Det var den 8 februari 1997. Det var några partikamrater som i riksdagens korridor - någon var förbannad också - hälsade godmorgon med det glada tillropet.
Jag hade tagit mig friheten att - så språkrör jag var - fundera öppet på Miljöpartiets syn på rättskedjan. Jo, artikeln var förankrad hos riksdagsgruppens rättspolitiska talesperson. Men ändå...
Jag hade grottat ner mig några dagar i hur rättssystemet fungerade i vardagen och hade blivit lätt förskräckt. Jag hade talat med småföretagare som var utsatta för beskyddarverksamhet - betalar du inte slår vi sönder restaurangen. Bristerna när det gällde att klara miljöbrott var stora, liksom ekonomisk brottslighet, det visst jag sedan tidigare. Uppklarnanden av vardagsbrott var inte så stor då heller.
Kort sagt: jag ansåg mig har tillräckligt på fötterna för att påstå att det höll på att gå åt helvete. Och att de som skulle drabbas mest var den lilla människan, hen som inte har kontakter. Småföretagare som inte har råd att betala för vakter. De som drabbas av de stora aktörernas miljöbrott. De som oförskyllt kan råka illa ut den dag medborgargarden får för sig nåt.
Ibland händer det att arkiven - i detta fall Svenska Dagbladets - anser att debattinlägg är så överraskande att man stryker under av ren förvåning. Eller varför man nu stryker under.
Det är aldrig lätt att ompröva sina åsikter...
Hur som helst, jag inledde artikeln så här: "Det här debattinlägget har inte varit lätt att skriva. Det är aldrig lätt att ompröva sina åsikter och erkänna att man själv, och den rörelse man företräder, gjort det för enkelt för sig..." Vidare påpekar jag att polismakten på många sätt växt samman med "de konserverande etablissemangen" och visat både oförmåga och ovilja att ställa ekonomiska och ekologisk brottslingar till svar. Jag pekar på polisvåld - inte minst mot miljöaktivister och fredsdemonstranter. Och hävdar att det "saknas social kompetens inom hela rättssystemet".
Även vi som "vill se sociala åtgärder och rättfärdig fördelningspolitik" bör inse att hela samhället står inför ett vägskäl. "Antingen ger vi polis och rättskedja rimliga resurser eller också kommer vi att få se hur demokratins kärna ruttnar bort".
Tendenser till beskyddarverksamhet, medborgargarden, nedlagda polisstationer och rädsla är ett hot framför allt för de som inte lever på gräddhyllan. Knorren är förstås given: skall vi lägga miljarder på nya robotsystem och krigsflygplan när demokratin hotas inifrån?
Alla uppskattade inte artikeln, några grönisar blev förbannade i sak, andra för att det var dåligt förankrat ("folk kan ju tro att vi tycker så") - men många höll med. Och några tråkade mig med en glimt i ögat för att vara Batong-Birger.
Uppriktigt sagt tror jag fortfarande att jag hade rätt. Utan ett schysst rättssystem drabbas de som inte kan betala för sig, eller som inte har kontakter och hög social status i konkurrenssamhället.
