Lyssnade en stund på SD:s landsdagar. Hamnade i debatt om samkönades
rätt att adoptera. En självklarhet. Idag. När MP tog beslut om denna
rätt för mer än ett kvarts sekel sedan fick vi på presskonferensen
försvara detta efter aningen hånfulla frågor - i Almedalen pimpade med
rejält hånflin från aningen bakfulla journalister. Idag är
journalistkåren snarare benägen att kräva försvar av de som motsätter
sig rätten för samkönade att adoptera. Tiderna förändras, ibland till det bättre...
Förändring har journalistkåren genomgått
också då det gäller t ex invandring - för några få år sedan ställdes
hårda frågor, ofta med moralisk underton, till de som hade SD:s
uppfattning i frågan. Nu ställs allt oftare uppfordrande frågor, med
lätt anklagande ton, till de som vill försvara en mer öppen hållning. Det handlar inte bara om frågornas utformning utan om betoningar, minspel etcetera.
Jag är klart orolig för hur de journalistiska frågeställningarna, och
dess underton, kommer att vara om fem år. I ett samhälle med lätt
fascistiska drag?
Det är mycket intressant att kika på gamla
partiledarintervjuer och se med vilka utgångspunkter t ex SVT:s
utfrågare ställde frågor (ibland med lätt hånfull ton) utifrån den
tidens politiska norm.
Så: Vad får vi se när dörrarna dras upp om några
år? Ett grin? Ett varmt leende? Rädsla för att ligga fel i tid? Tja, vem
vet... Men normerna förändras och medianerna med dem. I humanistisk
riktning. Eller dess motsats. I frågor finns ofta en underton, det är
den som speglar normen vi lever i.