Det är bedrövligt. Att förutsättningarna för den mest perfekta surfvågen ska finnas just utanför Azorerna. Själv har jag inte funnit den där perfekta vågen. Och lär inte komma till Azorerna mer heller.
Det mest spektakulära jag hittat på Azorerna var en domherre. Vilket inte ska föraktas. Det finns nämligen bara knappt hundra stycken där. Den jag såg var ganska illa åtgången.
Men för många är det surfvågen som lockar. Och när vi blivit tillräckligt rika så kan vi unna oss att leta efter den där förbaskade vågen. Det är det som är planetens dilemma. Vi har råd att unna oss det. Ju rikare vi är, ju oftare kan vi flyga dit.
De rikaste tio procenten av världens befolkning står för över hälften av de totala koldioxidutsläppen. Så ser det ut.
Den rikaste procenten i Sverige släpper ut 45 ton koldioxid per person och år. Ska vi klara Parisavtalet ska det ner till 1,5 ton. Så ser det ut.
En del menar att vi bör införa personliga koldioxidkonton. Så att våra kontokort inte bara tär på insatt kapital, utan även på vårt tilldelade utrymme för utsläpp av koldioxid.
Fast en del av oss kommer undan ändå … de som kommer undan använder inte sina egna kontokort för vare sig resa till New York eller Azorerna. Någon annan betalar. Arrangörer för debatter eller föreläsningar. Eller företaget som vill kränga saker eller bara visa upp sig. Sen kom Corona och dämpade allt det där. Den positiva sidan av myntet.
I SVT:s Ekonomibyrån hörde jag att nu måste vi snabbt tillbaka igen. Till hur det var när vi angrep planeten på det sätt vi gjorde innan Corona.
Det blir lätt så när man tror att gårdagens sätt att leva duger i imorgon. Det är då man får för sig att blunda och dra till Azorerna. För att jaga den perfekta vågen. Har man råd så har man ju. Ett tips kan vara att istället kika på domherrarna härhemma. Dom är inte framme vid fågelborden så ofta. Själv hittar jag dom i blandskog med levande och fin undervegetation.
Sen går det ju att skicka pengarna som inte betalades för flygresan till Läkare utan gränser, Amnesty eller Greenpeace.
