Häromveckan flög samtliga välkända svenska krigsflygplan tillsammans. I en uppvisning som gladda många. Det gick bra så till vida att inte något plan störtade.Annars har ju det genom vår historia varit återkommande haverier. Cirka tusen namn finns namngivna i Flygvapnets Minneshall. De har omkommit i tjänst trots att Sverige inte varit i krig. Det brukar bli upprörda kommentarer - till och med på temat "jag vet var du bor" - när man tar upp detta ämne.
Hur kan det komma sig att det under många år var så att Sveriges regeringen och försvarsmaktens ledning kunde acceptera att fler än var tionde pilot omkom i haverier? Saab fick visserligen leverera nya plan, och såväl regering som försvarsmakt har alltid omhuldat Saab, men ändå kan man ju med viss befogenhet anse att det hela varit höjden av cynism.
Planen som står uppradade utefter E4:an påminner mig och andra - jag har fått kontakt med flera anhöriga till omkomna flygare och medföljande FRA-personal - om dessa ständiga haverier med Flygande Tunnan, Viggen, Lansen och Draken. Trots detta tycks såväl Linköpings politiker som Saab stolta över flygplanen som står utefter motorvägen. Märkligt, tycker jag.
Hur kunde det komma sig att man accepterade dödsfallen. Kanske är svaret så enkelt som att de flesta flygarna kom från förhållanden med starkt begränsade möjligheter till en "god framtid". Många var helt enkelt fattiga. Vilket Göran Jacobsson skriver om i Fältflygare - från dröm till verklighet.
Många var säkert flygintresserade. men för många var det en slump att man blev flygare i försvaret. Många såg det som ett sätt att komma ifrån ett fattigt hem, jobb på bruket eller något annat som man fått försörja sig på utan något speciell utbildning.
Göran Jacobsson skriver i sin bok: "En folkskolegrabb var ofta tvungen att sluta studera efter maximalt sju år i skolan för att arbeta och försörja sig och ibland även sin familj. Att läsa vidare och ta realexamen eller studentexamen kostade pengar och få familjer hade råd med detta. (-) Men lyckades de bli fältflygare fick de en gratis utbildning som ledde till ett helt annat liv".
Liv, eller död. Eller som Jacobsson redovisar: "Medeltalet för samtliga flygförarkategorier är 12% omkomna. De tyngsta åren var under 1940- och 1950-talet och första delen av 1960-talet."
Om flygarna kommit från "fina familjer", familjer med inflytande och kontakter, hade dödsfallen då accepterats av militärledning och politiskt etablissemang? Eller var acceptansen så stor därför att de som omkom hade annan bakgrund? Var det en klassfråga helt enkelt?
Jacobsson skriver: "Ett haveri är alltid ett misslyckande för såväl organisationen som för inblandad personal. Förlusten av människoliv är en katastrof av mänskliga, organisatoriska och ekonomiska skäl".
Kanske det. Men hade organisationen verkligen den inställningen? Såg man inte piloterna som pjäser? Var det inte därför de hetsades att göra sådant som planen inte mäktade med? Och hade Saab någon anledning att göra allt man kunde för att minska antalet haverier? De hade monopol på att leverera plan och ju fler man fick leverera ju bättre var det. Eller var cynismen bannlyst från monopolmarknaden på den tiden?
Och, uppriktigt sagt, när Jacobsson ganska lakoniskt konstaterar att flygvapnet inte hade "utbildning för att hantera situationen bra gentemot de anhöriga" så är det väl snarast en fråga om vilja. "I strävan att bli ett starkt och effektivt flygvapen spelade flygsäkerheten ingen framträdande roll..."
I bokens kapital om haverier går Ulf Lyhagen.igenom varje flygmodells brister. Det är en märklig läsning på många sätt. Lägg till det uppmuntran till matchokultur inom flygvapnet. Alkohol var inte ovanligt och förklaras i boken med att en flygare inte kunde räkna med att överleva mer än en vecka om det skulle bli krig.
Man funderar på hur ledande befäl var funtade.
Hur som helst: det är lättare att offra underklass - det gäller också i den amerikanska armén såväl som andra - än att låta överklassen råka illa ut. Och försvarsmaktens syn på den enskilde soldaten är inget att vara stolt över, vare sig vag gäller fältflygarna eller de soldater man skickade till Afghanistan med Toyotabilar utan extra skydd - eller när det gäller det vedervärdigt usla sätt man hanterat hemkomna soldater med traumatiska upplevelser som lett fram till självmord. Soldater är bara soldater. Så lär det nog alltid varit trots alla högtidliga fraser från försvarsledningar.
