Och människorna i staden hade klarat sig ganska bra under kriget. Staden var en av de städer som ännu inte bombats. Så de tiotusentals barn som gick upp den här morgonen 1945 hade haft tur.
Hiroshima med sina över 300 000 invånare var en av dem som klarat sig. Nagasaki en annan. Men nu var det dags. Några dagar innan hade nämligen den amerikanske presidenten Harry Truman tagit beslutet att fälla bomben. Den fanns ju fix och färdig. Vetenskapsmän hade arbetat med den i åratal, stora ekonomiska resurser hade satts in. Och nu fanns den där. Så snopet om den inte kom till användning. Teknik kan aldrig ligga i träda. Så beslöts att Hiroshima skulle få äran att bli den första staden att uppleva frukterna av så många geniers kreativa och gedigna arbete.
En av de stora vetenskapsmännen var Otto Hahn som året innan bomben fälldes tilldelats Nobelpriset i kemi. Nästan hela staden ödelades och inom några få historiska ögonblick hade 140 000 barn, kvinnor och män avrättats. Inte bara dött. Utan avrättats. Vi måste lära oss att använda rätt ord för krigets verkningar. Det är bara om vi använder rätt ord vi kan komma tillrätta med missförhållanden och förstå vad krig är.
För att förmänskliga hela operationen hade bomberna fått namn med en liten kul klackspark: bomben över Hiroshima hade fått namnet Lilla Pojken. För att piloterna som släppte bomben skulle orka hade de, som så många soldater i så många krig, fått kyrkans välsignelse. De hade också fått höra att japanerna tillhörde en lägre stående ras. Rent av en ond ras. Hur skulle piloterna annars stå ut med vetskapen att den bomb de fällt hade utrotat tiotusentals barn, stekt tiotusentals kvinnor, förött en hel stad med alla dess människor med sina skratt, sina förälskelser, sina tårar och sina sorger? Nog är det lättare att göra det mest vedervärdiga om kyrkan gett sin välsignelse och med tron att ens gud nickar bifall. Nog är det lättare att avrätta människor om dessa kan betraktas som en annan sort, en lägre stående sort som är… just ond.
Minns du när Nobels fredspris 2017 delades ut till ICAN, den internationella koalitionen mot kärnvapen? Organisationen hade arbetat många år för ett förbud mot kärnvapen. Länder som Sverige hade hakat på och verkat i FN för att få fram en formell konvention. Den hade antagits ett halvår innan fredspriset delades ut. Nu gällde det att så många länder som möjligt skrev på. Vid utdelningen i Oslo talade åttiofemåriga Setsuko Thurlow – överlevande efter Hiroshima – om sin livslånga kamp mot detta helvetiska vapen för massmord. Det tycktes som om inget öga var torrt när hon berättade. Tårar och röda ögon zoomades in av tevekamerorna. Kungligheter, eliter från kultur, näringsliv och politik. Alla tycktes berörda. I en stund av godhet. I en stund när andra intressen fick vila. I en stund när de som arbetat så intensivt för en FN-konvention som förbjuder kärnvapen ärades. Med pengar, applåder. Och tårar av rörelse. I en stund när så många hoppades att land efter land skulle skriva på. Setsuko Thurlow bad om det. Och ögon tårades.
Att Sverige skulle kunna bli ett av de länder som ens skulle fundera på huruvida konventionen till slut skulle skrivas på eller inte kändes då minst sagt främmande. Men så blev det. Sverige sa nej. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg hade under 2018 års upplaga av Folk och Försvar i Sälen meddelat att svensk påskrift skulle få konsekvenser. Vilka då? Tja, kanske skulle Sverige få problem med reservdelar till JAS? Kanske skulle Saabs ramavtal på 4 200 miljoner kronor gällande pansarskottet AT4 och granatgeväret Carl-Gustaf sägas upp?
Så, vad hjälpte alla röda ögon när fredspriset delades ut till de som kämpat som mest intensivt för ett förbud för kärnvapen? Ingenting. Det kallas realpolitik. Och den är förfärande. Sverige är ett av de länder som drev fram förbudstexten, Sverige borde skriva på.
Den här texten består av några utdrag - från kapitlet 20 - ur boken Vad ska vi ha samhället till? Den finns på bibliotek, närmsta bokhandel och nätbokhandlare som t ex Bokus här.
