Kongresstal-1998
Birger Schlaug
miljöpartiet de gröna
Håll visionerna levande!
Det talade ordet gäller!
Välkomna till miljöpartiets största kongress någonsin. Över 600 miljöpartister är samlade.
Så numera är vi inte bara bäst. Vi är störst också. Om man jämför med lagom många partier i alla fall.
Och när jag ser ut över salen är det bara att konstatera att vi är... störst, bäst och vackrast. Det är ingen absolut vetenskaplig sanning. Det är ett politiskt omdöme.
Vilka är vi? Hur är miljöpartister?Det har undersökts av olika opinionsinstitut och vetenskapliga institutioner:
Det behövs visioner i politiken!
Det här är en valkongress. Vi i partistyrelsen hade en del funderingar kring kongresstema. Förra valet, när vi skulle ta oss tillbaka till riksdagen, så var temat givet: Återvinnarna. Men i år? Vad skulle bli temat? Kvarsittarna? Det är ju ingen höjdare.
Är det någonting som behövs i svensk politik idag så är det visioner och drömmar. Som kan få människors hjärtan att brinna, att längta och vilja förändra.
En politik utan visioner är död politik. En samhälle utan drömmar är ett dött och stillastående samhälle.
Vi ska hålla visionerna levande. Vi ska hålla drömmarna levande. Det är det som skapar engagemang, vilja och kamp. Och det är just engagemang, vilja och kamp som måste utlösas om vi ska kunna förändra Sverige, om vi ska kunna förändra Europa, om vi ska kunna förändra världen. Och det är det som är den gröna rörelsens uppgift. Vår uppgift.
Snacka om utmaning! Och vi ska fixa det. För vi har ju förutsättningar: Miljöpartiet är ett stort parti bland ungdomar. Centern- och sossarna är stort bland pensionärer. En del partier har framtiden för sig. Andra partier har den bakom sig.
På ett flygplan upp till Umeå för något år sedan satt jag förresten bredvid en äldre dam - hon berättade att hon var över 80 år. Hon sa att hon röstat på miljöpartiet. Och vet du vad, när jag la miljöpartiets röstsedel i valurnan så kände jag mig så ung...
Miljöpartiet de Gröna har visionerna. Vi har drömmarna. Vi har idéerna. Och vi bör gång på gång lyfta blicken från vardagspolitikens snäva förvaltande och tabelleverkens inskränkningar och säga: ingenting är omöjligt.
Alla förändringar börjar med att de som inte vill förändra säger: Det är omöjligt. Att det är orealistiskt. Men vilka är egentligen realister?
Vi ser ljuset i tunneln, brukar Göran Persson hävda när han då och då känner för att tala om att allt är på väg att bli bättre. Vilket ljus? Kan det vara skenet som bedrar? Åtminstone är det skenet som bedrar när han surrar om Persson-pengarna. Först tog man tjugotalet miljarder från kommunerna, sedan betalar man tillbaka en skvätt och alla blir glada. Det är politisk magi. Det är stor statskonst.
Miljöpartiet tog inte från kommunerna, vi tillförde - vi tog från militären och gav till skolan, vården och omsorgen. Persson gjorde tvärtom.
Ljuset i tunneln? Verkligheten är ju den att miljöförstöringen är längre kommen idag än för 35 år sedan när Raquel Carson kom ut med sin Tyst vår!
Uppföljningskonferensen efter Rio konstaterade att världen är i sämre skick nu än då Rio-konferansen ägde rum! Och jordbrukspolitiken i vårt eget land har lett till ett sterilt öppet landskap där högkoncentrat av bekämpningsmedel tar död på det mesta, medan kväveläckagen gör haven allt grönare. Det är det grönaste som sossarnas samarbete med centern lett till.
Miljöforskning och miljötillsyn skärs ner - det kallas i Personskt ordbruk för ”satsning på det ekologiskt hållbara samhället.” T o m de sista ur- och naturskogarna huggs ner - det kallas i orwellskt, f´låt personskt, ordbruk för ”satning på den biologiska mångfalden”.
Verkligheten - är den att demokratin erroderar - makten flyttas bort från folkvalda politiker till kapitalvalda styrelser, fristående centralbanker, EG-domstolen och superbyråkratin. Vi får inte ens själva avgöra om vi ska tillåta monstertjuren Belgisk Blå...
Verkligheten - är ju den att dumheten saknar gränser: man den politiska majoriteten avskedar människor i skolor, barnomsorg och sjukvård - och anställer samma personer som... arbetslösa.
Detta är inte realistiskt. Detta är vansinne. Jag är övertygad om att människor om tjugofem år kommer att ställa sig frågan: Vad i h-e vad det som hände i slutet av 1900-talet? Hur kunde det ske? Var dom inte kloka?
Och då ska vi, miljöpartiet de gröna, kunna säga: Nej, det var dom inte. Men vi var det. Och vi var med och vände utvecklingen!
Var finns drömmarna i politiken? Var finns visionerna? Vem känner eldar brinna i hjärtat när den politiska debatten tar fart? Mer än någonsin behövs drömmar, visioner och brinnande hjärtan i politiken! Mer än någonsin måste vi bryta upp från ett gammalt och förlegat tänkande! Jag är övertygad om att vi måste spränga gamla föreställningar, krossa gamla myter och förändra synen på vad som är realistiskt.
Det behövs nya system, nya strukturer, nya normer, nya värden. För vi lever mitt i en paradox, trots industriellt överflöd och all vetenskaplig expertis, rymmer samhället mer kyla och rädsla än på mycket, mycket länge.
Löften om mer av det vi redan hade gav inte livskvalitet. Det gav oss inte delaktighet, det gav mest vanmakt.
Trots löften om att kärnkraft och EU skulle ge oss bättre förhållanden och fler arbetstillfällen har det blivit tvärtom. Man lovade så mycket men gav så lite. Nu lovar man ännu mer av samma sak, mer produktion, mer energi, mer konsumtion. Mer och mer av allt det som skapat välståndet och som nu förväntas ge oss mer välstånd i ersättning för den livskvalitet som aldrig blev av...
Kanske skrämmer det många att tala om ett helt nytt samhälle - kanske blir människor rädda. Kanske föreställer man sig det ekologiskt och socialt hållbara samhället som ett dystert och kärvt samhälle. Inget kan vara mer fel!
Vår gröna vision är ett lustfyllt samhälle. Det är ett jämlikt samhälle - och med jämlikhet menar vi gröna inte socialisterns likhet, utan alla människor rätt och möjlighet att få växa åt olika håll, utan att trampa på andra. Det är ett samhälle där vi ser jämlikt på den andre - oavsett namn, hårfärg eller hudfärg.
Det är ett samhälle där det som är hållbart långsiktigt också är lönsamt kortsiktigt. Det är ett samhälle där arbete beskattas mindre, där miljöförstöring beskattas mer. Det är ett samhälle där människor är delaktiga och kan påverka sina liv. Det är ett samhälle där satsning på skola, barnomsorg, vård och kultur ses som investeringar i ett bra samhälle - inte som kostnader. Detär en dröm att förverkliga, en vision att uppnå.
Det är mycket som vi vill förändra.
Dagens system, strukturer och normer motverkar ju en ekologisk, social och demokratisk hållbar utveckling. Den ekonomiska politiken motverkar miljömål, globaliseringen motverkar närdemokrati och överblickbarhet, de anonyma ägandeformerna motverkar ansvarstagande och de normer som styr vardagen är köpandets och ägandets normer snarare än levandets och varandets.
De krafter som håller fast vid de gamla, de som vill ha mer av samma sak, är ekonomiskt starka, administrativt välorganiserade och självbevarelsedriften tvingar dem att göra våld på demokratiska, kulturella, sociala och ekologiska värden. Men de saknar drömmar. De saknar visioner. De är förlorare den dag drömmen om något annat, något större, något bättre tänder eldar i människors hjärtan.
Vem kan känna lust i ekonomismens budskap? Vems ögon tänds av nyliberalsimens teser? Vilka hjärtan bultar för socialdemokratins förvaltande?
Miljöpartiet bär drömmar och visioner. Det borde vara vår största uppgift att sprida drömmen, visionen och hoppet om förändring till människor. För valet i höst står mellan De gröna och De visionslösa.
Det som händer i dagens samhälle är ju att vi som människor är reducerade till ekonomiska varelser. Ekonomiska varelser som ska vara konsumenter, producenter och duktiga idioter som springer omkring i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare - och den som ramlar av är ingenting värd.
De visionslösa bygger samhället för ekonomiska varelser och kallar det realism. Men vi människor är inte ekonomiska varelser. Vi är biologiska, sociala och kulturella varelser. Det är för biologiska, social och kulturella varelser vi ska bygga samhället. Ett samhälle för hela människor. Det är vår utmaning.
Det gäller - att utmana den rådande världsbilden, den rådande människosynen och den förödande ekonomismen.
Det gäller - att avdramatisera synen på lönearbetet.
Det gäller - att inse att sociala nätverk är det enda som kan ge oss någon verklig trygghet.
Det gäller - att återupprätta ord som jämlikhet och solidaritet.
Det gäller - att se på den andre, oavsett kön, namn och hårfärg, med jämlika ögon,
Det gäller - att avslöja den s.k. globaliseringen och dess myter. Nu senast manifesterat i slagord som Frihet för kapital, internationella avtal som MAI-avtalet och nationella lagar som Minerallagen som kränker de små människorna och demokratin på globaliseringens altare.
Mot globaliseringen ställer vi gröna självtillit. Självtillit innebär oberoende av maktcentra och är i själva verket grunden för verklig demokrati. Självtillit innebär inte isolering från omvärlden. Tvärtom! Självtillit innebär trygghet som ger oss möjlighet - både på individplan och samhällsplan - att med öppna ögon och utan rädsla möta omvärlden och främmande kulturer.
Global samverkan utifrån en robust ekonomi med trygga sociala nätverk är i själva verket en förutsättning för samverkan på lika villkor, utan dominans och utan destruktiv känsla av att man är i händerna på maktcentra som man inte själv kan styra.
Det handlar alltså om att se världen med nya ögon och därmed se nya värden. Det handlar om en större medvetenhet. Det handlar om att också respektera andra livsformer, djurens rätt.
Det handlar om att försöka handla som om det man gör betyder något. En ny syn på världen, ett nytt perspektiv på verkligheten.
Det handlar om att kasta av de bojor som håller oss fast i såväl rädsla för att växa, som i ekonomistisk vidskepelse och en verklighetsuppfattning som reducerar livets underverk till ett rosslande maskineri.
Det handlar om att låta sitt liv bli en motfriktion som stoppar maskinen. Det handlar om att rösta med mer än en bit papper, utan med hela sitt inflytande.
Det handlar om att ta den utmätta tid man har på allvar. Kanske är det just det som är kärnan i den gröna drömmen, den gröna visionen: Att ta livet på allvar!
Kampen står mellan De gröna och De visionslösa!
Men så kommer då verkligheten in. Lägger sin dämpande hand på drömmarna. Då gäller det att inte fastna med blicken i tabellverken, trassla in sig i debatten huruvida vi kan överleva med 52 eller 55% marginalskatt. När frågan borde ställas: kan vi leva i ett samhälle där varannnat barn som börjar första klass har någon form av allergier?
Visioner och dagspolitik. Det gäller att klara båda.
Ibland blir man glad i dagspolitiken också.
När Elisa Abascal mötte Ulf Dinkelspiel i en debatt om EU i en skola i en förort så berättade Dinkelspiel om hur bra det var med EU. Elisa tittade allvarlig upp och sa: Jo, EU är säkert bra för medelålders vita män i karriären. Jubel utbröt. Då känns det bra att vara miljöpartist.
Eller när Annika Nordgren, som första politiker på åtta år, får igenom en hel motion i försvarsutskottet. Den innebär att man ska kunna stoppa rasister från lumpen. Förresten fixade hon till en breddad hotbild i försvarsberedningen, och har vunnit respekt för sitt kunnande i kretsar där vi aldrig varit respekterade förut.
Eller när Eva Goës, Ragnhild Pohanka och Bodil Francke Olsson driver människorättsfrågor med sådant patos att vem som helst blir imponerad.
Eller när man träffar Börje Lanz - Björne ni vet - som ordförande i Artister för fred och han berättar, med stor respekt, att organisationen skulle lämna över brev till alla riksdagsledamöter och riksdagsleamoten Ewa Larsson minsann fixade till att det klistrades namnlappar så de kom fram. Det imponerade.
När Gudrun Lindvall och Roy Ottosson baxade hem miljöbalken, trots att Industriförbundet, LRF och Skogsägarna gjorde allt för att försämra den, vet man att kompetens lönar sig.
Eller när Gunnar Goude omvänder socialdemokraterna när det gäller ideburna friskolor,
Barbro Johansson driver kravet på friår land och rike runt, Marianne fixar 100 miljoner extra till miljön på sittande möte i jordbruksutskottet, Ronny Korsberg räddar tulljobb i en uppgörelse med sossarna, Tomas Julin, som mer än någon annan politiker, vunnit trovärdighet i stora kretsar inom sjukvården genom att lyssna, lyssna, lyssna och driva. Eller när Yvonne Ruwaida har modet att driva integrationsfrågor, mot strömmen, mot vidskepelsen, mot fördomarna...
Och finns det någon bostadspolitiker som kan göra tråkig bostadspolitik till skön konst som Per Lager? Och Kia Andreassons kyliga och knivvassa söndersågning av Schengenavtalet, Europool och det nya framväxande storebrorssamhället.*Och så då sist, men inte minst, Peter Erikssons envetna kamp för demokratin i Konstitutionsutskottet. En blivande ung toppolitiker, hoppas jag, trots en del gråa hår.
En stor applåd till riksdagsledamöterna. Dom har slitit, gjort sitt demokratiska hantverk, ibland föga glamouröst.
Och så åker man då ut i landet. Och ser hur miljöpartister sliter i kommuner och landsting. Ibland är det segt. Tröttsamt. Uppförbackar. Men sliter gör ni. Och mitt i slitet hoppas jag att ni då och då känner drömmen, visionen och vet att det är vi tillsammans som ska få människors hjärtan att brinna för den nödvändiga omvandlingen av samhället.
Ni har ett stort uppdrag. Det finaste uppdrag man kan ha! Tack för allt jobb ni lägger ner!
Idag om fyra månader vet vi hur det gick. Valet är över. Resultatet föreligger. Och vi tar en ny vända i kampen mot De visionslösa. Lite större, lite starkare på vägen mot 2000-talet. Det århundrade som blir vårt.
P C Jersild skrev i en krönika i Dagens Nyheter häromdagen: ”I själva verket är Persson och Bildt numera som ett gammalt grälsjukt äkta par i en nerlegad dubbelsäng: så fort de slutar käbbla och slumrar till, riskerar de att glida ner och krocka i gropen.”
Kan man formulera De visionslösas politik på ett bättre sätt?
Så håll drömmen levande. Håll visionen levande. Putsa miljöpartimärket. Jag hoppas att ni ska bära det med stolthet. Jag lovar att göra att mitt bästa för att ni ska kunna göra det.
Låt oss ha en bra kongress och lägga grunden för 2000-talet!
Låt oss göra det bästa valet i partiets historia! Låt oss tillsammans göra visionerna till verklighet!
Birger Schlaug, 21 maj 1998
Och när jag ser ut över salen är det bara att konstatera att vi är... störst, bäst och vackrast. Det är ingen absolut vetenskaplig sanning. Det är ett politiskt omdöme.
Vilka är vi? Hur är miljöpartister?Det har undersökts av olika opinionsinstitut och vetenskapliga institutioner:
- Miljöpartister är hårdast motståndare till vapenexport. Det du, Anders Björck!
- Miljöpartister är mest kritiska till EU, NATO och EMU.
- Miljöpartister är de som mest vill ställa om energisystemen.
- Miljöpartister är de som är mest kosmopolitiska - dvs är och uppträder som världsmedborgare.Vi har en viss förmåga att se världen också utanför EU... Vi är ganska ensamma om det i svensk politik nuförtiden!
- Miljöpartister är minst av alla drabbade av xenofobi, främlingsrädsla. Enligt en undersökning från statsvetenskapliga institutionen i Göteborg. Moderater är mest drabbade. Det var väl det jag anade... Motpoler i det mesta. Och det känns ganska skönt att stå på behörigt avstånd från Gunnar Hökmark och Per Unckel...
- Sedan ber jag er titta på er bänkgrannes strumpor. För en riktig miljöpartist är det nämligen fortfarande vanligt att bära olika strumpor på vänster och höger fot. Den ideologiska förklaringen till detta kan vara att vi är inte så fixerade vid höger-vänsterskalan.
Det behövs visioner i politiken!
Det här är en valkongress. Vi i partistyrelsen hade en del funderingar kring kongresstema. Förra valet, när vi skulle ta oss tillbaka till riksdagen, så var temat givet: Återvinnarna. Men i år? Vad skulle bli temat? Kvarsittarna? Det är ju ingen höjdare.
Är det någonting som behövs i svensk politik idag så är det visioner och drömmar. Som kan få människors hjärtan att brinna, att längta och vilja förändra.
En politik utan visioner är död politik. En samhälle utan drömmar är ett dött och stillastående samhälle.
Vi ska hålla visionerna levande. Vi ska hålla drömmarna levande. Det är det som skapar engagemang, vilja och kamp. Och det är just engagemang, vilja och kamp som måste utlösas om vi ska kunna förändra Sverige, om vi ska kunna förändra Europa, om vi ska kunna förändra världen. Och det är det som är den gröna rörelsens uppgift. Vår uppgift.
Snacka om utmaning! Och vi ska fixa det. För vi har ju förutsättningar: Miljöpartiet är ett stort parti bland ungdomar. Centern- och sossarna är stort bland pensionärer. En del partier har framtiden för sig. Andra partier har den bakom sig.
På ett flygplan upp till Umeå för något år sedan satt jag förresten bredvid en äldre dam - hon berättade att hon var över 80 år. Hon sa att hon röstat på miljöpartiet. Och vet du vad, när jag la miljöpartiets röstsedel i valurnan så kände jag mig så ung...
Miljöpartiet de Gröna har visionerna. Vi har drömmarna. Vi har idéerna. Och vi bör gång på gång lyfta blicken från vardagspolitikens snäva förvaltande och tabelleverkens inskränkningar och säga: ingenting är omöjligt.
Alla förändringar börjar med att de som inte vill förändra säger: Det är omöjligt. Att det är orealistiskt. Men vilka är egentligen realister?
- De som vill fortsätta vapenexporten till Indien - eller vi som vill stoppa den?
- De som vill ha kvar 40-timmarsveckan - eller vi som vill sänka arbetstiden och dela på jobben?
- De som vill ha mer pengar till JAS - eller vi som vill satsa mer på skolan?
- De som anser att ekologiska realiteter skall rätta sig efter ekonomiska teorier - eller vi som tycker att ekonomiska teorier skall utgå från ekologiska realiteter?
- De som tror att demokrati, jämlikhet och delaktighet är irrationellt - eller vi som vet att det är det mest rationella och effektiva som finns?
Vi ser ljuset i tunneln, brukar Göran Persson hävda när han då och då känner för att tala om att allt är på väg att bli bättre. Vilket ljus? Kan det vara skenet som bedrar? Åtminstone är det skenet som bedrar när han surrar om Persson-pengarna. Först tog man tjugotalet miljarder från kommunerna, sedan betalar man tillbaka en skvätt och alla blir glada. Det är politisk magi. Det är stor statskonst.
Miljöpartiet tog inte från kommunerna, vi tillförde - vi tog från militären och gav till skolan, vården och omsorgen. Persson gjorde tvärtom.
Ljuset i tunneln? Verkligheten är ju den att miljöförstöringen är längre kommen idag än för 35 år sedan när Raquel Carson kom ut med sin Tyst vår!
Uppföljningskonferensen efter Rio konstaterade att världen är i sämre skick nu än då Rio-konferansen ägde rum! Och jordbrukspolitiken i vårt eget land har lett till ett sterilt öppet landskap där högkoncentrat av bekämpningsmedel tar död på det mesta, medan kväveläckagen gör haven allt grönare. Det är det grönaste som sossarnas samarbete med centern lett till.
Miljöforskning och miljötillsyn skärs ner - det kallas i Personskt ordbruk för ”satsning på det ekologiskt hållbara samhället.” T o m de sista ur- och naturskogarna huggs ner - det kallas i orwellskt, f´låt personskt, ordbruk för ”satning på den biologiska mångfalden”.
Verkligheten - är den att demokratin erroderar - makten flyttas bort från folkvalda politiker till kapitalvalda styrelser, fristående centralbanker, EG-domstolen och superbyråkratin. Vi får inte ens själva avgöra om vi ska tillåta monstertjuren Belgisk Blå...
Verkligheten - är ju den att dumheten saknar gränser: man den politiska majoriteten avskedar människor i skolor, barnomsorg och sjukvård - och anställer samma personer som... arbetslösa.
Detta är inte realistiskt. Detta är vansinne. Jag är övertygad om att människor om tjugofem år kommer att ställa sig frågan: Vad i h-e vad det som hände i slutet av 1900-talet? Hur kunde det ske? Var dom inte kloka?
Och då ska vi, miljöpartiet de gröna, kunna säga: Nej, det var dom inte. Men vi var det. Och vi var med och vände utvecklingen!
Var finns drömmarna i politiken? Var finns visionerna? Vem känner eldar brinna i hjärtat när den politiska debatten tar fart? Mer än någonsin behövs drömmar, visioner och brinnande hjärtan i politiken! Mer än någonsin måste vi bryta upp från ett gammalt och förlegat tänkande! Jag är övertygad om att vi måste spränga gamla föreställningar, krossa gamla myter och förändra synen på vad som är realistiskt.
Det behövs nya system, nya strukturer, nya normer, nya värden. För vi lever mitt i en paradox, trots industriellt överflöd och all vetenskaplig expertis, rymmer samhället mer kyla och rädsla än på mycket, mycket länge.
Löften om mer av det vi redan hade gav inte livskvalitet. Det gav oss inte delaktighet, det gav mest vanmakt.
Trots löften om att kärnkraft och EU skulle ge oss bättre förhållanden och fler arbetstillfällen har det blivit tvärtom. Man lovade så mycket men gav så lite. Nu lovar man ännu mer av samma sak, mer produktion, mer energi, mer konsumtion. Mer och mer av allt det som skapat välståndet och som nu förväntas ge oss mer välstånd i ersättning för den livskvalitet som aldrig blev av...
Kanske skrämmer det många att tala om ett helt nytt samhälle - kanske blir människor rädda. Kanske föreställer man sig det ekologiskt och socialt hållbara samhället som ett dystert och kärvt samhälle. Inget kan vara mer fel!
Vår gröna vision är ett lustfyllt samhälle. Det är ett jämlikt samhälle - och med jämlikhet menar vi gröna inte socialisterns likhet, utan alla människor rätt och möjlighet att få växa åt olika håll, utan att trampa på andra. Det är ett samhälle där vi ser jämlikt på den andre - oavsett namn, hårfärg eller hudfärg.
Det är ett samhälle där det som är hållbart långsiktigt också är lönsamt kortsiktigt. Det är ett samhälle där arbete beskattas mindre, där miljöförstöring beskattas mer. Det är ett samhälle där människor är delaktiga och kan påverka sina liv. Det är ett samhälle där satsning på skola, barnomsorg, vård och kultur ses som investeringar i ett bra samhälle - inte som kostnader. Detär en dröm att förverkliga, en vision att uppnå.
Det är mycket som vi vill förändra.
Dagens system, strukturer och normer motverkar ju en ekologisk, social och demokratisk hållbar utveckling. Den ekonomiska politiken motverkar miljömål, globaliseringen motverkar närdemokrati och överblickbarhet, de anonyma ägandeformerna motverkar ansvarstagande och de normer som styr vardagen är köpandets och ägandets normer snarare än levandets och varandets.
De krafter som håller fast vid de gamla, de som vill ha mer av samma sak, är ekonomiskt starka, administrativt välorganiserade och självbevarelsedriften tvingar dem att göra våld på demokratiska, kulturella, sociala och ekologiska värden. Men de saknar drömmar. De saknar visioner. De är förlorare den dag drömmen om något annat, något större, något bättre tänder eldar i människors hjärtan.
Vem kan känna lust i ekonomismens budskap? Vems ögon tänds av nyliberalsimens teser? Vilka hjärtan bultar för socialdemokratins förvaltande?
Miljöpartiet bär drömmar och visioner. Det borde vara vår största uppgift att sprida drömmen, visionen och hoppet om förändring till människor. För valet i höst står mellan De gröna och De visionslösa.
Det som händer i dagens samhälle är ju att vi som människor är reducerade till ekonomiska varelser. Ekonomiska varelser som ska vara konsumenter, producenter och duktiga idioter som springer omkring i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare - och den som ramlar av är ingenting värd.
De visionslösa bygger samhället för ekonomiska varelser och kallar det realism. Men vi människor är inte ekonomiska varelser. Vi är biologiska, sociala och kulturella varelser. Det är för biologiska, social och kulturella varelser vi ska bygga samhället. Ett samhälle för hela människor. Det är vår utmaning.
Det gäller - att utmana den rådande världsbilden, den rådande människosynen och den förödande ekonomismen.
Det gäller - att avdramatisera synen på lönearbetet.
Det gäller - att inse att sociala nätverk är det enda som kan ge oss någon verklig trygghet.
Det gäller - att återupprätta ord som jämlikhet och solidaritet.
Det gäller - att se på den andre, oavsett kön, namn och hårfärg, med jämlika ögon,
Det gäller - att avslöja den s.k. globaliseringen och dess myter. Nu senast manifesterat i slagord som Frihet för kapital, internationella avtal som MAI-avtalet och nationella lagar som Minerallagen som kränker de små människorna och demokratin på globaliseringens altare.
Mot globaliseringen ställer vi gröna självtillit. Självtillit innebär oberoende av maktcentra och är i själva verket grunden för verklig demokrati. Självtillit innebär inte isolering från omvärlden. Tvärtom! Självtillit innebär trygghet som ger oss möjlighet - både på individplan och samhällsplan - att med öppna ögon och utan rädsla möta omvärlden och främmande kulturer.
Global samverkan utifrån en robust ekonomi med trygga sociala nätverk är i själva verket en förutsättning för samverkan på lika villkor, utan dominans och utan destruktiv känsla av att man är i händerna på maktcentra som man inte själv kan styra.
Det handlar alltså om att se världen med nya ögon och därmed se nya värden. Det handlar om en större medvetenhet. Det handlar om att också respektera andra livsformer, djurens rätt.
Det handlar om att försöka handla som om det man gör betyder något. En ny syn på världen, ett nytt perspektiv på verkligheten.
Det handlar om att kasta av de bojor som håller oss fast i såväl rädsla för att växa, som i ekonomistisk vidskepelse och en verklighetsuppfattning som reducerar livets underverk till ett rosslande maskineri.
Det handlar om att låta sitt liv bli en motfriktion som stoppar maskinen. Det handlar om att rösta med mer än en bit papper, utan med hela sitt inflytande.
Det handlar om att ta den utmätta tid man har på allvar. Kanske är det just det som är kärnan i den gröna drömmen, den gröna visionen: Att ta livet på allvar!
Kampen står mellan De gröna och De visionslösa!
Men så kommer då verkligheten in. Lägger sin dämpande hand på drömmarna. Då gäller det att inte fastna med blicken i tabellverken, trassla in sig i debatten huruvida vi kan överleva med 52 eller 55% marginalskatt. När frågan borde ställas: kan vi leva i ett samhälle där varannnat barn som börjar första klass har någon form av allergier?
Visioner och dagspolitik. Det gäller att klara båda.
Ibland blir man glad i dagspolitiken också.
När Elisa Abascal mötte Ulf Dinkelspiel i en debatt om EU i en skola i en förort så berättade Dinkelspiel om hur bra det var med EU. Elisa tittade allvarlig upp och sa: Jo, EU är säkert bra för medelålders vita män i karriären. Jubel utbröt. Då känns det bra att vara miljöpartist.
Eller när Annika Nordgren, som första politiker på åtta år, får igenom en hel motion i försvarsutskottet. Den innebär att man ska kunna stoppa rasister från lumpen. Förresten fixade hon till en breddad hotbild i försvarsberedningen, och har vunnit respekt för sitt kunnande i kretsar där vi aldrig varit respekterade förut.
Eller när Eva Goës, Ragnhild Pohanka och Bodil Francke Olsson driver människorättsfrågor med sådant patos att vem som helst blir imponerad.
Eller när man träffar Börje Lanz - Björne ni vet - som ordförande i Artister för fred och han berättar, med stor respekt, att organisationen skulle lämna över brev till alla riksdagsledamöter och riksdagsleamoten Ewa Larsson minsann fixade till att det klistrades namnlappar så de kom fram. Det imponerade.
När Gudrun Lindvall och Roy Ottosson baxade hem miljöbalken, trots att Industriförbundet, LRF och Skogsägarna gjorde allt för att försämra den, vet man att kompetens lönar sig.
Eller när Gunnar Goude omvänder socialdemokraterna när det gäller ideburna friskolor,
Barbro Johansson driver kravet på friår land och rike runt, Marianne fixar 100 miljoner extra till miljön på sittande möte i jordbruksutskottet, Ronny Korsberg räddar tulljobb i en uppgörelse med sossarna, Tomas Julin, som mer än någon annan politiker, vunnit trovärdighet i stora kretsar inom sjukvården genom att lyssna, lyssna, lyssna och driva. Eller när Yvonne Ruwaida har modet att driva integrationsfrågor, mot strömmen, mot vidskepelsen, mot fördomarna...
Och finns det någon bostadspolitiker som kan göra tråkig bostadspolitik till skön konst som Per Lager? Och Kia Andreassons kyliga och knivvassa söndersågning av Schengenavtalet, Europool och det nya framväxande storebrorssamhället.*Och så då sist, men inte minst, Peter Erikssons envetna kamp för demokratin i Konstitutionsutskottet. En blivande ung toppolitiker, hoppas jag, trots en del gråa hår.
En stor applåd till riksdagsledamöterna. Dom har slitit, gjort sitt demokratiska hantverk, ibland föga glamouröst.
Och så åker man då ut i landet. Och ser hur miljöpartister sliter i kommuner och landsting. Ibland är det segt. Tröttsamt. Uppförbackar. Men sliter gör ni. Och mitt i slitet hoppas jag att ni då och då känner drömmen, visionen och vet att det är vi tillsammans som ska få människors hjärtan att brinna för den nödvändiga omvandlingen av samhället.
Ni har ett stort uppdrag. Det finaste uppdrag man kan ha! Tack för allt jobb ni lägger ner!
Idag om fyra månader vet vi hur det gick. Valet är över. Resultatet föreligger. Och vi tar en ny vända i kampen mot De visionslösa. Lite större, lite starkare på vägen mot 2000-talet. Det århundrade som blir vårt.
P C Jersild skrev i en krönika i Dagens Nyheter häromdagen: ”I själva verket är Persson och Bildt numera som ett gammalt grälsjukt äkta par i en nerlegad dubbelsäng: så fort de slutar käbbla och slumrar till, riskerar de att glida ner och krocka i gropen.”
Kan man formulera De visionslösas politik på ett bättre sätt?
Så håll drömmen levande. Håll visionen levande. Putsa miljöpartimärket. Jag hoppas att ni ska bära det med stolthet. Jag lovar att göra att mitt bästa för att ni ska kunna göra det.
Låt oss ha en bra kongress och lägga grunden för 2000-talet!
Låt oss göra det bästa valet i partiets historia! Låt oss tillsammans göra visionerna till verklighet!
Birger Schlaug, 21 maj 1998
