Karantän. Inneslutna i det lokala. Det låter inget vidare. Men i människans historia – innan oljan gjorde oss mobila – var det normaltillståndet för människan. Det tog lika långt tid att gå till grannbyn som det idag tar att flyga från Stockholm till Bryssel.
Det var inte många generationer sedan vi levde i en trögrörlig, långsam värld. Det var med fossil energi vi sprängde rummets gränser så att omvärlden öppnades upp och plötsligt kom inom nära räckhåll. Om detta skriver Björn Forsberg i sin bok Fartrusiga.
Det är en alldeles förträfflig berättelse om vår historia som sätter nutiden i ett perspektiv som borde få oss att fundera över våra liv och hur vi handskas med vår värld. Förmodligen lever vi just nu i en parentes. Den gränslösa massmobila tiden.
På 550 mycket välskrivna sidor, ibland med ett sympatiskt personligt tilltal, tar författaren med sina läsare från tiden då fötterna och hästskjutsen (utan fjädring) var det som "vanligt folk" hade att tillgå - vilket inte var för så många generationer sedan - till nutid då hela världen är i rörelse med hjälp av miljarder bilar och andra fossildrivna fordon för att forsla varor, människor och djur.
Jag citerar författaren: ”Mer än etthundratusen passagerarflighter trängs varje dag om luftkorridorerna, som avtecknar sina egna gränslösa metropoler skapta kring jäkt, plikt och simpla lustar. Lägg till detta militärt flyg, fraktflyg och all slags övrig privat flygtrafik.”
Och så världshandelns sjötrafik. Nästan alltihopa (96 procent) drivet av fossila bränslen. Hur naivt är det då inte att tro att vi kan leva, konsumera, resa som om ingenting hänt när vi ställt om för att få bort de fossila bränslena?
Som författaren påpekar: En bil med hundra hästkrafters motor utför på landsvägen ett arbete jämförbart med tvåtusen kroppsarbetande människor. Ändå tycker vi oljan är dyr. Hur tänker vi då? Tänker vi alls?
Lakoniskt – men djupt analytiskt – konstaterar författaren att biobränsledrömmarna är utan realism och elbilsdrömmen saknar markkontakt.
Själv brukar jag förklara politikers prat med att skolan varit dålig på att ge matematiska kunskaper. Hade alla som deltar i debatten satt sig och räknat ordentligt – det vill säga inte bara som särintressen som räknat på sin egen lilla domän – hade de förstått hur totalt verklighetsfrämmande talet om snabb omställning och fortsatt ekonomisk tillväxt är. Jag önskar att varje politiker – blå, röd och grön – tog sig tid att läsa boken. Lägg därtill ledarskribenter, politiska journalister och (förstås) alla särintressens matadorer. Att bara få dem att fundera över hur mycket fossil energi som krävs för att förverkliga själva omställningen… Smaka på detta citat men bli inte förskräckta: ”En utfasning av den fossila energin rycker alltså undan själva förutsättningen för en utbyggnad av förnybart i större industriell skala”.
Men visst hade vi haft möjlighet att klara alltihop om vi börjat för trettio år sedan, förändrat vår livsstil, våra konsumtionsmönster och våra normer.
Mina funderingar efter att ha läst boken? Jo, låt oss ödmjukt ta till oss långsamhetens lov, den minskande konsumtionens tillfredsställelse och möjligheterna i ett samhälle där ”karantän” – i dess goda bemärkelse: leva i närhet - utgör en mycket större del av våra liv. På kuppen tror jag att de allra flesta kommer att färdas så mycket bättre genom sina liv.
Oljesamhället var en parentes, kommer framtida generationer att säga. Och med en suck tillägga: Dom blev så fartblinda att dom inte förmådde tänka långa tankar – var dom inte lite korkade? Ett klart undantag var Björn Forsberg.
Boken Fartrusiga ges ut av Ord&visors förlag.
