Prioritera effektivisering och hushållning - så vi kan exportera el för att bli av med brunkolet

Tillsammans med tre forskare och den tidigare ordföranden i Agenda 2030-delegationen skriver jag idag på DN Debatt.

Svensk energi- och klimatpolitik borde utformas efter det faktum att Sverige är en del av Europa. Dagens svenska politik utgår till avgörande del fortfarande från det nationella synsätt som gav oss 1900-talets energisystem, vilket förvisso på många sätt har tjänat oss väl men som nu – inte minst efter Parisavtalet – ter sig irrationellt.

Låga elpriser har historiskt präglat svensk energimarknad och har därmed bidragit till att industrin saknat incitament för att effektivisera elanvändningen. För att tillverka en produkt i Sverige – till exempel Volvobilar – har det tidigare gått åt både två och tre gånger så mycket el som i produktionsanläggningar i andra länder vars elpris varit mer än det dubbla. Det har blivit bättre med åren, så har exempelvis Volvo kunnat halvera elförbrukningen per bil utan större investeringar. Ändå är svensk elförbrukning i europeisk jämförelse fortsatt ineffektiv, oviljan att investera i den bästa och mest effektiva tekniken finns kvar. Detta kommer att få konsekvenser för svensk industri när elpriset stegvis ökar.

Klimatkonsekvenserna av denna eftersläpning blir avsevärda. En direkt följd av att effektiviseringstrycket inte ökar i Sverige blir att vi själva använder el som annars skulle kunna gå till länder där brunkol och andra fossila bränslen dominerar (och troligen kommer att finnas kvar under årtionden framåt). Politiken borde rimligen – om målet är en aktiv klimatpolitik – öka trycket på effektivisering för att därmed frigöra el som kan användas för export. Detta bör ske oavsett hur mycket förnybar el som tillkommer. Elen gör störst nytta då den ersätter brunkol: alltså i länder som Tyskland och Polen. Kolkraftverk har bara 30 procents verkningsgrad och som riktmärke kan 1 kWh svensk el ersätta 3 kWh tysk eller polsk kol.

Eftersom brunkol och andra fossila bränslen med nuvarande ordning inte kommer att fasas ut tillräckligt snabbt för att nå Parisavtalets klimatmål – tiden är knapp – så bör vi kritiskt problematisera våra egna vägval för elanvändningen när Sverige ställer om mot en fossilfri framtid. De besvärliga frågorna måste ställas: Är det rationellt att marknadsföra visionen om att alla fossildrivna fordon snabbt ska bytas ut mot eldrivna? Är det klokt att en ny svensk elbilsflotta – inom den korta tidsram som gäller för att minska klimatpåverkan – drar undan möjligheten att exportera el till marknader som ännu är akut beroende av brunkol?

Vore det inte hederligare att betona vikten av hushållning och på alla upptänkliga sätt prioritera kollektivtrafik och energieffektiva strukturer och levnadsval? Det gäller att uppnå en rimlig balans mellan hushållning och effektivisering, sett till begränsningarna som finns för ökning av såväl el- som biobränsleproduktion. Balansen blir än knepigare när vi också har som mål att skydda biologisk mångfald.

Den debatt som råder tycks oss således aningen enögd. Att konvertera svenska masugnar från kol till el är naturligtvis bra ur flera perspektiv. Men det gäller att inse att det kan komma att gå åt el från minst två kärnkraftverk – eller motsvarande el från vatten- och vindkraft. Var gör denna el mest klimatnytta under den korta tid vi har för att uppnå Parisavtalet? I svensk ståltillverkning eller för att få bort tysk eller polsk kolkraft med 30 procents verkningsgrad?

Vad som på ytan kan tyckas vara goda klimatprioriteringar har inte sällan en baksida. Inte minst tydligt blir detta när svensk klimatpolitik betraktas utifrån EU-kontextens gemensamma koldioxidbudget och strävan att skyndsamt nå Parisavtalets mål.

Det vi gemensamt – från våra vitt skilda bakgrunder – vill påpeka är att den snävt nationalistiska syn som fortfarande dominerar såväl retorik som handlande är olycklig.

Den korta tidsram vi har att ställa om i EU medför att de besvärliga solidaritetsfrågorna måste ställas även om svaren är obekväma.

Björn Forsberg, författare, statsvetare, omställningsforskare
Björn G Karlsson, professor emeritus i energisystem, Linköpings universitet
Björn O Karlsson, professor emeritus i energiteknik, Mälardalens högskola
Birger Schlaug, författare, tidigare språkrör för MP
Parul Sharma, tidigare ordförande i Agenda 2030-delegationen