Den dokumentära serien om Waldorfskolan i Järna (Solvikskolan) är onekligen drabbande. Det är lätt att förstå att denna skola uteslöts ur Waldorfdomänen, dess värderingar och praktik tycks rent fundamentalistiska och bisarra. Det som kan tyckas sympatiskt i waldorfpedagogiken drunknade i något som närmast synes vara ideologisk cynism.
Frontfiguren uttalar sig på ett så obehagligt sätt att känsla av äckel infinner sig. Och hans tes om att "matte och geografi och rättstavning, det kan man lugnt spola i 25 år" är rent bisarr.
Att konst, musik, bild, teater, fantasi och kultur är viktigt för att en människa skall växa - det är en av tankarna i Waldorfskolor men dessvärre inte i andra skolor. Själv vill jag se att barn som kommer till första klass möts av flöjt och breda penslar snarare än av suddgummi och linjal. För att uttrycka det lite retoriskt. Men det innebär inte att "vanliga skolämnen" skall reduceras på det sätt som kan, eller åtminstone kunnat, ske på waldorfskolor.
Serien avslutas med att frontfigurens hustru gått bort efter år med cancer, han tycks vakna upp ur sin drömvärld, och ser det alla som velat se länge sett: han var som en sektledare. Vilket drabbade barn, men också lärare som sögs fast i ett destruktivt systemtänkande.
Jag gick i en vanlig kommunal skola och känner igen en hel del av det som skildras i serien. Lärare som utser favoriter, lärare som mobbar, lärare som blundar för att slippa konflikt med andra lärare. Dock inga som tyckte det var en hög upplevelse att elever känner dödsskräck. Huruvida någon av mina lärare trodde på karma och återfödelse och såg det goda eller onda i nuvarande liv som en följd av tidigare vet jag inte. Troligen inte. I den kultur vi lever är det ju ovanligt.
Sägas ska att jag mer eller mindre avskydde skolan från första dag till sista dagen i gymnasiet. lnte en enda morgon åkte eller gick jag till skolan med lust och glädje. Det blev, i gymnasiet, ett sabbatsår för att stå ut.
Efter "studiebesök" i några waldorfskolor har jag som vuxen ställt mig frågan om jag inte hade mått bättre där än i de "vanliga" skolor jag gått. När familjen flyttade till Stockholms innerstad hamnade jag i en skola där varje morgon inledes med en psalm, där bestod skolgården av ett asfalterat tak. Och senare hårt mobbande lärare som fick prästdotter att gråta, mobbade mig för att jag stammade lite grand och hävdade att några elever såg illa, hörde illa och luktade illa.
Jag har alltid gillat filosofi trots en hopplös lärare i Norra Latin. Intresset innebar att jag också något år grottade ner mig i Steiner och antroposofins filosofiska tankevärld. Inom vilken waldorfpedagogiken mer eller mindre ryms. Det blev till och med med ett - visserligen kort men ändå - avsnitt om delar av Rudolph Steiners teser i min första bok (Miljön, makten och friheten, Gidlunds förlag 1989).
Tog intryck av det som kan kallas Tregreningsprincipen där en bärande tanke är att - men mina ord - stort frihetsrum bör råda inom en vid kultursektor, syskonskap och rättfärdighet inom ekonomin och absolut jämlikhet inom rättssystemet.
Tregreningsprincipen är väl idag något av det minst kända som kan förknippas med Steiner. Waldorfpedagogik nog det mest kända. Däremellan finns sådant som biodynamisk odling och homeopati.
Visst är resultatet av biodynamisk odling fint - och odlingssättet var också viktigt för att skapa debatt om kemikaliejordbrukets skadeverkningar - men de, i mitt tycke, bisarra metoderna för just denna form av giftfri odling förstod jag mig aldrig på. Uppfattar det som hokuspokus. Om än miljövänligt och hållbart. Men visst: bra naturviner framställs ofta av biodynamiskt odlade druvor. Och vem kan påstå att mjöl från Järna Kvarn är dåligt?
Steiner tyckte och föreläste således om allt mellan himmel och jord. En del har blivit troende in absurdum. Det må vara hänt när det inte drabbar elever i skolor eller sjuka som förmås tro mer på det nog de flesta uppfattar som hokuspokus (homeopati) än på skolmedicin. Den sistnämnda (skolmedicinen) har sina brister, sina biverkningar, sina läkemedelsbolag som inte vill ha friska människor utan beroende läkemedelskonsumenter. Vårdcentraler som räknar "pinnar", ger en kvart per patient och avskyr multisjuka som ställer till trassel och tar tid... Är det konstigt att en del då söker sig till ställen där personalen tar sig tid och "ser hela människan"? Vårdcentralen som jag "tillhör" ägs av Doktor.Se. Stafettläkarna står som spön i backen. Lokalerna torftiga. Dörrarna slamriga. Vore jag rejält sjuk skulle jag värja mig för att gå dit. Alternativ finns ofta för att det finns något sjukt, stressigt och fult i det som är det gängse.
När jag går förbi skolorna på Hälsingegatan (med skolgården på asfalttaket), Dalagatan (där hette skolan något så jävligt som Statens Normalskola) och Norra Bantorget (Norra Latin) funderar jag på hur det varit att ha hamnat i en waldorfskola istället. Inte för längtan till just en sådan. Utan för att de andra var som de var.
