När jag var språkrör för MP så dristade jag mig att i en, eller rent av flera, intervjuer säga att jag skulle kunna "göra upp med fan själv för att få igenom sänkt arbetstid, avveckling av kärnkraften och en förutsättningslös utredning om medborgarlön...".
Då fanns inte SD i riksdagen, men om de funnits? Och om de drivit samma krav som MP? Hade det varit bättre att avstå från sänkt arbetstid, avveckling av kärnkraft och utredning om medborgarlön/basinkomst än att förhandla om detaljerna med dom för att vinna majoritet i riksdagen?
Nu är det inte aktuellt eftersom SD står för motsatsen till MP i snart sagt alla frågor. Men om?
En provtanke: är man inte förskräckligt rädd för sig själv, och vad man kan komma att göra, om man inte tar chansen att vinna majoritet även med fan själv? Är man otrygg i vad ens gränser går? Är man rädd för att man är så lättköpt att man sätter sig på det sluttande planet?
Tja, jag vet inte. Glad över att SD inte fanns i riksdagen när jag var rör och glad för att de inte delar uppfattningar i någon av de aktuella frågorna. Det är enklare så.
Men, om vi skall vara ärliga, är det inte enorm skillnad att a) göra sig beroende av ett parti som man avskyr och att b) försöka vinna majoritet tillsammans med det i enskilda sakfrågor?
Att göra sig beroende av innebär att man kan tvingas kompromissa där inga kompromisser bör göras, att göra upp i sakfrågor genom att prata med den man ogillar är väl en helt annan sak? Eller? I grunden ogillar jag tanken att förslag med automatik skall anses dåligt därför att det kommer från ens fiende.
Alltså på det principiella planet utifrån vad jag dristade mig att säga som språkrör: det är väl skillnad på att göra ett regeringsinnehav beroende av fan själv och att göra upp med fan själv om enstaka frågor som man vill få igenom?
Slut med provtänkandet. Tillbaka till tänkandet... hmmm, det ser ut att bli fint väder idag också.
