Idag skriver jag i DN Kultur inför Miljöpartiets kongress. Så här:
Våren 2002 hade varit varmare än normalt. En åskfront drog över Sundsvall. Ett antal miljöpartister hade smyckat Tonhallen med budskapet ”Tid att leva”. På morgonen den 9 maj var hallen redo att motta de 594 deltagare som anmält sig till Miljöpartiet de Grönas tjugofemte kongress. De var skärrade. Fyra månader kvar till valet. Opinionssiffrorna pekade neråt. Temo 2,7 procent. Skop 3,3 procent. En del skyllde på terrordådet i New York, andra på budgetsamarbetet med sossarna, men flest på språkrören.
Det manliga språkröret Matz Hammarström hade tröttnat redan efter ett år, uppdraget kostade för mycket för familjen. Lotta Nilsson Hedström, som varit språkrör ett år längre än Hammarström, hade tappat sugen. Kände bristande stöd i tjänstemannakåren. Båda språkrören meddelade att de ville avgå. De trodde inte längre på språkrörsmodellen. Opinionssiffrorna tärde. Partistyrelsen föreslog att kongressen skulle införa partiledare.
Partiet var i kris. Kampanj drevs för att Åsa Domeij skulle ta över. Hon var älskad i partiet, nästan en myt. Det var hon som tillsammans med Eva Goës och mig varit frontfigurer när MP som första nya parti på 70 år kom in i riksdagen. Det var 1988. Problemet var att partiet åkte ur riksdagen valet därpå. Också det som första parti. Och nu var man snubblande nära igen. Desperation. Åsa ville inte bli partiledare. Några vilsna själar bad mig ställa upp. Det hade ju gått bra förr. Partisekreteraren vädjade till Per Gahrton. Han var ändå partiets grundare. Till slut föreslog valberedningen Claes Roxbergh. Han var kommunalråd i Göteborg. Entusiasmerande var han inte. Radikal var han inte heller, snarare en maktpolitiker. Blekgrön, menade många. Om ens det, lade andra till. Vad ska vi göra? frågade de vilsna.
Många som äntrade kongresshallen var med rätta oroade, besvikna och frustrerade. Och när de kom till kongressen fick de en mindre chock. Dagens eko hade just meddelat: ”Vid Miljöpartiets kongress i Sundsvall kom det överraskande beskedet att Peter Eriksson, som i dag är kommunalråd i Kalix, kandiderar till posten som partiledare …”
Ekot berättar att Claes Roxbergh kvällen före hade ”kommit överens med Peter Eriksson” om att dra sig tillbaka. En del delegater drog en suck av lättnad. Andra var upprörda: får man göra så här, var är demokratin? Det blir lättare att införa partiledare om det blir Peter, viskades det i korridorerna. Och Peter var villig att ställa upp även om kongressen av nostalgiska, eller rent av ideologiska, skäl vägrade avveckla språkrörsmodellen.
Kongressen vägrade. Och Peter valdes till manligt språkrör. Vid sin sida fick han Maria Wetterstrand. Vem är det? frågades i medierna. En blivande stjärna, svarade vi som kände henne.
Deltagande demokrati är ett begrepp som Miljöpartiet kramat
ömt. Medlemsdemokrati var en grundbult när partiet bildades. Men aldrig
har väl ett partis lokalavdelningar blivit så överkörda som när Roxbergh
och Eriksson bestämmer sig för att göra upp i ett slutet rum. En mer
auktoritär ledarkultur skapades där och då.
Ändå drogs en suck av lättnad genom partiet. Kanske skulle man nu undvika nesan att än en gång ramla ur riksdagen. Peter kände de flesta sig säkra med. Han hade varit tongivande i arbete med partiprogram som innehöll gröna krav på sänkt arbetstid, medborgarlön och gedigen kritik av jakten på ekonomisk tillväxt. Han hade slagits för pacifism på MP:s kongresser. Värnande sin norrländska så sörlänning han är.
Och Maria var ju Maria. Hon var visserligen ung, men hade varit
språkrör i Grön Ungdom och suttit ordförande med den äran på partiets
stökiga kongresser. Dessutom kunde hon debattera samtidigt som hon
läskigt snabbt löste Rubriks kub.
Det man inte visste var att Peter inte längre var den självklare ideolog som slogs för gröna idéer och deltagande demokrati. Som kommunalråd i Kalix hade han lett en koalition av allt från vänstern till moderaterna för att slå bort sossarna från den makt dessa innehaft sedan tidernas begynnelse. För sådant krävs hårda nypor. Och kanske mer intresse av makten i sig än av politikens innehåll.
Att Maria skulle få en fäbless för det nyliberala tankegodset var det ingen som då visste. Med förvåning upptäckte man så småningom att hon var omhuldad omslagsdam på den nyliberala tidskriften Neo. Och förespråkade vinster i välfärden, något totalt främmande för MP. Men vad spelade det för roll? Maria blev en fixstjärna på den politiska himlen. Många i partiet tycktes vilja bli styrda. De ville ha en partiledning värd namnet. Ledare. På tyska heter det något annat, muttrade några.
Peter och Maria stoppade den nedåtgående trenden. Peter tonade
ner kontroversiella frågor, tog avstånd från medborgarlön, tvivlade på
arbetskritik, meddelade att sänkt normalarbetstid var omodernt och
krävde plats i en regering. Om inte sittande statsminister Göran Persson
erbjöd detta skulle MP rikta misstroendeförklaring mot honom. Frågan om
att ingå i regering hade blivit viktigare än politikens innehåll.
Partiet tog sina första stapplande steg från att vara ett systemkritiskt
idéparti till att bli ett maktparti. På gott eller ont. Allt efter
tycke och smak.
Tio dagar före valet låg partiet fortfarande under fyra procent i Sifo. Då tog Maria till räddningsplankan i tv: lovade att en röst på MP var en röst mot en borgerlig regering och en garant för att Göran Persson skulle få sitta kvar som statsminister. Syster fyra procent lyssnade. Partiet klarade spärren med några tiondelar.
Trots löftet satte sig språkrören direkt efter valet i regeringsförhandlingar med FP, C och KD. Göran Persson blir fly förbannad. Han skriver i sin bok ”Min väg, mina val”: ”På min direkta fråga förnekade språkröret Peter Eriksson att det pågick förhandlingar med Kristdemokraterna, men samma dag hade någon av kvällstidningarna bilder på miljöpartister och kristdemokrater runt ett mötesbord. Jag blev ursinnig. Våra väljare hade stödröstat för att hjälpa in Miljöpartiet i riksdagen.”
Centern hoppade av regeringsförhandlingarna. Och Persson vägrade släppa in Miljöpartiet i sin regering. Jag vet varför. Redan efter valet 1998 – då MP ingick i budgetsamarbete med S och V – hade Persson meddelat vad som krävdes för att han skulle acceptera bildandet av en rödgrön regering. MP måste avveckla tillväxtkritiken, byta fot i försvarsfrågan och släppa kravet på utträde ur EU. Peter och Maria lär ha fått samma budskap. Det dröjde nämligen inte länge förrän de anpassade sig till Perssons krav.
Den 1 augusti 2004 skrev Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, tillsammans med Göran Persson och Lars Ohly, på DN Debatt: ”Våra tre partier är fullt och fast övertygade om att våra ambitioner för ett rättvisare och grönare Sverige endast kan förverkligas i en ekonomi som växer.” Ett budskap som stred totalt mot partiprogram, kongressbeslut och partiets ideologiska bas. Men Persson hade fått signalen. Språkrören kunde köra över sitt parti.
En månad senare gjorde språkrören upp med S om försvarspolitiken, i enlighet med Perssons krav. MP ställde sig bland annat bakom att militära EU-insatser skulle kunna ske utan FN-mandat. En närmast ohygglig kovändning. Omöjlig för ett grönt idéparti med rötter i fredsrörelsen. Nödvändigt för det maktparti som nu utvecklades.
Partistyrelsens försvarspolitiskt ansvarige Per Gahrton blev inte ens inbjuden till det möte där frågan skulle avgöras. Per avgick som försvarspolitisk talesperson i protest. Ytterligare en signal till Persson. ”Detta blev den värsta krisen någonsin mellan mig och partiledningen = Peter”, skrev Per några år senare.
Det tredje kravet för att bli regeringsdugligt var att MP skulle ändra uppfattning i EU-frågan. Maria Wetterstrand tog på sig den uppgiften. På DN Debatt krävde hon att partiet skulle släppa utträdeskravet. En medlemsomröstning genomfördes. Den blev snarast en förtroendeomröstning om Marias ställning. Partiet behövde Maria, hon hade högre förtroendesiffror än något språkrör någonsin haft. Utpressning, mumlade kritiker. Äntligen, sa andra. Partiet har mognat, meddelades på ledarsidor. Vi vet vad som är stadiet efter mognad, sa kritiska miljöpartister.
Åren gick, samarbetet tog fastare form, Perssons krav på MP var med råge uppfyllda inför valrörelsen 2010. Det var då frukterna skulle skördas. En rödgrön regering skulle bildas. Men det blev ingen skörd. De borgerliga vann. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand roterade ut.
Nya språkrör valdes. Gustav Fridolin och Åsa Romson skulle få skörda frukterna av förändringar av både politik och strategi. De hamnade i regering, de var regeringsfähiga. Och fick svälja Förbifart Stockholm, fler Jas-plan, fortsatt arbetslinje och en första budget där miljöskatternas andel av BNP var lägre än på mer än 20 år. En svår start. Att jobba sig upp från. Som maktparti får man svälja sådant som varit omöjligt för ett idéparti. När internkritiska röster hördes, bland annat från några riksdagsledamöter, avfärdades de som ”plakatpolitiker”. Trots att plakaten hade full täckning i partiprogrammet. Flera av dem har lämnat partiet.
När Greta Thunberg satt utanför Riksdagshuset med sitt plakat hade Isabella Lövin
meddelat att partiet skulle vara ”visionära realister”. Thunbergs
budskap var snarare att det nu krävs realistiska visionärer. Sådana som
inser att det enda realistiska nu är att vara visionär. Och som visionär
bär man också plakat. I akt och mening att få människor att vakna. När
Greta dessutom talade om politikerna som inte tog ansvar – och
Miljöpartiets ledning anade att också de omfattades – lär det ha gjort
ont. Mycket ont.
Birger Schlaug
Birger Schlaug är före detta språkrör, numera föreläsare och författare, senast till boken ”Vad ska vi ha samhället till?”
