Jean-Luc Mélenchon - den franske presidentkandidaten - föreslog 100 procents skatt på de allra högsta inkomsterna.
Det påminner mig om en motion jag lämnade in till Miljöpartiets kongress vid något tillfälle. Den byggde på Rousseas idé om att ingen bör tjäna mer än tio gånger så mycket som den som tjänar minst.
I Miljön, makten och friheten (1989) skrev jag hur man kan komma tillrätta med de ökande utsläppen av koldioxid på ett solidariskt sätt - med tex 100 procents marginalskattt... Så här:
Ett planekonomiskt grepp vore att ransonera bensinen för att minska förbrukningen och utsläppen av koldioxid med 50%.
Ett marknadsekonomiskt grepp vore istället att försöka nå samma mål genom politiskt beslutade bensinskatter så att priset för konsumenten hamnade på t ex 18 kronor litern. Effekten kanske blir densamma ur miljösynpunkt: 50% av koldioxidutsläppen från bilismen försvinner, vilket skulle minska växthuseffekten.
Effekten blir alltså densamma ur miljösynpunkt - men ur rättvisesynpunkt?
Ja, där föredrar en del ransonering. Andra föredrar ekonomiska styrmedel. Och risken är att det blir huvudfrågan för de blå och röda. Förmodligen skulle frågan om utsläppen av koldioxid underställas lösningens utformning...
En ransonering skulle leda till en marknad med upptrissade priser. En svart marknad skulle uppstå, som i slutänden likt förbaskat gynnar den som har råd att betala. Eller den som har känningar och tillhör rätt rörelse.
Det vill säga: båda systemen leder i slutänden till att de som har pengar och kontakter fortsätter att använda bilden som vanligt . medan det är den som saknar pengar och kontakter som fixar miljön. I detta fall att vi alla, rika som fattiga, slipper effekterna av växthuseffekten - t ex att riksdagshuset läggs under vatten. (En i och för sig tilltalande tanke.)
Uppenbarligen förstår inte alla miljövänner dessa sammanhang. Till och med gröna politiker verkar ibland inte begripa att miljö och fördelning i samhället hänger ihop. Rent praktiska lösningar på de ovanstående problemet är naturligtvis - förutom den grundläggande samhällsplaneringen med närhet - dels radikalt höjda bensinskatter och investeringar i bland annat spårburen trafik, dels formella regleringar i form av t ex biltullar, förbund mot privatbilism i stadskärnor.
Men inte ens en sådan modell resulterar i annat att den den om har pengar kan leva som vanligt - medan den som inte har skall stå för miljöförbättringarna. Därför är fördelningspolitik av mycket radikalt slag det enda rimliga. Det är fullt rimligt att diskutera införande av marginalskatt på 100 procent för inkomster som är orimligt höga - och gärna på så sätt att denna skatt får styras av individen till olika solidaritetsprojekt, t ex u-landsfokuserade.
Det är först när man i botten har en rättfärdig fördelningspolitik som marknadsekonomiska styrmedel för att komma tillrätta med miljösituationen är både miljö- och rättviserelaterade. Vilket är i grunden grönt, grön ideologi.
Det som nu händer på skatteområdet i Sverige är intressant och avslöjande. Miljöavgifter kommer att införas, vilket är bra. Samtidigt har den politiska röd-blå majoriteten infört ett nytt skattesystem som gynnar höginkomsttagaren på låginkomsttagarens bekostnad. Fiffigt, va? I stor skala är man beredd att ta några små - och fullständigt otillräckliga - steg i "miljövänlig riktning". Men det sker först i en situation när man ser till att det skall bli låginkomsttagarna som skall stå för den stora räddningsaktionen!
De som redan har ett materiellt överflöd, och som ägnar stor möda åt att leva på ett sätt som innebär att de skitar ner så mycket som möjligt genom sin överflödskonsumtion, skall kunna fortsätta att leva så. Vi på gräddhyllan skall kunna leva bekvämt - medan de som sitter på pinnarna längre ner skall fixa miljön åt oss...
Den ensamstående mamman och snabbköpskassörskan skall efter 8 timmars lönearbete bidra till att miljömålen uppfylls genon att inte ha råd att hämta barnen på dagis med bil, inte ha råd att köpa beskattade, men bekväma, förpackningar eller flyga. Allt för att Herr Bärare Av Fyrkantig Dokumentportfölj skall kunna flyga mer, köpa större och mer bensinslukande bilar och köpa bekväma och lätthanterliga engångsmaterial. Detta är orättfärdigt - inget annat! Och har ingenting med solidaritetspolitik att göra. Vi skall bära miljökraven tillsammans, och vi som har bra ekonomiskt skall bära den största delen av den börda som måste bäras för att vi gemensamt skall ta oss fram till ett hållbart överlevnadssamhälle.
Globalt fungerar samma cyniska värderingar. Genom ett rasistiskt hållningssätt accepteras att vi i en liten del av världen, p g a gällande samhällsstruktur och tillväxtfundamentalism, lever på ett sätt som inte alla kan leva på om planeten inte skall skadas. För att vi skall leva som vi gör krävs helt enkelt att några svälter. Under våra julgranar ligger liken. Trots det tindrar vi med ögonen. Grattis, civiliserade människa!
(Ur Miljön, makten och friheten, Gidluds förlag, 1989)
