Vägen är plogad. Det kommer helgbesök till stugorna i skogen och vid
tjärnen. Stockholmare är på väg, de gamla som bor i skogarna har fått
telefonsamtal om att sätta på värmen i de där husen som stått kalla
sedan i somras. Bredvid husen står ladugårdarna. Svårt angripna av
tiden. Och av människor bedragna. De går samma öde till mötes som de
gamla markerna gjort, de där som generationer brukat, stampat och vårdat
under sina pilgrimsresor genom tidevarven.
Ibland drömmer jag om dem, de där
människorna som brukat, stampat och vårdat. De kommer på rad, gående som
just pilgrimer. Och jag förstår hur de våndas. Att färdas genom Sverige är att se landet där de gamla ladugårdarna förfaller. Ingen tycks bry sig, taken rasar in, väggarna
rämnar, minnen förintas. Om jularna togs det extra hand om korna och
ardennerna. Åtminstone här och var. I gamla tider satte man sin tilltro
till gårdstomten, snarare än till den bistra prästens gud, berättas det
mig.
Det finns få byggnader som är så vackra som gamla ladugårdar. Det finns
någon sorts harmoni i den faluröda tryggheten. Det finns någon sorts
djupare mening och syfte i de grova brädorna och de rustika portarna.
Jag minns det varma trygga ljudet av kor som idisslar, känner den varma
doften av välbrunnen dynga.
Vi gick ner till ladugården med våra ungar i den kalla vinterkvällen,
hörde mjölkhinkar försiktigt slamra, fyllde kannan med spenvarm mjölk
och kanske lite råmjölk till kalvdans. Till julen gjorde vi ostkaka.
Själva hade vi får, den trygga, lugna, ansvarsfulla Rakel och den
hyssiga, vackra och lite slarviga systern Ronja.
På våren lekte tiotalet lamm med
hönsflocken. Men de var rädda för bikuporna. Till julen fick dom kalasa
på midsommarens kransar. Kanske mindes dom sommaren. Kanske längtade
dom. Precis som människor längtat efter ljuset. Drömt om sommaren.
Fantiserat om att allt skall bli bra, att det måste bli bra igen.
Mycket finns skrivet i de fallfärdiga ladugårdarna som drar sina
sista suckar överallt i landet. Snart är de borta. Vi har inte råd att
ta hand om dem, sägs det. Det känns lite sorgligt. Vi är rikare än någonsin men har inte råd. Det heter att
utvecklingen har sin gång. Och det är sant. Det är också sant att det i
ladugårdarna står skrivet minnen om fattigdom, slit och kyla. Det är som
om Utvecklingen inte vill kännas vid den tiden, för Utvecklingen bär på
sin egen fattigdom, sitt eget slit och sin egen kyla.
Så då får de gamla ladugårdarna förfalla, bli till faror för lekande
barn och vilsna själar, får besked att de blivit farliga och måste
rivas. Snart finns de bara kvar i pilgrimernas minnen.
Så får slyet ta över. Som det redan tagit över den olönsamma ängen. En
äng måste skötas. En äng måste slås. En äng måste försvaras mot det
anfallande mörkret. Precis som en människa måste försvaras mot det
anfallande mörkret. Precis som ett samhälle måste försvaras mot idéer
som vill tömma det på solidaritet och gemensamt ansvar. Det tycks vara
en sådan tid nu. Det påstås att det är lönsamt. Som om vi tappat vår
stolthet. Som om vi tappat förmågan att tänka långa tankar.
Ibland undrar jag vart allt det liv som fanns i Rakel och Ronja tog
vägen. Hemkommen sent på vinterkvällarna kunde jag gå in i deras lilla
hus, där det doftade varmt och välkomnande. De skorrade välkomnande,
reste sig, tryckte nosen mot min jacka och
delade med sig av sin trygghet till den som tappat sin egen efter en dag
på den politiska teatern med dess krav på att aldrig göra fel, aldrig
svara fel, alltid vara bättre än man var dagen innan. Ibland kändes det
som om vänliga generationer före oss betraktade hur vi skötte våra mark,
vårt hus och våra djur.
Och så lever vi våra liv och kanske förstår vi inte att våra samlade
minnen är delar av våra liv. Lika viktiga som nuet. Som också blir
vindpinade historia som kan berätta vad vi gjorde. Det enda vi kan göra
nu är att ta ansvar för att göra det bästa möjliga av våra och andras
liv. Att något så enkelt skall vara så svårt. Kanske blev det svårt när
vi fick för oss att det gick lika bra att lämna siffror på konton till
våra barn som att lämna en gård, en skog, en mark, ett hus med minnen.
Innan julafton ringer de unga till de gamla och ber dem sätta på värmen.
Och de gamla sätter på värmen. Och plogar noga vägen fram till de kalla
husen så dess unga urbana besökare skall komma fram. Sen, efter helgen,
får vägen vara. Besökarna kommer först tillbaka till midsommar och då
lever de en stund i de hus som är på väg att bli historia, precis som
dess ladugårdar blivit. Nästa vinter finns kanske inte de gamla kvar att
serva de unga. Hur dom ska göra då är lagt under ovisshet. Men det är å
andra sidan nästa minut också. Så en bra idé är att ta vara på den. För
livet blir inte längre för att vi lever det fort. Och inte kortare för
att vi lever det väl.
God jul.
God jul.
Bilder: Lena Rosén Schlaug.
