Berlinmuren
föll för 30 år sedan. Jag trodde det var ett skämt när jag hörde det i
radio. Det var ju omöjligt. Kalla krigets symbol kunde väl inte bara
falla sådär... Det gjorde den. Det var euforiskt.
Jag kommer att tänka på ett äldre par jag genom mina föräldrar lärde känna i Östtyskland: Karl och Maria. De vägrade erkänna, eller ens se, hur den östtyska samhällsmodellen urartade alltmer. När den väl föll kände de sorg, men när sorgen gått över hände det som händer när barn förtjust tittar på dolda bilder – först ser de en sjö, några lamm och två lekande barn, sedan uppmanas de att titta mer noga och plötsligt ser de ett spöke, en fullmåne och en kyrkogård hur tydligt som helst. Och de undrar varför de inte sett detta tidigare.
Så var det med Karl och Maria i Östtyskland. De såg och kände plötsligt in på bara kroppen att det system de befunnit sig i varit förskräckligt. Inte alls så gott som de lärt sig att tycka. Det var fullt av problem. Yttrandefrihet och mötesfrihet existerade inte. Angiveri var en dygd. Politiseringen vedervärdig, byråkratin svällande och mottagligheten för ny teknik emellanåt starkt begränsad. I den officiella propagandan beskrevs hur produktionsmedel ägdes gemensamt av folket, men makten innehades av korrumperade partieliter.
Planekonomiernas allra största miljöproblem uppstod inte, som i flera av de västerländska ekonomierna, när varor lämnade fabriksgrindarna – de bestod istället av det som kom ut ur skorstenar och avloppsrör. Miljörörelsen sågs som fiende. Kritik av staten straffades. Politiken i länder som Östtyskland var inte bara beklämmande, den var fascistoid med auktoritära elitstyren, övervakning och individens underkastelse. Lika vackra som flera av kommunistiska manifestets teser är, lika förskräckligt blev dess uppföljning. Det bör vi aldrig glömma. Individerna blev fångar i ett system. Vi som stod utanför, utan att vara iklädda ideologiska skygglappar, såg.
Tiden när Öst- och Västeuropa byggdes på olika ekonomiska system är förbi. Det system som gick segrande ur striden blev kapitalismen. Hoppet var, för många, att skapa en kapitalism med mänskligt ansikte, med mångfald i ägande. Det var lika naivt som när Alexander Dubček, det tjeckoslovakiska kommunistpartiets ledare under den så kallade Pragvåren 1968, försökte införa socialism med mänskligt ansikte och möttes av stridsvagnar och trupp från ”vännerna” i Warszawapakten.
De som vill skapa kapitalism med mänskligt ansikte slipper förvisso möta stridsvagnar och trupp, åtminstone i vår del av världen. Det finns mer sofistikerade medel: avregleringar in absurdum, frihet för kapital snarare än för människor, globaliseringens anonymitet, frihandel utan sociala och ekologiska klausuler, ideologisk propaganda för att vi skall ersättas med jag. Och så den bisarra tankefigur som medfört att siffror på konton anses vara mer eftersträvansvärda än de naturresurser som vi, för att kunna leva, är beroende av.
Jag önskar att alla vi som stod upp för demokratin i Östeuropa, som kände eufori när den förbannade muren revs, som försvarade demokratin också skulle kunna se hur vi i länder som Sverige är på väg att tappa demokratiska värden när vi alltmer låses fast i den sentida globaliserade kapitalismens värderingar. En blå planekonomi, där allt mer beslut tas i slutna styrelserum i allt större och mäktigare affärskonglomerat - så långt från marknadsekonomi man kan komma! Än längre från den socialekologiska blandekonomi som jag känner tillit till.
I en värld där till och med elnät säljs ut till gigantiska globala bolag är det på väg att gå överstyr helt. När fiber- och mobilnät ägs av det som kallas riskkapitalbolag vars intresse för medborgarnas väl och ve är obefintligt.
När vi blir kunder snarare än medborgare tappar vi innehåll i det som är demokrati. När skolor och sjukhus ägs av riskkapitalbolag utan annat intresse än avkastning.
Frågan vi borde ställa är: Vad ska vi ha samhället till? Är det till för kapitalet, staten eller människor? Om samhället är till för människor så ska vi vare sig acceptera statsväldet i gamla Östeuropa eller kapitalets frihet att gå på tillväxtjakt varthelst det vill. Vi är medborgare - inte undersåtar till staten, inte inte heller kuggar för att upprätthålla nuvarande perverterade systembygge. Vi behöver en socialekologisk blandekonomi. En ekonomi som om planeten och människan betyder något.
Jag kommer att tänka på ett äldre par jag genom mina föräldrar lärde känna i Östtyskland: Karl och Maria. De vägrade erkänna, eller ens se, hur den östtyska samhällsmodellen urartade alltmer. När den väl föll kände de sorg, men när sorgen gått över hände det som händer när barn förtjust tittar på dolda bilder – först ser de en sjö, några lamm och två lekande barn, sedan uppmanas de att titta mer noga och plötsligt ser de ett spöke, en fullmåne och en kyrkogård hur tydligt som helst. Och de undrar varför de inte sett detta tidigare.
Så var det med Karl och Maria i Östtyskland. De såg och kände plötsligt in på bara kroppen att det system de befunnit sig i varit förskräckligt. Inte alls så gott som de lärt sig att tycka. Det var fullt av problem. Yttrandefrihet och mötesfrihet existerade inte. Angiveri var en dygd. Politiseringen vedervärdig, byråkratin svällande och mottagligheten för ny teknik emellanåt starkt begränsad. I den officiella propagandan beskrevs hur produktionsmedel ägdes gemensamt av folket, men makten innehades av korrumperade partieliter.
Planekonomiernas allra största miljöproblem uppstod inte, som i flera av de västerländska ekonomierna, när varor lämnade fabriksgrindarna – de bestod istället av det som kom ut ur skorstenar och avloppsrör. Miljörörelsen sågs som fiende. Kritik av staten straffades. Politiken i länder som Östtyskland var inte bara beklämmande, den var fascistoid med auktoritära elitstyren, övervakning och individens underkastelse. Lika vackra som flera av kommunistiska manifestets teser är, lika förskräckligt blev dess uppföljning. Det bör vi aldrig glömma. Individerna blev fångar i ett system. Vi som stod utanför, utan att vara iklädda ideologiska skygglappar, såg.
Tiden när Öst- och Västeuropa byggdes på olika ekonomiska system är förbi. Det system som gick segrande ur striden blev kapitalismen. Hoppet var, för många, att skapa en kapitalism med mänskligt ansikte, med mångfald i ägande. Det var lika naivt som när Alexander Dubček, det tjeckoslovakiska kommunistpartiets ledare under den så kallade Pragvåren 1968, försökte införa socialism med mänskligt ansikte och möttes av stridsvagnar och trupp från ”vännerna” i Warszawapakten.
De som vill skapa kapitalism med mänskligt ansikte slipper förvisso möta stridsvagnar och trupp, åtminstone i vår del av världen. Det finns mer sofistikerade medel: avregleringar in absurdum, frihet för kapital snarare än för människor, globaliseringens anonymitet, frihandel utan sociala och ekologiska klausuler, ideologisk propaganda för att vi skall ersättas med jag. Och så den bisarra tankefigur som medfört att siffror på konton anses vara mer eftersträvansvärda än de naturresurser som vi, för att kunna leva, är beroende av.
Jag önskar att alla vi som stod upp för demokratin i Östeuropa, som kände eufori när den förbannade muren revs, som försvarade demokratin också skulle kunna se hur vi i länder som Sverige är på väg att tappa demokratiska värden när vi alltmer låses fast i den sentida globaliserade kapitalismens värderingar. En blå planekonomi, där allt mer beslut tas i slutna styrelserum i allt större och mäktigare affärskonglomerat - så långt från marknadsekonomi man kan komma! Än längre från den socialekologiska blandekonomi som jag känner tillit till.
I en värld där till och med elnät säljs ut till gigantiska globala bolag är det på väg att gå överstyr helt. När fiber- och mobilnät ägs av det som kallas riskkapitalbolag vars intresse för medborgarnas väl och ve är obefintligt.
När vi blir kunder snarare än medborgare tappar vi innehåll i det som är demokrati. När skolor och sjukhus ägs av riskkapitalbolag utan annat intresse än avkastning.
Frågan vi borde ställa är: Vad ska vi ha samhället till? Är det till för kapitalet, staten eller människor? Om samhället är till för människor så ska vi vare sig acceptera statsväldet i gamla Östeuropa eller kapitalets frihet att gå på tillväxtjakt varthelst det vill. Vi är medborgare - inte undersåtar till staten, inte inte heller kuggar för att upprätthålla nuvarande perverterade systembygge. Vi behöver en socialekologisk blandekonomi. En ekonomi som om planeten och människan betyder något.