Hoppa till innehåll
För mig personligen är det som händer i Afghanistan - där talibanerna bidat sin tid och nu åter drar fram - en påminnelse om hur jag själv bar mig åt. Hur jag lealöst lät mig fångas av den bild och den debatt som rådde i medier. Så här var det:
Jag var huvudtalare i en demonstration 1988 utanför sovjetiska ambassaden, tillsammans med Bengt Westerberg (Folkpartiets partiledare). Det handlade om Sovjets våldsamma övergrepp i Afghanistan. Men var också naivt förskönande av deras motståndare, det var ju så bilden och debatten såg ut. stödda av av USA och Pakistan, Mujaheddin utmålades som frihetshjältar i våra medier. Kritik av Sovjetmakten var berättigad, men förskönandet av de andra var oförsvarligt. Jag bara följde strömmen.
På tunnelbanan hem började jag fundera över vad jag egentligen visste om Afghanistan. Mer än vad jag läst i svenska tidningar. Där allt var svart-vitt, präglat av informationsflöden som hade syfte. De sovjetiska militärerna betedde sig fruktansvärt åt. Var man emot det förhatliga sovjetiska regimens agerande var man med automatik god. Så fungerar retoriken. Men den som är emot det onda är inte med självklarhet god. Den som är emot ett förtryck är inte självklart emot ett annat.
I tunnelbanan bestämde jag mig för att läsa på ordentligt om Afghanistans historia, uppbyggnad och strukturer.
Förstod att grupper som i medier och debatt utmålades som de goda och demokratiska vare sig var det ena eller det andra. I svensk debatt saknades nästan all kunskap om hur Afghanistan var uppbyggt, hur beslutsprocesser såg ut, att det inte gick att jämföra med en nation som kan besegras i ett krig.
Med kunskap om de strukturer som rådde - och råder - i landet borde var och en begripit att det inte går att vinna ett krig i Afghanistan. Det var - och är - inget land på det sättet som vi i väst föreställer oss länder. Det går inte att kriga sig till underkastelse i ett land som Afghanistan.
Men kunskapen var som sagt ytlig. Förståelsen för landets historia och sociala nätverk minimal. Förståelsen för sociala beroenden och till och med för geografins roll var noll i vår del av världen - och det var väl också det som utnyttjades av de krafter som ville in med militär.
Hade svenska riksdagsledamöter orkat läsa på hade de förstått att det militära krig som Sverige sedermera blev en del av i Afghanistan inte skulle kunna vinnas. Att beslutet att delta var baserat på okunskap och lobbyism.
Jag försökte få de som då var i ledningen för MP att förstå, men de hade redan bestämt sig, hade inte tid att lyssna på ett avgånget språkrör som också var på väg att lämnat riksdagen för att ersättare Maria Wetterstrand skulle få en plattform inför nästa val.
Mest ont gjorde när det plötsligt hette att det var i linje med grön politik att ge sig in i Afghanistan. Det var det inte. Det var inte ens FN-sanktionerat. Det var ett Nato-projekt.
Att gå emot svenskt militärt deltagande - vilket inte uteslutet civilt bistånd och civila insatser - skulle, trodde nog Miljöpartiets dåvarande ledning, försvåra en kommande regeringsmedverkan.
Försvarsmakten ville ha en uppgift, ett skäl att legitimeras när kalla kriget var slut, Berlinmuren riven, kommunismen i Sovjetunionen avvecklad... Och riksdagen var förlamad av föreställningar och okunskap, av propaganda och ovilja att begripa.
Plötsligt hette det att försvaret av Sverige börjar i Afghanistan. Så urbota korkat! Tvärtom har kriget skapat fler problem än de löst.
När nu USA drar sig ur eftersom de fattat att det inte går att vinna kriget genom bomber, militär och ständigt nya oskyldiga offer som snarare gynnat talibanerna.
När Sverige avslutade det militära engagemanget den 15 maj halades flaggan vid högkvarteret utan närvaro av någon enda ansvarig svensk politiker. Ingen ville låtsas om sitt ansvar för vad som hänt! ÖB själv noterade i en kort formulering att insatsen var slut. Ungefär som att "nu vänder vi blad" och tittar på något annat, hej och hå...
Regeringens egen utredning om Sveriges deltagande i kriget 2002-2014
kom fram till att de fem mål som gällde Afghanistan inte blev uppfyllda. Till en kostnad av ca 30 miljarder kronor.
De mål svenska politiker hade satt upp var följande: Minskad fattigdom, säkerhet och stabilitet, social och ekonomisk utveckling, ett demokratiskt samhälle, stärkt ställning för kvinnorna.
Det sjätte och sista målet var "trovärdighet och förmåga som deltagare i internationella insatser". Det målet, som inte gällde utvecklingen i Afghanistan, uppnåddes. Troget stod vi upp och övade krigföring medan vi såg de andra målen krackelera.
Utredaren Tone Tingsgård konstaterade på presskonferensen lakoniskt att "det är en ganska dålig måluppfyllnad...".
Utrikesminister Wallström betonade å sin sida att det inte var de deltagande militärernas fel att det blev som det blev utan att ansvaret för det dåliga resultatet låg hos de som tog besluten.
Frågan är hur de tagit det ansvaret. Är det någon som sett till det där tagandet i så fall?
Låt mig i all ödmjukhet konstatera att det varit bra om fler politiker än jag tidigt omprövat de färdigpackade åsikter som vi alla matades med. Insikten om egna brister på den där tunnelbaneresan från Fridhemsplan till Gamla Stan var viktig.
Många år efter tunnelbaneresan suckades det över mitt inlägg på det MP-möte där entusiastiska föredragande la ut texten utan att veta ett enda dugg om Afghanistan. Om jag är bitter? Nej, men det känns ledsamt, rent av sorgligt hur vanligtvis kloka människor kan få för sig att springa i flock utan att veta så mycket.
Än märkligare var att MP år 2010 - det vill säga efter närmare tio års krig och när vem som helst kunde se vad det handlade om - ställde sig bakom att öka antalet direkt deltagande svenska soldater med 20%.
Då var det utrikesministern Carl Bildt som nöjt konstaterade att också språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson från partiet med rötter i fredsrörelsen ställde upp. I samma veva
avslöjades ( i Svenska Dagbladet!) att Försvarsmakten skönmålat läget i Afghanistan. Och allt fler insåg att den militära närvaron av bland annat Sverige snarare triggat inte bara talibanerna utan också de som i brist på annat hamnat på deras sida när främmande länders drönare avfyrat missiler som "på köpet" tagit livet också av oskyldiga som råkar befinna sig där talibanledare vankar.
Som sagt: vem har sett till något ansvarstagande?
och som doktor i freds- och utvecklingsforskning):
Resultatet av stormakternas intressen i Afghanistan är uppenbar, men den utvecklingen var inte naturgiven.
Vem som är ond idag är alldeles tydligt, men vilka som lade grundan för det fasansfulla förtränger vi lätt i samma stund som det går att skylla på någon annan än oss själva. Talibanernas skräckvälde skapades av USA under 1980-talet efter att man med hemliga CIA operationer lockat Sovjetunionen in i Afghanistan. Den dåvarande säkerhetsrådgivaren till president Jimmy Carter, Zbig Brzezinski ångrade inte ens den strategi som använts när han 1988 för första gången erkände USA:s agerande. Innan sin död för ett par år sedan var han hyllad för sina insatser under amerikansk utrikeshistoria men uttalandet från -88 tål att läsa:
"Regret what? That secret operation was an excellent idea. It had the effect of drawing the Russians into the Afghan trap and you want me to regret it? The day that the Soviets officially crossed the border, I wrote to President Carter. We now have the opportunity of giving to the USSR its Vietnam War. Indeed, for almost 10 years, Moscow had to carry on a war unsupportable by the government, a conflict that brought about the demoralization and finally the breakup of the Soviet empire. (Zbigniew Brzezinski jan 1998).
Ett problem som inte nämndes var att det var Afghanerna som betalade priset.vilket även alla andra intressen som varit där och härjat har ignorerat.
Det finns anledning att ställa oss frågan om vad som görs idag i olika delar av världen som leder till ”framtida Afghanistan” - vilket pris som är värt att betala för att försöka uppnå våra politiska syften och när vi ska lära oss av historien. För när egentligen ledde "våra" krig till hållbar demokratisk utveckling och inte till det precis motsatta? svaret är: nästan aldrig.
