Att just vår planet lyckas härbärgera liv – och till och med gjort det möjligt att bygga goda samhällen för arten homo sapiens – hänger på en skör tråd.
Avståndet från solen ger oss en temperatur så att liv kunnat uppstå, fortbestå och utvecklas. Vattnet, som utgör livets källa, vare sig dunstar bort eller fryser till is. Några få grader lägre temperatur leder till en ny istid. Några få grader högre till att isarna smälter och landområden försvinner.
Havets enorma mängder vatten skulle, om Jorden vore ett alldeles jämnt klot, begrava den fasta jordytan på nästan 2500 meters djup.
Samma vatten har vandrat i sitt kretslopp under årmiljoner. I vattnets mjuka, gungande vagga säger vetenskapen att cellen föddes. Livet började spira och smög sig fram ur havets famn och klättrade efter årmiljoner upp på land. Årmiljon lades till årmiljon.
De senaste kosmiska sekunderna har detta lilla vänliga klot fött fram en art som kallar sig homo sapiens.
Denna, enligt egen uppfattning, visa människa påverkar alltså nu de planetära processerna mer än naturen själv. Vi sägs därför leva i antropocen. Jag menar emellertid att denna benämning av vår tid är missvisande.
I själva verket är vi nämligen så små att vi accepterat att vara kuggar i ett ekonomiskt system som, på grund av vår oförmåga att bryta oss ur, tycks vara självgående. Vi har successivt flutit in i en annan fas: econocen. Ekonomismens tidsålder.
I denna tidsålder är vi på väg att förvandla oss själva till slavar, kortsiktigt beroende av det som långsiktigt leder mot kollaps. Där framgång i någon sorts bisarr bemärkelse kommit att bero på med vilken hastighet naturtillgångar mals ner till synligt avfall, som plast i haven, eller osynliga molekylsopor, som överskott av koldioxid.
Allt pimpat med ökande stress och växande prekariat i en modell som ökar ojämlikheten, skapar rädsla och ger näring till krafter som varje försvarare av demokrati och värdighet borde värja sig mot. Hur kommer det sig att detta får ske?
(Utdrag ur min bok Vad ska vi ha samhället till?)
