Så kunde det låta 2000: "Så min vädjan till de språkrör som väljs på lördag är att värna den gröna identiteten, våga vara uppkäftiga och våga stå för det radikala, systemkritiska i den gröna ideologin!"

Igår firade S, M, MP, C och KD genom att äta tårta . Man hade kommit överens om att skjuta till ytterligare en halv miljard, redan i år, till försvaret. 

Jag minns när en finansminister ringde mig och frågade om vi skulle bryta samarbetet om Försvarsmakten skulle få någon miljard för att täppa till något som kallades "svarta hål". 

Ja, sa jag. OK, sa han. Det blev inga pengar. 

Apropå tider som varit... Så här avslutades min sista debattartikel som språkrör på DN-Debatt. 

 "Klapp på axeln från det gamla etablissemanget skall inte nödvändigtvis betraktas som något positivt. Så min vädjan till de språkrör som väljs på lördag är att värna den gröna identiteten, våga vara uppkäftiga och våga stå för det radikala, systemkritiska i den gröna ideologin!"

Det var den 1 juni 2000.  Blev påmind om den häromdagen då en vänlig själ skickat debattartkeln i ett gammaldags brev som jag hittade i den gammaldags brevlådan:

Artikeln går ut på att man inte når någonstans med sossarna om man inte utövar utpressning. Jag tar också upp exempel på detta från vårt två år gamla budgetsamarbete.

Den gamla goda tiden var en strid... Här ett utdrag:

DN DEBATT 1 juni 2000

"Ge Persson nya ultimatum".

Avgående Birger Schlaug skriver testamente och uppmanar efterträdarna fortsätta pressa regeringen.

Det hävdas ibland från såväl det politiska, ekonomiska och fackliga etablissemanget som från tidningarnas ledarskribenter att miljöpartiets roll är utagerad, eftersom samtliga politiska partier nu har miljöprogram och är medvetna om vikten av att värna miljön.
Ingenting kan vara mer fel. Man har visserligen rätt så till vida att ord och begrepp som vi i miljöpartiet använde för femton år sedan - kretslopp, skatteväxling, hållbar utveckling, ekologisk odling - numer är standardfraser i den politiska debatten. Man har också rätt så till vida att de gamla partierna dessutom alla skaffat sig miljöprogram.

Men i sak är det som händer ingenting att yvas över: de framgångar som gjorts på det miljöpolitiska området är till förskräckande stor del resultat av mer eller mindre utpressning från miljöpartiet.

+ Grön skatteväxling, det vill säga sänkta skatter på arbete och höjda på energi och utsläpp, kommer de närmaste tio åren att omfatta minst 30 miljarder kronor. Det är en följd av mycket hårda förhandlingar med s och v. Vi hade helt enkelt inte kunnat fortsätta budgetsamarbeta med dessa två partier om vi inte fick igenom vårt krav.

+ Men även de mycket stora anslagshöjningar för inköp av skyddsvärda skogar, miljöforskning, marksanering och allergisanering av skolor och dagis är en följd av att regeringen tvingats samarbeta med De gröna.

+ Som en följd av samarbetet är nu också Sverige det första land i världen som har infört gröna nyckeltal i finansplanen. Dessa nyckeltal likställs med tal som beskriver BNP, inflation, ränta etcetera och ger bilden av den verkliga verkligheten, det vill säga hur miljön påverkas.

+ När Fastighetsskattekommittén nu tvingats föreslå att miljöinvesteringar inte skall medföra höjd fastighetsskatt är det också resultatet av politisk press - mp vägrade nämligen ställa sig bakom betänkandet om vi inte fick igenom det vi slagits för ända sedan partiet bildades 1981.

Väldigt lite av en god miljöpolitik faller således ut av sig självt, som en följd av det allmänna politiska pratet om "hållbar utveckling". Det krävs alltför ofta ultimatum. Och detta ser jag som ett bekymmer för framtiden. Dels för att det så naket beskriver hur svagt intresset är för en rimlig miljöpolitik så fort denna krockar med andra intressen, dels för att samarbetet mellan mp och de andra två sam- arbetspartierna riskerar att även i framtiden komma att handla om ultimatum från miljöpartiets sida.

Även om politiken är seg så kan man notera att miljöfrågorna tagit steget in i vardagen. Jag minns, med viss skadeglädje, hur jag bemöttes av en företrädare för LRF i en debatt i mitten på 80-talet. Jag hävdade att inom tio år skulle ekologisk mjölk vara en del av den vanliga sortimentet, oavsett vad LRF ansåg. Han anklagade mig för att vara en flummig bakåtsträvare, som ville återföra den svenska bonden till femtiotalet.

Jag glömmer inte heller hur jag bemöttes av företrädare för skogsindustrin när jag i en debatt i Bollnäs tog fram ett klorblekt kritvitt kaffefilter och hävdade att detta skulle komma att uppfattas som någon närmast äckligt inom tio år. Han anklagade mig för att sprida lögner om klorets miljöpåverkan och påstod att svensk pappersindustri skulle tvingas flytta utomlands om man tvingades avstå från klor. Jag minns hur Kjell-Olof Feldt, i egenskap av finansminister, avfärdade min första interpellation i riksdagen som handlade just om att miljöinvesteringar i fastigheter inte borde leda till ökad fastighetsskatt.

Men det är långt kvar till ett hållbart samhälle. Miljöproblemen är både bredare, djupare och allvarligare i dag än för tjugo år sedan. Världen och framtiden räddas nämligen inte genom att vi köper miljövänligt tvättmedel, återvinner papper eller källsorterar. Världen räddas inte heller genom att vi skyddar bråkdelar av de skogar som är nödvändiga för den biologiska mångfalden. Det är en bra början, javisst. Men det krävs mycket, mycket mer. Fortfarande växer miljöskulden i Sverige, i Europa och i världen. Det vi ägnat oss åt hittills är lövverket - men stammen är på väg att ruttna.

För att klara detta måste vi inse att den typ av kapitalistisk marknadsekonomi som i dag dominerar i sig är ett hot mot miljön. Naturen har ingen röst på marknaden. Kommande generationer har inte heller någon röst på marknaden. Därför måste vi förändra de ekonomiska spelreglerna så att dessa gynnar en hållbar utveckling. Efter beslut om grön skatteväxling och en miljöprofil på fastighetsbeskattningen måste vi nu gå vidare när det gäller hushållens konsumtion och sparande. Vi måste också driva in nya spelregler när det gäller frihandeln. Och då är vi inne och korrigerar något av det heligaste inom marknadsekonomin. Vilket alltid leder till ramaskri från dem som inte begriper bättre.

Avarterna i det kapitalistiska systemet och bristerna i dagens marknadsekonomi är så allvarliga att det vore ett svek mot hela den gröna idén att inte gå i bräschen för ett nytt ekonomiskt tänkande. Styrs inte marknadsekonomin upp genom nya spelregler är den lika förödande för miljön som planekonomin en gång var. Det ser vi ju varje dag! Därför vore det förödande om miljöpartiets systemkritik tystnade som en följd av regeringssamarbete, anpassning eller, för den skull, ålder på organisationen.

Miljöpartiet har en god plattform att stå på i dag; dels genom budgetsamarbetet med regeringen och vänstern, dels som vågmästare i riksdagen mellan socialister och borgare. Jag vågar påstå att vi balanserat på ett ganska kvalificerat sätt hittills. Det är viktigt att inte slukas upp av samarbetet - utan tvärtom värna rågången mellan oss och de övriga partierna. Det är en rågång vi skall vara stolta över.

Klapp på axeln från det gamla etablissemanget skall inte nödvändigtvis betraktas som något positivt. Så min vädjan till de språkrör som väljs på lördag är att värna den gröna identiteten, våga vara uppkäftiga och våga stå för det radikala, systemkritiska i den gröna ideologin!

Birger Schlaug
DN DEBATT 1/6 2000