Det kan ju bero på allmänt åldrande... Jag menar, är man 67 bast så är man... Man orkar ju inte med vad som helst. Så det kan beror på ålder. Att man inte orkade lyssna på riksdagens partiledardebatt häromdagen. Det kan ju bero på man helst ser teaterföreställningar på teater och inte i riksdagens plenisal. Det kan ju bero på att man är så förbannat trött på politiska dueller, med färdigskrivna prator och total oförmåga att lyssna, att man man rent mentalt kräks.
Vi behöver politiskt samtal, inte twitterkorta utrop i stackato. Vi behöver politiskt samtal, inte floskler som inte hänger ihop.
Vi behöver inte en Donald Trump för att den politiska debatten skall skruvas ner till lågvattenmärke. Det räcker med ett antal av de partiledare som nu dominerar scenen. Mest magstarkt blir det när Alliansens företrädare inte låtsas om att de nyss satt i regering...
Slow Food blev
ett begrepp i mitten på 80-talet, efter det att Carlo Petrini grundat
rörelsen när Mac Donald skulle öppna sin första restaurang i Italien,
vid Spanska trappan i Rom. Slow food (långsam mat) är alltså reaktion
på i snabbmatskulturen.
Slow Journalism har blivit alltmer efterfrågan som reaktion på
snabb, ytlig och sensationsdriven journalistik i form av korta artiklar,
ofta slarvigt skrivna. Slow journalism är liktydigt med långa välskrivna och välarbetade artiklar. Filter och Offside
är exempel på tidningar som arbetar på detta sätt.
Nu är det dags för Slow Politics som reaktion på den alltmer ytliga politiska debatt som råder. Slow politics är samtal snarare än korthuggen debatt, tid att utveckla tankar istället för oneliners och slagord, mod att tala om vår framtid och våra liv med öppet visir och utan lans, förmåga att framföra åsikter utan att ha som huvudmål att vinna någon sorts match.
De som kommer närmast något som skulle kunna liknas vid slow politics - oavsett om jag gillar eller ogillar deras åsikter, oavsett om jag finner dem trevliga eller inte - är väl Jonas Sjöstedt, Jimmie Åkesson och Isabella Lövin. Den sistnämnda valde samma grepp som på senaste kongress, hon berättade om vad som hänt inom miljö- och klimat som om det vänt, som om det är på gång att lösas - och därmed kan tolkas som om vi kan fortsätta att leva som vi gör. Jag menar att det är ett gigantiskt misstag.
Den som verkar ha svårast för samtal är för övrigt Anna Kinberg Batra och stackatopolitikern Annie Lööw - men för den sistnämnda verkar det gå hem trots att hon, likt en humla, hoppar från angrepp till angrepp utan att med minsta min förråda att hon just fått svar som sågar angreppet med fotknölarna - vilket var fallet i en duell mellan henne och Lövin.
För övrigt vore det sympatiskt om statsråd inte agerade skådisar där de sitter framför talarstolen och gör miner, väl medvetna om att det syns i teve.
Hur som helst: det är dags för slow politics. Samtal utan visir och utan lans, med rätt att försöksprata, med rätt att tveka, med rätt att problematisera även den egna uppfattningen. Med rätt att svara på frågor.
