Fastighetsskatt. Att åter införa en sådan. Socialdemokratiska distrikt tänker driva frågan när deras parti har kongress till hösten. Det vattnas i munnen på borgerliga partiledare. De ser en valfråga växa fram. Med lite tungvrickande – och påståenden som är lösa i hullet – hoppas inte minst Ebba Busch (KD) locka väljare. Hon behöver det. Och Kristdemokraterna har erfarenhet av att göra fastighetsskatten till valfråga. Det gjorde de inför valet 2006. Då lovade de att avveckla den. Och det löftet hölls. Fastighetskatten togs bort. Och ersattes av en ”kommunal fastighetsavgift”. Som i själva verket också är en skatt. Fast med borgerlig fördelningsprofil.
Småhusägare på landsbygden och i småorter fick efter det att skatten blev en avgift ökade kostnader med upp till 62 procent. Medan villaägarna i Danderyd gavs minskade kostnader med upp till 42 procent. Det kunde den som så ville räkna fram av siffror från Ekonomistyrningsverket. De stora vinnarna fanns i orter som Danderyd, Täby och Lidingö. De stora förlorarna fanns i Kiruna, Gällivare och Örnsköldsvik. Sedan dess har det blivit än värre.
Det tragikomiska är att när nu borgerligheten nu vädrar morgonluft i fråga om fastighetsskatten så bygger deras retorik – ”fattiga tant Hulda får lämna sitt barndomshem i skärgården!” – på hur det var innan den så kallade begränsningsregeln infördes.
Begränsningsregeln medförde att fastighetsskatten i princip inte fick vara mer än fem procent av hushållets inkomst. Hög inkomst högre fastighetsskatt, låg inkomst lägre fastighetsskatt. Vilket betydde att gamla tant Hulda, som levt hela sitt liv på skärgårdsön, kunde bo kvar.
Den fastighetskatt som borgarna avvecklade var inte konfiskatorisk utan hade just, på initiativ av röda och gröna, blivit både solidarisk och rättfärdig.
Läs hela krönikan här.
