roman om en sällan skildrad verklighet i norr.
Så beskrivs senaste boken av Ann-Helén Laestadius i reklamen. Så kan den onekligen beskrivas. Inte stor läsupplevelser i sig, rent litterärt. Men något av en bildningsresa. Boken är nog igenkänning för många som bor norrut och definitivt nyttig kunskap för oss som bor mer söderut.
Det handlar om en kultur, ett levnadssätt. Det handlar om kärlek till renen. Det handlar om kulturkrockar och rasism. Och om vem som har rätt till vad. Det handlar om stöld av renar, förakt för människor och rättssystem som inte "har tid". Men också om förhållningssätt till det som kallas rovdjur - det sistnämnda skaver rejält för mig.
Visst kan jag förstå att rovdjur upplevs som fiender till renarna och renägarna. Men natur är nu något större än människans rätt att ostört bedriva verksamhet. Det gäller i renbetesland norröver såväl som i fårbetesland söderöver. Som "ägare" av djur följer ansvar att skydda dem, inte rätten att utrota eller av hat misshandla andra arter. Visst, det är lättare sagt än gjort. Statens agerande när det gäller bidrag till stängsel för att skydda får från varg eller som ersättning för "rovdjurs"-angrepp på renar har varit allt annat än hedervärt genom åren.
Har däremot full förståelse för samiskt motstånd när industrialiseringen av natur - genom nya gruvor och vindkraftparker - också inskränker deras möjlighet att bedriva renskötsel. Miljörörelsen bör i sin helhet begrunda att "klimatet kan räddas" på ett miljövidrigt sätt - gruvor för metaller till batterier och förnybar el genom vindkraftsparker på fel ställen medför att ett problem skall lösas genom att nya skapas. Allt för att upprätthålla något som inte är hållbart. Allt det där skaver.
Men lika mycket skaver det beskrivna hatet mot renar och bisarra föreställningar om samer. Författaren skriver rakt, enkelt och osminkat.
Romanen är som sagt en sorts bildningsresa snarare än en stor läsupplevelser. Den hade vunnit på att kortas ner och ömsint redigeras här och var. Men det hjärtat är fyllt av är svårt att hålla tillbaka. Och hjärtat är fyllt hos författaren. Det känns.
Även om jag är väl medveten om mycket av det som berättas - renstölder, polisens avsaknad av resurser och intresse, de ibland krävande och till och med kvävande förväntningarna som bärs av unga samer - blottläggs det tydligt och får tankarna att mala. Funderar på hur jag skulle agerat om jag var statsråd med ansvar för frågor som rör renbetesland och samisk kultur. Med hela det svenska historiska bagaget - som är minst sagt smutsigt - finns onekligen mycket att göra. Men hur? Och vad?
Hatet som strömmade ut som ur en mental avskrädeshög när Girjas sameby av Högsta Domstolen tilldömdes rätt att upplåta småviltjakt på sitt renbetesområde på statens mark förskräcker.
Det finns oerhört mycket i "svensk samepolitik" som känns vedervärdigt. För drygt hundra år sedan meddelade t ex Axel Frändén, som var "lappfogde" i Jämtland, att tillgången på fattigdomsunderstöd gav samerna en alltför stor trygghet.
Med sämre understöd skulle de nomadiserade samerna anstränga sig mer i arbetet med renar. I samband med stora problem med renskötseln vid sekelskiftet hade kostnaderna för fattigvård för samerna i Jämtland ökat. Samma statsmakt som klagade över detta hade föreställningen att samer inte skulle få ägna sig åt något annat än renskötsel. Man ville till och med förbjuda samer att bo i hus - men det gick inte igenom i riksdagen, däremot fick man igenom att bidrag skulle utgå till bygge av flyttbara kåtor. "Lapp skall vara lapp", hette det från svenskt håll.
Och riktig "lapp" var man om man ägnade sig åt renskötsel, bofasta samer var en anomali, skriver Patrik Lantto i sin stora genomgång av Lappväsendet och svensk samepolitik (Lappväsendet - tillämpningen av svensk samepolitik 1885-1971). En undanskuffad del av en allt annat än sympatisk del av svensk historia.
Hur många har förresten hört talas om Lappväsendet - den statliga myndigheten för samiska frågor... Få. Väldigt få. Det är ingenting som talas om. Varför? Därför att det kräver skämskudde. Många politiker och partier har anledning att gömma sig i kudden.
Det är samma skäl till att få vet att romer fick rösträtt i Sverige först 1959... allt från kungen och statsministern till minska lilla ledarskribent och kulturredaktör firade ju häromåret hundraårsdagen av att Sverige fått "allmän och lika rösträtt". Ett fiffigt sätt att glömma verkligheten.
För övrigt fick de som erhöll socialbidrag - mest ensamstående mödrar - inte rösträtt förrän 1945. Så den lag som Sveriges riksdag firade var en klasslag med rasistiska förtecken. Men det ska vi glömma, inte nämna och helst inte känna till... för det gör ont i sossar och liberaler som så gärna vill låtsas att de införde demokrati för hundra år sedan.
Huruvida demokrati råder i "samepolitiken" kan det funderas över... Ur många aspekter.
