaran kyckling är en levande varelse med hjärta,
nervsystem och förmåga att känna stress och smärta. Och dessutom med DNA
förvillande likt journalisters, politikers och nationalekonomers.
Vi säger naturligtvis inte att barn produceras på BB, eller att bergsgorillor produceras i Bwindiparken i Uganda. De flesta av oss drar oss nog
också för att säga att man på bondgården i trakten producerar kalvar. När vi kommer till grisar så börjar det närma
sig produktionsbegreppet. Ju eländigare djuren
har det ju mer förtränger vi vår empati genom att nyttja orden på ett sätt som inte
stör oss.
Hade vi som konsumenter haft insyn i hela kedjan (uppfödning, utsortering, uppväxtvillkor, transporter, införseln till slakten, slakten) hade kyckling förmodligen inte varit favoriträtt för så många.
Vad är det vi inte vill veta? Tja, att kycklingarna aldrig
får träffa hönan (trots att det talas om ”gårdskycklingar”), att de hålls
inomhus i stallar som rymmer tiotusentals individer med upp till 25 stycken per
kvadratmeter, att de ska växa upp
till slakt på en dryg månad och därför växer så fort att de får ont (avståndet
från djurskyddslagens portalparagraf till den enskilda kycklingens välfärd är
ungefär som avstånd mellan Jorden och Saturnus).
Min favorittupp, under alla år vi hade höns på tomten, hette förresten Siewert. Han var en sann gentleman trots att han hade samma uppsyn som Siewert Öholm, först såg han till att hönsen fick picka i sig godbitarna på gräsmattan innan han själv tog något. Han blev rikligt belönad med kärlek...
