lördag 23 november 2019

Journalistik och tidens norm

Lyssnade en stund på SD:s landsdagar. Hamnade i debatt om samkönades rätt att adoptera. En självklarhet. Idag. När MP tog beslut om denna rätt för mer än ett kvarts sekel sedan fick vi på presskonferensen försvara detta efter aningen hånfulla frågor - i Almedalen pimpade med rejält hånflin från aningen bakfulla journalister. Idag är journalistkåren snarare benägen att kräva försvar av de som motsätter sig rätten för samkönade att adoptera. Tiderna förändras, ibland till det bättre...

Förändring har journalistkåren genomgått också då det gäller t ex invandring - för några få år sedan ställdes hårda frågor, ofta med moralisk underton, till de som hade SD:s uppfattning i frågan. Nu ställs allt oftare uppfordrande frågor, med lätt anklagande ton, till de som vill försvara en mer öppen hållning. Det handlar inte bara om frågornas utformning utan om betoningar, minspel etcetera.

Jag är klart orolig för hur de journalistiska frågeställningarna, och dess underton, kommer att vara om fem år. I ett samhälle med lätt fascistiska drag?

Det är mycket intressant att kika på gamla partiledarintervjuer och se med vilka utgångspunkter t ex SVT:s utfrågare ställde frågor (ibland med lätt hånfull ton) utifrån den tidens politiska norm. 



Så: Vad får vi se när dörrarna dras upp om några år? Ett grin? Ett varmt leende? Rädsla för att ligga fel i tid? Tja, vem vet... Men normerna förändras och medianerna med dem. I humanistisk riktning. Eller dess motsats. I frågor finns ofta en underton, det är den som speglar normen vi lever i.