Solen har gått upp över fjärden, dimmorna har lättat och ved skall huggas inför nästa vinter. Inte för att man vet att man lever då, eller ens om planeten orkar bära homo sapiens så mycket längre, men ved är i sig en del av den kultur jag lever i sedan 45 år tillbaka. Svenskt Näringslivs välbetalda språkrör Leif Östling lever i en annan kultur, förmodligen har han satt sin sista potatis som upplyft figur efter gårdagens Uppdrag Granskning.
Nu är det nog så att många i den klass, där Östling lever, egentligen lever i en värld där de tror att de utgör den elit som skall rädda världen. Demokrati är ju numera ett ifrågasatt experiment som en liten elit anser sig stå över. Jag skrev bland annat här om det, men anledning av Jason Brennans bok Efter demokratin.
Stina Oskarsson berättar om hur en ung man på ett gymnasium i en av Stockholmsområdets mer välbärgade områden ritade en normalfördelningskurva som skulle visa hur samhällets intelligens fördelar sig bland befolkningen - gossen meddelade att de som gick i den finare skolan befann sig vid den smala spetsen längst till höger. Sedan meddelade han: "Vi tillhör eliten och det är ändå vi som kommer att styra det här landet framöver. Så kom inte till oss och tala om demokrati."
En del av den sortens gossar lär väl växa upp till den elit som de facto har alldeles för stort inflytande i samhället. Problemet med ett samhälles utveckling är bland annat att det finns gräddhyllor ifrån vilket rent ut sagt korkade figurer flyter fram tack vare föräldrar, arv och kontaktnät. Det slog mig under åren som politiker som bevistade ett antal kungamiddagar och annat fint att vare sig begåvning eller bildning existerade i den omfattning man kunnat hoppas. Tvärtom, några av de mest korkade figurer jag träffat under mitt liv - och då har det inte med politisk värdering att göra - finns i eliterna. De hade aldrig någonsin nått sin position utan arvet i form av namn, kontaktnät och pengar.
Tyvärr kommer vi att få se allt mer av detta i takt med att klyftorna i samhället ökar i takt med inkomster från kapital samlas på hög hos en liten elit vars ätteläggar kan kompensera bristande förmåga med pappas pengar. Denna utveckling är inte bra för ett samhälle. Det berättades för mig, när jag var ledamot av en skatteutredning, att Bertil Ohlin, partiledare för Folkpartiet, en gång hävdat att arvsskatten borde vara hundra procent i ett demokratiskt samhälle. Förmodligen var tanken att kompetens och bildning skulle väga mer än namn och ärvd förmögenhet.
Jo, jag tror att det ligger mycket i det.
Det komiska är att den lilla elit vars idé om samhälle och ekonomi ställt till det - och som lever i en värld av Östlings värderingar - anser sig vara den elit som skall styra när demokratin urholkas. De är som en dålig fars.
