Förståelsesamhälle

Hannah Arendt är den av mina husgudar som påpekade att människan i grunden är en politisk varelse och att vi alla som individer har ett ansvar för den offentliga sfären, det kollektiva, genom såväl beslutsfattande som socialt uppförande. 

När vi som individer glömmer bort detta – eller att normer fjärmar oss från sådant som ligger utanför den privata sfären – tar vi inte vårt ansvar. Vilket riskerar att leda till en förfärande och rent ondskefull utveckling. Hanna Arendt tar Nazityskland som exempel. Utifrån detta byggde hon sin väv om att ondskan är något som kan bli en del av oss alla när vi av intellektuell lathet lyder auktoriteter, springer i flock, följer med strömmen, inte vill uppfattas som anomalier när normen förskjuts till det absurda, eller till slut rent av ondskefulla.

Tappar vi känslan för vårt samhälleliga ansvar på grund av att vi inte förstår systemen – och därmed har allt svårare att känna gemenskap i annan mening än som undersåte till något komplext och obegripligt – har vi lättare att falla för auktoritära ledare också om de har ondskefulla, rent av rasistiska och nyfascistiska, avsikter. Jag är övertygad om att det inte ”bara” är ökande sociala och ekonomisk klyftor som ger extremhögern luft under vingarna. Utan också känslan av utanförskap som uppkommer när man inte förstår systemen.

Begreppet ”demokrati” kan onekligen ha olika innebörd, det har vi ju sett i länder som Tyska demokratiska republiken (Östtyskland hette så officiellt) eller Demokratiska Folkrepubliken Korea (Nordkorea heter så officiellt). I mer anständiga länder kan den politiska demokratin vara av två huvudinriktningar: direkt demokrati eller representativ demokrati. Direkt demokrati – som exempelvis handuppräckning på torgen i antikens Grekland eller i form av folkomröstningar i schweiziska kantoner – har, hur trevligt den än kan tyckas vara, av inte minst praktiska skäl, lagts på hyllan i de flesta nationer. Istället har representativ demokrati blivit det normala i länder som inte är diktaturer. 

Inom ramen för den representativa demokratin kan man finna allt från elitdemokrati eller diskursiv demokrati. Elitdemokrati utgår från att samhället är så komplext att det krävs experter för att förstå det. Medborgarna roll blir att rösta på partier - eller om man skall vara elakt: eliter - med jämna mellanrum. Diskursiv demokrati innebär tvärtom att medborgarna är aktiva, intresserade och antas begripa sig på systemen. För det krävs ett aktivt medborgarskap, en inbjudan från de politiska eliterna att inte bara lyssna på oneliners, ta del av politikerdueller i Agenda, enminutersinlägg i Expressen-TV eller få färdiga tankar serverade av kommenterande experter som berättar vad just politikerna sagt och menat. Eller än värre, politiska ledare som i valdebatters slutrond tittar rakt in i kameran och säger: ”Lita på mig”. När hen borde sagt: ”Tänk själva!”

Vi kan väl, handen på hjärtat, vara överens om att vi närmat oss elitdemokratin trots flödet av åsikter inom de små nätbubblor som förekommer. Det är en farlig utveckling.

För att ta sitt ansvar krävs vanligen att man åtminstone känner sig inbjuden. Hur inbjuden känner man sig när de system man är beroende av, eller har rättighet till, är så komplexa och svårgreppbara att experter, coacher, mellanhänder krävs för att förklara och leda rätt? Ibland, när den sidan sätter till, får jag en känsla av att eliterna gillar system som får ”vanligt folk” att känna sig lite dumma. Kanske är det som Andreas Cervenka påpekat i en intervju om det ekonomiska systemet med alla sina finansiella instrument som tappat all förankring i den reella verkligheten: desto mer komplext och krångligt det uppfattas, ju mer kan ”experterna”, ta betalt för att lotsa. Är det populistiskt att hävda det? Är det rent av populism att tala om förståelsessamhälle? 

De system som tjänat oss väl under många år har blivit så komplexa och sårbara - och så föga anpassade för det nya samhälle som växer fram - att vi borde börja samtala om hur vi skall röja upp i den systemsörja vi nu lever med. Målet borde vara ett förståelsesamhälle. Förståelse för hur systemen fungerar är grunden för att medborgarna skall känna tillit. Och för att demokratin skall fungera. Vi behöver helt enkelt rensa, förenkla och förtydliga. Skapa mer robusta system. Mindre sårbara. Mindre utrymme för mygel. Som myndigförklarar medborgare, ökar friheten men också ökar förutsättningarna att kunna behålla välfärdssamhället

De politiska partierna borde ta sig tid att föra samtal med medborgarna om detta istället för att vara helt uppslukade av att lappa och laga i system som sett sitt bäst-före-datum. Det behövs ett totalt omtag. Och, hör och häpna, det behövs systemförändringar som kritiker kommer att kalla populistiska.

För att nå ett förståelsesamhälle måste vi byta ut flera av de system vi lever med idag.

• Skattesystem - låt de första 120 000 kronorna av årsinkomsten på arbete och pension bli skattefria. Finansiera främst genom att rensa kraftigt i Skatteverkets avdragslexikon (inkl räntedavdrag och reseavdrag), genom införande av sådant som är vanligt i andra länder: förmögenhetsskatt, arvsskatt samt breddad skatt för juridiska personer (bolag). 

• Trygghetssystemen (det finns nästan 50 olika förmånsslag) bör ersättas av mer generellt, transparant, och administrativt lätthanterat system i form av någon variant av medborgarlön. Allt fler kommer i framtiden att pendla mellan jobb, studier och så kallad arbetslöshet.

• Den sentida globaliserade kapitalismen måste tyglas och det ekonomiska systemet rensas från finansiella instrument som tappat all förankring i den reella verkligheten. Det nuvarande ekonomiska systemet är såväl alltför komplext som "kreativt" för såväl sitt eget som samhällets bästa. Vi har att välja på att antingen låta det kollapsa, med enorma följder för människor, eller brytas oss loss från det och återvinna en ny tids blandekonomi där friheten för kapital begränsas.

Det borde vara den här typen av frågor de som idkar regeringsförhandlingar borde ägna sig åt, inte gå i motsatt riktning vilket nu tycks vara fallet.