Manifestationen efter terrordådet i Stockholm var mycket värdig och respektfull. Begrepp som kärlek och gemenskap stod i centrum. Det var vackert. Den alldeles tysta minuten bland tiotusentals människor var en mäktig upplevelse.
Vi står upp för vårt sätt att leva, terroristerna ska inte vinna, kan inte vinna. Det har uttalats från artister, författare, ledarskribenter och politiker. Vi kan inte förlora.
Men. När baksmällan träder in finns risken att vi redan förlorat. För det tog inte många timmar efter det att vi talat om gemenskap och kärlek förrän tanken flög över taken, uttalades på nätet och i medierna av allt fler: jaga och kasta ut de som inte har fått uppehållstillstånd, ange de ovälkomna.
Och det är där, just där, vi riskerar att gå vilse. Så att alla ord om kärlek och gemenskap och solidaritet tappar allt sitt innehåll.
Det är där, just där, vi riskerar att steg för steg göra ”vi mot dom” till vår helt dominerande tankemodell.
Det är där, just där, vi riskerar att läraren ska ange barn, sjuksköterskan ange den sjuke, socialtjänsten ange den utsatte.
Det är där, just där, vi riskerar att få leva i ett samhälle där barn utan uppehållstillstånd regelmässigt hämtas ut från skolorna, sjuka hämtas ut från sjukhusen.
Det är där, just där, stegen till angivarsamhället tas. Samhället där det blir en outtalad plikt för medborgare att ange den andre. Ange den andre. Ange.
Vi har sett sådana samhällen. Angivarsamhällen. Östtyskland. Kina. Sovjet. USA under McCarthytiden. Det är samhällen där civilsamhället krackelerar, där tilliten till varandra dör. Till slut blir det du som blir angiven. För det är så angivarsamhället fungerar.
De små stegens tyranni. Det är så det brukar heta. Steg för steg förändras det som uppfattas som normalitet. Plötsligt är angiveri en normalitet.
Så det är nu det gäller att stå upp. Stå emot. Vägra sätta sig på det sluttande plan som slutar i det vedervärdigaste av samhällen: angivarsamhället.
Tyvärr har vi det i oss. Det där med vi och dom. I såväl privata samtal som i medier har det berättats om hur vi generellt sörjer – på det sätt vi nu kan sörja dem vi inte känner – drabbade i Berlin, Nice och London. Mer sällan talas det om att vi sörjer de drabbade i Sankt Petersburg. Ännu mer sällan de som drabbas i de länder där det nästan blivit vardag med terrordåd, drönarattacker eller missiler.
Detta oroar mig. Faktiskt.
För i all vår empati, och den visade godhet som vi alla talar om, finns ett stråk av ”vi och dom”. Se upp för det stråket! Det kan lätt urarta.
Det mest akuta steget nu,,, HELA TEXTEN FINNS HÄR.
