Vårdagjämning. Men kylig morgon. Mulet dessutom. Fjärden ligger fortfarande istyngd. Men våren smyger onekligen på. Pelargonerna har burits upp från skuggtillvaron i källaren. Nu står de på altanen. Ser gamla och skröpliga ut. Ljus och dagvärme räcker för att få dem att se yngre och fräschare ut. Känner viss avundsjuka.
Rabatterna på tomten har tinat, torra perenner ska klippas ner, ogräset rensas. Sånt gick fort i unga dar. Nu får det ta den tid det tar. Bara för att det finns tid. Idén att kunna spara tid genom att jobba undan fort är fånig. På vilket konto sätts den tiden in? Och när kan den tas ut? När döden knackar på axeln så är det ingen idé att motsätta sig genom att hävda att det finns sparad tid på kontot. Än så länge knackar den inte, men den kan komma smygande bakifrån så det är svårt att veta...
När jag fyllde 65 för ett antal år sedan föreläste jag några gånger för kulturföreningar under rubriken ”Får jag be om några rynkor till?” Syftande på att livet har sina ljusa sidor även som äldre och att det gärna får hinna bli fler rynkor innan kistlocket skruvas fast. Det var uppskattade föreläsningar, roliga sas det. Tja, det finns ju en del att berätta om livet som det blev och varför det blev som det blev. Och inte som det var planerat.
Pelargonerna är Lenas, jag är aningen tveksam till dem. Även om tveksamheten avtagit något med åren. Varje höst numera undrar jag vem det blir som tar upp dem till våren. Det är ju så att en gång blir det den sista för min del. Så är det förstås med allting. En gång är den sista att stänga dörren till sitt hus. En gång är den sista koppen kaffe. En gång är den sista blicken ut över fjärden. Ett paddeltag blir det sista, ett årtag det sista, ett simtag det sista. En gång är den sista att se sin älskades ögon. Sånt är avtalet. Vi föds på ett villkor: att vi också ska lämna livet. Att dö.
I boken Den utmätta tiden beskriver Peter Noll hur han får besked om cancer och hur han tar emot den utmätta tid som är kvar. Han tar den på allvar. Istället för att fortsätta fylla tiden med sådant som har lågt, eller intet, värde. Tänk om vi alla verkligen kunde ta in att vi bara har en utmätt tid, ett kort ögonblick, att leva på den här fantastiska planeten som svävar i det obegripliga mysterium som är kosmos. Om vi kunde ta vara på tiden. Se det stora i det lilla, se det naiva i det uppblåsta, samla ögonblick som gör oss till stora berättare den dag vår utmätta tid är till ända. Om vi förmådde leva våra liv så att vi inte kunde – och än mindre ville – sammanfatta alltihopa med att redovisa vårt lönearbete, vår karriär, vårt CV utan istället först och främst kunde berätta om doften av nytvättade lakan på vårens klädstreck, doften av nybakade kanelbullar som ungarna blev så glada åt när de kom hem från skolan, ljudet av havet som slog mot klipporna den där gången när vi var så lyckliga, den där sommaren när vi var lediga från allt och bara kunde ligga i hängmattan och läsa, den där enkla cykelturen den där sena hösten när luften var så klar.
Snart är det sommar här hemma igen... Vem vet, det kanske kan bli en riktigt bra sommar. Med rosdoft, öppna fönster och en och annan lom som meddelar sin närvaro nere på fjärden.
