Han är Klas Östergren. De 747 sidorna utgör boken Renegater. Som det känns tvunget att läsa, den är del tre i en sorts trilogi där Henry Morgan upptar en hel del plats.
De tidigare delarna är Gentlemän och Gangsters. Stilen känns igen. Antingen gillar man den från början, eller också äter den sig in. Om man inte avskyr den. För mig har den ätit sig in.
Jagpersonen, som till del utgörs av författaren själv, står
i grindhålet till sin gård på Österlen och spanar ut över trakten där han bor.
Syrener blommar, fri sikt åt alla håll, får på bete, äppelblom och en smal
grusväg. På grusvägen kommer en gestalt gående. Det är Henry Morgan.
Ni som
läst de två första delarna anar kanske vartåt det sedan kan luta. Historien
fortsätter, även om fortsättningen säkert går att läsa utan bakgrund. Författaren
ger hygglig information. Kanske blir boken en annan för den som inte läst de
förra delarna. Bättre? Sämre? Lite oklart.
Det där med att stå vid grinden och titta ut över nejden känner jag mycket väl till. Så inledningen berör mig. Själv stod jag och glodde mot skogsbryn för att se om det var lugnt. Att det inte kom någon på vägen. Det var några språkrörsår då vi levde med hot, var barnen kvar sandlådan, skymtade någon vid skogsbrynet, luktade det bensin?
Den fara som väntade författaren - om det nu var en fara - utgjordes således av Henry Morgan. Vilket skulle kunna sluta var som helst.
Fördelen med att skriva en trilogi är att den som läst den
första och den andra delen av ren nyfikenhet vill läsa den tredje. En given läsekrets
finns redan. Den hade inte behövts. Boken håller som singel, med sina
utvikningar, sina totalt ointressanta beskrivningar av något så ohyggligt
ointressant som tavlor föreställande snö. Eller om det inte alls var
ointressant. Kanske var det bildande. Att läsa Renegater är bildande. Inom ett
brett fält.
De pratiga sidorna blir likt förbannat inte pratiga. Jag vet inte hur
han bär sig åt. Jag vet mer om allt möjligt när jag läst boken, utan att det
känts som lärande i sig. Två av huvudlinjerna visste jag en del om, särskilt en
av dem. Vapenexport. Efter mina år i Exportkontrollrådet saknar jag varje tillstymmelse till annat än förakt för svensk vapenexport. Politiker som säger ett utåt, gör något annat inåt. Lagar som underställs det som kallas "praxis".
Den vapenexport som Östergren väver in i sin väv handlar om regeringens och näringslivets magplask i Sydafrika som
ändå slutade med sålda JAS-plan. Om det vet jag mycket. Om det officiella och
de outsagda. Klas Östergren tar stammen och de stora grenarna på det träd
som utgör historien och smyckar grenarna. Ibland är också bladen
hämtade från verkligheten, ofta skulle de kunna vara det, ibland är det aningen
skruvade. Jag känner djupt för det som synes vara författarens egen avsky mot
hela den där affären.
Fiaskot bestod i att den arena med 30000 platser var nästan helt tom (3 kom!) när
de svenska artisterna, som skulle bibringa en kulturell air kring något så
suspekt som att kränga JAS-plan, uppträdde. Desto fler var inblandade i mutorna kring affären.
Den andra huvudlinjen, som jag har lite koll på genom medierna, är kaoset i Svenska Akademien. Klas Östergren satt där. När det stank som mest ur det han kallar skittunnan. En intrikat och synnerligen rolig – eller snarare tragikomisk – redovisning av hans upplevelser, ibland ner på detaljnivå med föga försiktighet och spetsiga uddar mot några av ledamöterna, upptar således en inte obetydlig del av boken.
Författaren kunde – så känns det – inte låta bli att skriva om detta, han synes vilja rättfärdiga sitt eget agerande (han stödde den ständiga sekreterarens kamp för förändring, utgjorde minoritet vid avgörande omröstning och kände det som en rening att lämna sitt uppdrag).
Hur och varför detta kan vävas ihop med Sveriges JAS-affärer i Sydafrika, tavlor med snö och Henry Morgan ska jag förstås inte avslöja. Är man kritisk kan man förstås påstå att det är krystat. Men det vore korkat att vara så kritisk. Väven håller, har sin politiska udd, sin litterära kvalitet och läsare får sig lite bildning på köpet. Underhållningsvärdet skall inte underskattas. Inte dåligt.
Klas Östergren skriver som Klas Östergren gör. En god hantverkare i litteraturbranschen. Gott så. Må han snart ställa sig vid grinden till gården där på Österlen, spana ut över nejden och få infall till att skriva ännu en bok. Dock inte om Henry Morgan kan förmodas.
