 |
| Allt var, som synes, inte bättre förr... |
har fått åka hem, för att inför sina nära och kära låtsats att de utverkat stordåd. Vilket, om sanningen skall fram, ofta kokar ner till att de lyckats ändra någon bisats i något betänkande. Eller hållit det där talet i riksdagens plenisal som nästan ingen hörde.
Att vara riksdagsledamot är välbetalt men inte så glamoröst. Många är de kommunalråd som haft makt och inflytande i sin kommun men som nu stillsamt dumpats som andre suppleant i trafikutskott eller justitieutskott. Eller, vad värre om man är moderat: i kulturutskottet.
Vägen från att vara Någon till att bli Ingen Alls är tung. Och gudarna skall veta att det inte är lätt att komma hem och berätta hur det är. Att man är underställd statsråd, partiledning, gruppledning, förhandlingsgrupper, partiets sakpolitiska talesperson och - om man är centerpartist – Stureplanscenterns tidigare tonårsmaffia.
Men ändå: julhelgen ses an med tillfredsställelse. Man får komma hem, vara Någon och får möjlighet att göra julklappar av alla de ljuslyktor, pärlplattor och odefinierbara saker man fått som minne av besök på företag, dagis och små kommuner utan självaktning. Av denna anledning lyssnar man noga i adventstider när talmannen svingar sitt hot om försenad hemresa om det talas för mycket eller krävs voteringar i tid och otid. Det finns sannerligen gräns för vad yttrandefrihet och demokrati får kosta.
Det kan hända att man har viss huvudvärk när man väl anträder sin hemresa inför den stundande helgen. När advent inträder händer nämligen något i det stora huset på Helgeandsholmen. Doft av glögg, och ljud av uppsluppna fnissanden, lägger sig som en försonande dimma över det som varit. Det är julfest i utskott, julfest i riksdagsgrupper, julfest på länsbänkar och julfest i de olika föreningar som bildats av ledamöter som känt trängande behov av att samlas kring frågor rörande andjakt, feministiskt självförsvar, konungens bevarande eller ekologiskt hållbar korvgrillning.
Till detta kom när jag var ledamot också riksdagsjournalisternas traditionsenliga inbjudan till julglögg med tilltugg. Just denna glögg var stundom rejält spetsad. I akt och mening att få politiker att lätta på trycket, säga för mycket och skapa en nyhet. In vino veritas - i vinet finns sanningen. Det berättas att de gamla grekerna såg till att de som skulle förhöras vid rättegångar var berusade. Man ansåg att den som var lagom full var sig kunde ljuga eller dölja något. Partiledningarna borde nog införa alkoholförbud för säkerhets skull, annars kan det börja läcka lite varstans.
Juletiden är också i övrigt populär i riksdagen. Den helt överväldigande majoriteten av de ärade ledamöterna älskar jul och de krav denna ställer på medborgarna. Finansministrar myser. Det är ju nu vi skall ära Jesusbarnet genom att besöka konsumtionstemplen, ge en tionde till HM, försätta oss i skuld och bedja om fortsatt ekonomisk tillväxt på det att vi skall vandra på gyllene gator till en allt varmare värld.
