Friday, 2 February 2018

Grattis Per!

Idag fyller Per Gahrton 75 år. När Miljöpartiet bildades den 20 september 1981 var det frukt av Per Gahrtons frustration. Då var han en yngling på ynka 38 år. Han hade varit ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund och riksdagsledamot för samma parti. Därefter hade han gått till anfall mot rådande partiformer i sin bok Det behövs ett framtidsparti.


Per Gahrton skissade i boken på ett annorlunda parti. Han beskrev riksdagen som en maktlös pratkvarn där en förlamande blockpolitik dödade ledamöternas initiativförmåga och kreativitet. Han skrev om dresserade medier och om tomma framtidsvisioner. Han skrev om den materialistiska tillväxtmodellen som ett hot mot både natur och människa.

I en debattartikel (DN-debatt 7 juni 1980) skrev han: "Tillväxtsamhället har sin egen undergång inbyggd i sig". Och konstaterade: "Det finns inget parti i Sveriges riksdag som klart och entydigt kräver att samhällsekonomins tillväxtmål skall ersättas med ett balansmål. Det finns ingen politiker som trovärdigt kan formulera nya kvalitetsmål. Det finns ingen politisk ideologi som bygger på nutid och framtid, bara på förlegade 1800-talssystem."

Per Gahrton på det partibildande mötet i Örebro. Ryktet
som gjorde gällande att Per var en buffel visade sig vara
helt fel .Till talarstolen gick han bara när han behövde.

Boken - och debattartikeln - blev en viktig del av det som skulle leda fram till bildandet av ett parti som satte annorlundaskapet högt. När partiet bildades var det därför inte tal om att inrätta något uppdrag som partiledare, partiordförande eller ens språkrör. Istället skulle partiet rent politiskt  ledas av ett politiskt utskott, underställt kongress och regionalt förankrat förtroenderåd. Utskottet kom att bestå av nio ledamöter, med lika många suppleanter. I utskottet valdes en sammankallande. Det var denna som journalister skulle vända sig till.  

Vid sidan av politiska utskottet fanns förvaltningsutskott och organisationsutskott. Med närmast vattentäta skott emellan. Makten skulle spridas, maktkoncentration motverkas, kotterier bannlysas.

Alla förväntade sig förstås att Per Gahrton skulle bli partiets talesperson. blev det inte. Det blev Eva Sahlin. Per ville inte att det skulle heta "Gahrtons parti". Det gjorde det i alla fall. Och Per var ju inte mycket till alternativ med stort A precis. Han var ju gammal proffspolitiker, han var i själva verket politik hela han. Och lite småviltsjägare. När han inte gömde sig bakom kvinnosynonymen  Hertha Knutsdotter och skrev romaner. 

Eva däremot, hon beskrevs i medierna som ett enda stort Alternativ. Hon åt alternativ mat, hade barnen på alternativ skola, hade en alternativ livsföring och var nu alternativ politiker... Per fick således stå på tillväxt. Men likt förbannat ringde medierna till honom om de ville veta nåt. 



Tro nu inte att Eva Sahlin fick sitta så länge. Regelverket var sådant att man skulle rotera ledarskapet. Några månader var. Så där kom Inger Paulsson och Ralph Monö och Ragnhild Pohanka. Opinionssiffrorna såg fina ut. Trots att Per försökte ligga lågt utåt.




Det var Ragnhild Pohanka som företrädde partiet i dess första val. Det var 1982 - ett år efter partiets bildande. Ragnhild hade fött sex barn, var jordnära och en riktig gräsrot. Vad hjälpte det då att Per hade skägg och var superproffset? 


Ragnhild träder fram ur Per Gahrtons skugga. Hon fick företräda
Miljöpartiet i dess första valrörelse. Dock ej i form av språkrör.
Sådana var inte påtänkta än. 


Ragnhilds uppdrag var allt annat än lätt... I SVT fick hon den omöjliga uppgiften att företräda partiet i en så kallad "småpartidebatt" där hon fick samsas med företrädare - i vissa fall rena rama knäppskallarna - för små, sektliknande partier. SVT - som vi då med rätta kallade statstelevision - valde dessutom att ha domare som redovisade om företrädarna svarade rätt eller fel... 

Det var en häpnadsväckande uppvisning av Sveriges Television. Uppdraget tycks snarast ha varit att mota bort Miljöpartiet från riksdagen för att upprätthålla ordningen. Per var förbannad.

Mest förbannad var han på SVT-journalist som berättat för Per hur dumt hela idén med nya partier var och hur omöjligt det skulle vara att som sådant komma in i parlamentet. De partier som fanns räckte så bra till. SVT hade dessutom utnyttjat partiets öppenhet - interna möten var öppna för såväl medlemmar som medier - genom att göra förvånansvärt ironiserande inslag. 

I Miljöpartiet ironiserade vi gärna över de andra partiernas fäbless för ledare, för führer. Vi hade sett hur partiledarna fått allt större makt. Och Per Gahrton hade följt upp sin bok Det behövs ett framtidsparti med en doktorsavhandling som fått namnet Riksdagen inifrån (1983). Där hade han beskrivit partiledarkult och hur riksdagsgrupperna blivit röstboskap, ofta i blockpolitikens namn.


Per skrev om taktikens överhand över principerna, om hemliga samförstånd och underförstådda tystnadsplikter. Lägg till detta Petra Kelly, från de tyska gröna, som skrev om de gröna partierna som antipartipartier. Och själv hade jag Elin Wägners beskrivning av faran med auktoritära organisationer på näthinnan. 

Petra Kelly och Per Gahrton var de som mer än några andra
formulerade behovet av antiauktoritära organisationsmodeller
för de gröna partierna. Pers doktorsavhandling var en hård
uppgörelse med partiledarkult etc.

Erfarenheterna från partiets första val (1982) gav dock miljöpartister, som två år senare träffades på kongress i Jakobsberg, något att tänka på. Partiet behövde en tydligare framtoning utan att drabbas av partiledarkult eller hierarkiska organisationsformer. Hur nu det skulle gå till. Problemet var att medierna inte  var  mogna för vår modell. De var auktoritetstroende. Vi behövde någon form av företrädare som hade auktoritet utåt, men inte inåt i partiet.

Kongressen fick ett förslag att ta ställning till: införande av något som - efter mycket debatt - skulle få namnet språkrör. Medierna ironiserade över detta begrepp. Precis som man ironiserat över kvoterade riksdagslistor och kvoterade utskott och ledningsgrupper. Det är aldrig lätt att ligga före. 

Att det skulle bli en man och en kvinna var självklart. Liksom att de valda inte skulle få vara ordförande i några utskott. Någon partistyrelse fanns inte att vara ordförande i. Maktkoncentration måste förhindras.
Givetvis skulle man inte kunna vara både språkrör och riksdagsledamot på en gång. Någon jävla ordning fick det lov att vara i ett parti som var ett antipartiparti.  

På den manliga sidan fanns det ingen tvekan. Partiet längtade efter Per. Formligen längtade. Han valdes med överväldigande majoritet. Till kvinnligt rör valdes Ragnhild Pohanka.
 

Redan innan partiet formellt bildats anade SvD att Per skulle göra
comeback i riksdagen. Ett steg på vägen, trodde många av oss, var
att han skulle leda partiet i valrörelsen 1985. 



Partiets första språkrör är just valda. Året är 1984.
Valrörelsen 1985 blev en besvikelse. Per Gahrton skriver i antologin Maskrosbarn (2001): "De miljöpartister som trodde att mitt kända namn skulle leda till genombrott, fick sina förhoppningar grusade. Vi backade till och med några tiondelar i valet 1985 jämfört med 1982. På sätt och vis var det bra, eftersom det visade sig att personkult i partipolitiken trots allt har gränser."

Per valde att avgå direkt efter valet. Han såg trött ut. Han hade slitit. Och försökte nu inte ens dölja sin besvikelse. Provisorisk ersättare skulle väljas av Förtroenderådet. Detta hölls i Vingåker, vilket var min hemkommun. Miljöpartiet var starkt där; det hade gått mycket bra i kommunalvalet, vi hade väldigt många medlemmar, en medlem bodde på Billsbro gård där mötet hölls, det tryckeri partiet använde fanns i kommunen och frivilliga för marktjänst var många.

Politiska Utskottet ville att någon från utskottet skulle ta sig an uppdraget som språkrör. Därmed fanns det bara fem män att välja på. Ingen av oss verkade speciellt road. Till min förvåning började bland annat Per Gahrton plädera för att jag borde väljas. Var karln dum i huvudet? 

Jag var inte sorten för språkrör, jag gillade att skriva, fundera på argumentation, gräva fram analyser och skriva ner dem. Det skrivna ordet var min grej. Inte det talade. Dessutom stammade jag. Och hade en släng av torgskräck. Avskydde att tala offentligt. Hade allt emot mig. Utom att jag hade jeans, Fjällrävenjacka, skägg och var en del av gröna vågen - det vill säga de där som drog från stan till landet för att skaffa djur och leva på det som den egna jorden gav. Möjligen bidrog det faktum att jag kom från en småföretagarfamilj och läste såväl syndikalistiska Arbetaren som Land. Det gav en ideologisk stadga i det som formades som grön ideologi. 

Förtroenderådet valde mig. Som språkrör fram till ordinarie kongress ett halvår senare. Då skulle man välja någon mer lämpad. En representant ville dock ha antecknat till protokollet att "det vore förtjänstfullt om denna typ av frågor förbereds i tid". På den där kongressen då man skulle hitta någon mer lämplig hittade man ingen. Så jag fick fortsätta, ett år i taget. Glada och kloka tillrop från Per underlättade.



Något större intresse från medierna var det inte när Förtroenderådet
träffades. Att Per Gahrton nu steg av som språkrör uppfattades
av många som sista spiken i MP-kistan. Artikeln från Aftonbladet.

Rubriken ovan var synnerligen märklig att läsa. Per Gahrton var ju Per Gahrton. Att komma upp i hans nivå uppfattade jag som omöjligt. Jag saknade ju de mest grundläggande förutsättningarna för uppdraget. Och långt senare berättade Per Gahrton - på skämt eller allvar vet jag inte - att han förordat mig därför att efterföljaren helst inte skall nå upp till sin föregångares kapacitet... 

I det fick han rätt. Som i så mycket annat. Att han fyller 75 år känns... vad ska jag säga... komiskt. Inför höstens val står han åter på riksdagslistor. 


Per har beskrivit sig själv  som den som haft helhetsansvar för Miljöpartiet under den långa resan. Och det är nog sant. Det enda raseri som skymtar fram i den dagbok han publicerat är när han berättar hur han blev överkörd i försvarsfrågan. Partiet höll 2004 på att göra upp med socialdemokraterna om EU:s militarisering. Per hade hållits utanför, trots att han var försvarspolitiskt ansvarig i partistyrelsen. ”Detta var den värsta krisen någonsin mellan mig och partiledningen = Peter.” , skriver Per och avslöjar sedan att Gustav Fridolin och Ulf Holm (numera talman i riksdagen) påstod att Peter Eriksson hade hotat med att avgå om Per bjöds in till riksdagsgruppens möte där frågan skulle avgöras.

”Jag teg”, skriver Per lakoniskt.

Hemligt var det, när han var på väg att starta ett nytt parti. Per har berättat att han i sin dagbok vädrade detta första gången på ett sätt som skulle försvåra för eventuella tjyvkikare att förstå vad han funderade på. Han skrev på ryska. Han kan en radda språk, skriver dessutom fort - första gången upptäckte jag det senare när han en morgon, när vi andra i partiledningen sömndrucket försökte peta i oss lite frukost på en kursgård, pigg som en lärka kom in och redovisade att han skrivit två debattartiklar på morgonen. Som det föredömen Per varit för mig, så har jag försökt upprepa det vid ett antal tillfällen med varierat resultat.

Grattis Per! Och tack!