För
snart 23 år sedan skrev jag det här. Jag var språkrör för MP och kände
avsky för den politik som börjat föras. Det var redan då (1997) som
politiken börjat skapa ökande ekonomiska klyftor och en samhällsmodell
som öppnat upp för det vi nu ser. Jag var förbannad och frustrerad. Jag
förstod inte hur goda krafter var så naiva, nyliberalismens käftar hade
redan börjat tugga på människors värdighet, allt medan allt fler
politiker och ledare i näringslivet fjärmade sig allt mer från
människor. Och skapade förutsättningar för partier som t ex SD. Så här
skrev jag:
Det är detta som sker nu. Mitt framför våra ögon. Rädslan sprider sig i de fattiga förorterna med de största synliga sociala problemen. Trygghet och identitet söks i obskyra gruppbildningar där hotet och hatet förenar medan empatin dränks i den egna rädslan. Men rädslan sprider sig också i de rika förorterna. Vi ser hur galler för fönstren, schäferhundar i trädgårdarna och vaktbolag som patrullerar i kvarteren är en del av Europas rika förorter och bostadsområden.
Ett samhälle med rädda människor är ett dåligt samhälle. Göran Persson är den dominerande politikern i en tid när rädslan sprider sig som en elakartad cancer i människors inre och i samhällets vardag. Men Göran Persson tycks blind för det som sker. Arbetarrörelsens företrädare är vilsna i en tid när de gamla lösningarna inte längre duger som svar på de problem som i dag skriker efter lösningar. Borgerlighetens svar är inte ett dugg mer relevanta - det är snarast så att det borgerliga liberala idéflödet och socialdemokratins socialistiska idéflöde nu förenas i den idéflod som kan kallas ekonomismen.
Ekonomismen reducerar alla värden till en fråga om förräntning av pengar - vi blir förlorade i värden som enkelt kan mätas i kvantiteter och tappar de värden som har med kvalitet att göra. Sinnlighet, smak, doft och färg försvinner som målsättningar när värden och människovärde förkrymps.
Jag tror att den första frågan man bör ställa till en makthavare - politisk, ekonomisk eller facklig - är vad han, för det är oftast en han, anser vara effektivt. Man kan få de mest förskräckande svar på vad som är penningekonomiskt effektivt i den egna lilla verksamheten. Ingen ser längre utanför sitt eget lilla område. Det gamla bondesamhällets mest inskränkta och introverta grönköpingsmentalitet har spritt sig till snart sagt alla kontoförande sektorer i samhället. Det må vara allt från den lilla resultatenhetens resultat, via företagets penningekonomiska vinst till statens förmåga att "bli världsmästare i budgetsanering". Effektivitet mäts i pengar - inte i större, djupare och vidare värden än så.
I den förenade världsbild som vilsna socialister och vilsna liberaler nu tycks enas i uppfattas dessutom ökande klyftor som effektivt och rationellt. Ja, det är i själva verket en följd av ekonomismens härjningar i hjärnvindlingarna hos ekonomer, statsmän, företagsledare och ledarskribenter.
Jag tror att de har fel. Jag vet att de har fel. Denna visshet växer i mitt hjärta och gör att jag känner allt mer avsky och förakt för den politik som förs. Den politik som förs saknar det som gör människan till en medveten och utvecklad varelse. Den politik som förs bygger inte på empati utan på ekonomiska nyckeltal. Den politik som förs bygger inte på att människor är sociala och kulturella varelser utan på tron att människor är ekonomiska varelser. Den politik som förs bygger på att människan är till för systemets skull - och inte på att systemet är till för människans skull.
Staten behandlar människor som problem. Kommunerna uppträder som företag med köp och sälj-principer. Företag med etiska, sociala och ekologiska ambitioner slås ut på grund av att spelregler saknas eller att de inte bygger på hållbara värden. Till och med den gode kapitalisten går under - han eller hon stryps av Adam Smiths osynliga hand. Ekonomismen är religionen, merparten politiker och popekonomer är prästerskapet.
Jag tror att vi måste ta ställning i ett intellektuellt vägval där det gäller att definiera vad som är effektivt. Jag menar att jämlikhet är effektivt och rationellt. Och att ökande klyftor är ineffektivt och irrationellt. Göran Persson, i detta hänseende uppbackad inte bara av sina egna utan även av de mer traditionellt borgerliga idébärarna, menar tvärtom. Ökande klyftor, menar socialdemokrater och borgerliga, ökar effektiviteten i samhället, ökar strävan att "komma någonvart" och ökar drivkraften att slippa "hamna utanför".
Det är också detta som varit utgångspunkt för hur Perssonregimen valt att sanera statens budget. Därför har man medvetet valt att försätta människor i ekonomisk och social stress - man har uppfattat detta som effektivt och rationellt och i samklang med vad något anonymt, som kallas Marknaden, vill.
När Göran Persson och andra i det ekonomiska maktetablissemanget skall spara 2,3 miljarder i familjepolitiken väljer de således att skära barnbidraget med 110 kr/mån för alla. Man kunde sparat lika mycket genom att höja barnbidraget till 1 000 kronor per månad och beskatta det. Då hade inte klyftorna i samhället ökat - tvärtom hade jag som höginkomsttagare fått mindre och de som ingenting har hade fått mer samtidigt som staten sparat lika mycket.
När man skall spara i socialförsäkringarna väljer man att skära ner till 75 procent för alla - staten hade sparat lika mycket om man i stället valt att låta "full" ersättning utgå för de första 13 000 kronorna man tjänar och endast 40 procent för den del av inkomsten som ligger därutöver. Då hade de 55 procent av folket som har det svårast just nu fått det mindre svårt, medan vi andra hade fått stå för en större del av besparingarna. Och vi i miljöpartiet menar att det hade varit effektivt och rationellt eftersom den ekonomiska stressen för redan hårt ansatta människor då minskat, färre hade känt sig utanför, grogrunden för våld och rasism hade minskat i stället för att öka, den totala rädslan i samhället hade inte ökat.
Nu valde Persson att sanera statens budget på så sätt att produktionen av rädsla ökade. Det var ett medvetet val gjort av människor som lever i en värld där man ser människor genom SCB:s statistik, inte genom att möta dem vid köksbordet.
Vänsterpartister brukar hävda att jämlikhet är vänligt och snällt och att vi skall vara vänliga och snälla mot dem som har det svårt. Och det är naturligtvis sant. Men i ett hårdare samhällsklimat räcker det inte som argument. Alltför många är gärna snälla och vänliga om det inte kostar på för mycket.
Vi måste, ur ett ideologiskt perspektiv, därför ta ställning till hur ett effektivt samhälle ser ut. Det är i detta perspektiv jag hävdar att jämlikhet är effektivt. Ett samhälle där alla - eller åtminstone nästan alla - människor känner sig delaktiga är effektivt och smart.
Ett samhälle där människor inte är rädda är ett gott samhälle där man vågar bjuda på sig själv och vågar bejaka de bästa sidorna av sig själv - de sidor som rymmer empati (medkänsla) och konstruktiv kreativitet. Ett samhälle där man inte tvingar ut människor i ekonomisk och social stress medför att morgondagens vuxna - dagens barn - blir trygga beslutsfattare.
I ett jämlikt samhälle tas resurser till vara - i stället för att förspillas. Jämlikhet är effektivt hur mycket det än rynkas på näsan för detta påstående från det makthavande etablissemanget.
Alla vi politiker vill ta beslut som leder till ökad effektivitet. Därför måste vi definiera och analysera vad som är effektivt - i stället för att glida med i den flodfåra som påstår att ökade klyftor genom ökande lönespridning, låga ersättningsnivåer och förnedrande socialbidragssystem är något av en naturlag.
Till slut: hur skall människor orka ta till sig de stora och långsiktiga överlevnadsfrågorna - ozonskiktet, radioaktiviteten, växthuseffekten, kemikaliseringen och frågan om hela vår livsstil - om allt fler lever i rädsla för nuet och för kommande dag
Hur ska den politiska debatten kunna höjas till att omfatta de stora globala frågorna när orättvisorna och den sociala stressen kryper in under skinnet på så många människor - Göran Perssons vackra tal om att bygga det ekologiskt hållbara samhället faller platt när han samtidigt skapar rädsla och utanförskap.
Jämlikhet är en förutsättning för en delaktig demokrati, jämlikhet är en förutsättning för att vi ska orka ta till oss de stora livsavgörande frågorna, jämlikhet är en förutsättning för ett gott samhälle och dess motsats producerar allt fler rädda människor.
Göran Persson personifierar det samhälle som producerar rädsla. Det är nu hög tid att ta kamp för ett ärofyllt återtåg från ekonomismens evangelium och inse att jämlikhet är det mest effektiva man kan uppnå.
BIRGER SCHLAUG
DN DEBATT 4/1 1997
