Nostalgitripp kan man väl få unna sig en sån här dag: Det osannolika röret

Efter det dåliga valet 1985 meddelade Per Gahrton att han omedelbart ville avgå som språkrör. Förtroenderådets uppgift blev att välja en tillfällig ersättare som skulle bilda par med Ragnhild Pohanka fram till kongressen ett halvår senare. 

I valrörelsen 1985 hade jag varit etta på mp:s
riksdagslista i Sörmland och lanserades som
en grön bomb i grådasket. Men det räckte då 

inte till - valet blev en katastrof. 

Förtroenderådet hölls i Vingåker vilket var min hemkommun. Miljöpartiet var starkt där; det hade gått bra i valet, vi hade många medlemmar, mest av alla lokalavdelningar i relation till antalet kommuninnevånare, en medlem bodde på Billsbro gård där mötet hölls, det tryckeri partiet använde fanns i kommunen och frivilliga för marktjänst var många.

Politiska Utskottet - vi hade ännu inte partistyrelse utan fyra fristående utskott - ville att någon från utskottet skulle ta sig an uppdraget som språkrör. Därmed fanns det bara fem män att välja på. Förutom mig: Lars Norberg, Anders Nordin, Öivind Hatt och Mogens Bech från Växjö.

Ingen av oss verkade speciellt road. Men en av suppleanterna i utskottet - Håkan Josephson från Kalmar - tycktes sukta efter uppdraget. Till min förvåning började bland annat Per Gahrton och Eva Goës plädera för att jag borde väljas. Men jag var inte sorten för språkrör, jag gillade att skriva, fundera på argumentation, gräva fram analyser och skriva ner dem. Det skrivna ordet var min grej. Inte det talade.

Lars Norberg var veteran i politiska utskottet och en av dem som
menade att jag borde ställa upp som språkrör. Helena Egerlid var
sekreterare på det aktuella mötet. Båda hade, liksom jag,
kommit in i riksdagen om det gått bra i valet 1985. 

Jag hade torgskräck och avskydde ända sedan skolan att tala offentligt i både stora och små sammanhang. Jag var rädd för att börja stamma. Att jag stammande lätt hade förvandlat skolan till ett smärre helvete, jag satt ofta inne med svaren men vågade inte räcka upp handen av rädsla för att behöva säga något. Skrivningar blev min räddning. Provräkningar och uppsatser blev min livlina.

Tanken att jag skulle bli rör, om än bara för några månader, tycktes mig befängd. Men utmaningen kittlade också. Fan, någon gång måste man ju våga... Och här fanns folk som trodde på mig, åtminstone att jag inte skulle göra bort mig. Dessutom handlade det bara om sex månader, och partiet var ändå uträknat... Vi hade allt att vinna, inget mer att förlora.

Förtroenderådet gick enhälligt på utskottets linje och jag blev vald. En representant ville dock ha antecknat till protokollet att "det vore förtjänstfullt om denna typ av frågor förbereds i tid".

 
Något större intresse från medierna var det inte när Förtroenderådet
träffades. Att Per Gahrton nu steg av som språkrör uppfattades
av många som sista spiken i MP-kistan. Artikeln från Aftonbladet.

Rubriken ovan var synnerligen märklig att läsa. Per Gahrton var ju Per Gahrton. Att komma upp i hans nivå uppfattade jag som omöjligt. Jag saknade ju de mest grundläggande förutsättningarna för uppdraget. Och långt senare berättade Per Gahrton - på skämt eller allvar vet jag inte - att han förordat mig därför att efterföljaren helst inte skall nå upp till sin föregångares kapacitet...

Hur som helst: plötsligt var jag språkrör för Miljöpartiet de Gröna tillsammans med Ragnhild Pohanka. Det sistnämnda kändes i vart fall tryggt. Jag hade lärt känna Ragnhild, vi hade - vad jag minns - aldrig hamnat i dispyt. 

Nu var det Ragnhild och jag fram till kongressen. Ragnhild
något år senare bli bröllopsvittne när jag och Lena gifte oss
Lagom lagligt maskrosvin serverades. 

Att Förtroenderådet valde mig kan möjligen ha berott på att jag hade varit medlem i rådet innan jag blev invald i det politiska utskottet. Jag hade nog ganska gott rykte, hade inga allvarliga fiender och var hyggligt respekterad både av de renläriga och de mer pragmatiska. En av de närvarande hävdade att jag var en bra kandidat för att jag i grund och botten var en fundis, men kunde uttrycka mig som en realos.

Dessutom gillade jag - vilket inte alla gjorde - principen att Förtroenderådet, det vill säga de regionala länsrepresentanterna, var partiets högsta beslutade organ mellan kongresserna. Något som säkert uppskattades i rådet...

Kanske bidrog även att mötet hölls i min hemkommun. Och kanske var det ett plus att jag levde upp till vissa föreställningar: jag hade jeans, Fjällrävenjacka och skägg... Och dessutom - påpekades i en del medier - hade jag får, höns, bin och ett stort trädgårdsland.

Naturligtvis skulle fotografer ta bilder på mig och fåren efter
språkrörsvalet. Fåren spelade stor roll under de kommande
åren. Journalister kunde ringa på somriga söndagsförmiddagar
höra om jag hade något att säga - fixade jag till det så fick de
såväl en trevlig bilresa ut på landet som kaffe med journalistkaka
i solen med lammen skuttande kring benen.

Jag levde således upp till en hel del förväntningar man kunde ha på ett grönt språkrör. Jag var utflyttad Stockholmare, med spridda universitetsstudier bakom mig, var en del av 70-talets gröna våg. Läste både syndikalisternas Arbetaren, där bland annat Tage Danielsson skrev, och Land. Kom från småföretagarfamilj men hade också jobbat fackligt på SMHI. I någon tidning påpekades att jag varit en av de första som varit pappaledig. Och, inte minst viktigt, jag var skeptisk till politiker. Jag hade ju läst vad Per Gahrton hade skrivit...

Efter några månader, när jag svettat mig igenom åtskilliga offentliga möten, började jag känna att jag nog inte var så dålig på det här som jag trodde att jag skulle vara. Dessutom var det ganska kul. Och jag kände mig trygg i partiets politik och värderingar. Ragnhild lät mig hållas, hon låg ganska lågt efter den hårda valrörelsen.

Jag upptäckte snart vilka tidpunkter TT var mottagligt för utspel och kommentarer. Söndagsmorgnar, just när dagskiftet gick på... Det blev en vana att ringa in uttalanden just vid den tidpunkten om det verkade vara nyhetstorka. Till slut svarade en TT-man - innan jag sagt vem det var som ringde (detta var innan telepresentatörernas tid) - med orden "Hej, Birger!". Då förstod jag att de genomskådat min taktik.

Efter ett dåligt val gäller det att snabbt förklara varför det gått dåligt, vi hade börjat uppträda alltför mycket
som vilket parti som helst var, blev det mer eller mindre intelligenta, budskapet. Vi marknadsförde offensivt
visioner för väcka intresse. Till höger språkrörsspalten i vår tidning Alternativet - här gällde det att gjuta
tillförsikt i medlemmarna. 1988 skulle vi in i riksdagen. Punkt. 

När valberedningen frågade om de fick nominera mig till språkrör inför nästa kongress (1986) svarade jag ja. Utmaningen att klara av uppdraget som språkrör var så kittlande omöjligt.  Tja, det var så det började. Och sen fortsatte det.

Jag hade helskägg, precis som Per, och Eva hade sex barn precis som sin företrädare.

Ett år senare tog vi oss över spärren...

Och 15 månader kvar till valet rusar vi fram... 

... sossetidningen bär sig åt, hävdar att demokratin hotas om vi kommer in i riksdagen.

Gick utmärkt i teve-utfrågningen inför valet...

... och siffrorna pekade på att ett nytt parti, för första gången på 70 år, skulle ta sig in i riksdagen.

Vilket också skedde, här på valvaken som, till Stockholmsmediernas förargelse, hölls i Lund.

Så där höll det på. Elva år sammanlagt som rör (1985-88, 1992-2000) det finaste och mest radikala som fanns. Här min sista partiledardebatt i riksdagen - känns som väldigt länge sedan så här när årsringarna växt till sig. Inser att jag är hopplöst seg, tycker likadant, har samma värderingar som när jag blev vald till rör första gången: stort frihetsrum för individen, starkt syskonskap i ekonomin, absolut jämlikhet i rättssystemet och alltihopa inom de ramar som naturen och planeten sätter. Hopplöst seg.