Gomorron. På väg till Nyhetspanelen i SVT efter några
seminarier i går kväll inför MP:s kongress. Må denna bli som solen som lirkar
upp kronbladen på en blomma.
Om inte är jag rädd att partiet fortsätter vada i en
långsamt stelnande betong som man själv tillrett. Trist för alla de goda
partister som dras med på köpet i så fall.
I många fall är man nog omedveten om hur de politiska
positionerna förflyttas, det sker ofta i ett ganska slutet politiskt rum. Det
omedvetna kan vi bara samtala om när det upphör att vara omedvetet. På grund av
just detta är det så oändligt viktigt för MP att det finns en kritisk opinion
som vill just detta: medvetandegöra. De är inga fiender som vill detta, det är
faktiskt vänner.
Men, visst, är man otrygg i sin egen position är det ett väl
historiskt belagt fenomen att uppfatta alla som framför kritisk analys som
fiender. Därför finns inget viktigare än att partiledningen skall känna mer
tillit till gröna värderingar, grön ideologi, våga stå för den, våga räta på
ryggarna.
Om detta skriver jag dagens Aftonbladet.
Om att inte förminska partiet, om att inte göra det utbytbart, om att inte göra
det onödigt.
