Ola Tunander är inte vem som helst. Och han ger sig inte. I sin nya bok "Navigationsexperten – hur Sverige lät sig bedras av U137" gräver han vidare i gyttret av sanningar, lögner och förnekanden.
Alla som var med minns säkert hur U137 med dånande motorer 1981 låg på grund utanför Karlskrona efter att helt orimligt gått fram där den typen av ubåtar helt enkelt inte kan klara sig: inte dyka och knappt vända.. Varför hamnade den där? Att spionera hade ju lättare gjorts med en väl utrustad civil segelbåt med svensk flagga...
I sin nya bok lutar Tunander sig bland annat mot den tidigare stabschefen i Karlskrona, kommendör Karl Andersson som var den som intervjuade kaptenen på den sovjetiska ubåten. Han tar också stöd av samtal med involverade amerikanska militärer och diplomater. Det som syntes vara var nog något helt annat...
Ola Tunander är "en av Sveriges främsta kännare av säkerhetspolitik, underrättelseverksamhet och ubåtsoperationer." Han var expert i en av de av regeringen tillsatta ubåtsutredningarna.
En dokumentär om U137, där bland annat kommendör Karl Andersson intervjuas, sändes i Tyskland, Frankrike, Polen och Danmark för några år sedan. Jag har sett den. Den köptes in av SVT som översatte den men valde att inte sända den. Tunander skriver: ”Saken är uppenbarligen fortfarande alltför känslig för Sverige”.
Vad är det då som är så känsligt när det gäller U137 och de ubåtsjakter som följde?
Efter U137-händelsen blev så småningom ”ubåtsjakter” i Hårsfjärden stort tevedrama månad efter månad, år efter år. Det finns en politiker som grundat sin karriär på den där jakten: Carl Bildt. Vilket inte gör hela historien mindre intressant.
I boken påtalas bland annat att den socialdemokratiske försvarsministern Sven Andersson påstod sådant som totalt saknade förankring i verkligheten. ”Ren lögn”, som författaren så osminkat skriver.
I Försvarsmaktens – gäller inte bara den svenska förstås – uppdrag ingår ibland att tiga, ge sken av och ljuga. Av högst legitima skäl eller högst tvivelaktiga skäl.
När åren går, handlingar blir offentliga och inblandade blivit äldre gentlemen dyker ofta sanningar upp.
När historien visar sig vara tillrättalagd brukar det heta att det nu gäller att vända blad och gå vidare… Det borde inte få vara så. Men varför är det så? Är svaret så enkelt som att tilliten till Försvarsmakt och Försvarsdepartement skulle minska vilket skulle kunna medföra att även det som sägs idag skulle misstros?
Hur var det med jakten? Vem visste vad? Vad var det för ubåtar....?
År 2000 bekräftade USA:s försvarsminister Caspar Weinberger och brittiske marinministern Keith Speed att de ”ofta eller regelbundet övat med ubåtar i svenska vatten för att testa svenskt försvar”. Det handlade då även om ”djupa intrång” i skärgården. Vilket också ligger i fas med hur Marin Nytt beskrev läget – ”svenska skärgården motorväg för Natos ubåtar” - innan Carl Bildt och ett antal militärer målade upp en helt annan bild som också blev den offentliga. Dvs att det drällde av sovjetiska ubåtar.
Tunander påpekar att försvarsstabschefen vid flera tillfällen ingrep och beordrade eldförbud när en främmande ubåt var på väg ut. Försvarsstabschefen hade, enligt den brittiske marinministern Keith Speed, fått information om tid och plats för brittiska ubåtars operationer i svenska vatten.
Notabelt är att författaren refererar till ett samtal med USA:s tidigare Chairman of Joint Chiefs of Staff general John Vessey som hävdat att det väsentligt hemliga inte finns i arkiven: ”When it comes to Sweden, there was only one rule: Nothing on paper”.
Liknande har ordföranden i Natos Militärkommitté, general Zeiner-Gundersen, berättat: ”Det som var mest hemligt beslöts muntligt… det som är skrivet på papper kan alltid läcka till en journalist. Ett muntligt åtagande kan emellertid inte bevisas.”
Ingenting var som det syntes vara, om man ska tro författaren. Och han är ju inte vem som helst.
Jag är övertygad om att såväl Nato som Sovjet hade intresse av att känna till svensk skärgård. Nato för att kunna gömma ubåtar där, Sovjet därför att de visste att Nato kunde gömma ubåtar där.
Boken är viktig för att vi som medborgare skall kunna förstå vikten av att värja oss inte bara mot troll och bisarra konspirationsteorier utan också mot falska bilder som målas upp av de som vi egentligen borde kunna känna tillit till.
