lördag 1 oktober 2016

"Flyktingpolitikens" dilemmor - och ett tack till V och C...

Häromveckan tog den svenska politiken, för att förhindra människor att leva sina liv i Sverige, ett ytterligare steg. Utan de protester som hade varit fallet för bara något år sedan - steg som varit totalt främmande på den tid då det talades om öppna hjärtan.

Varje pusselbit som läggs nu kan tyckas vara välmotiverad ur ett eller annat perspektiv. Men när pusslet börjar hänga ihop riskerar vi att få se ett samhälle som vi absolut inte vill ha. Vi är på väg att normalisera sådant som vi tidigare, på goda grunder, förknippat med länder vi kritiserat.

Samtidigt - och det måste erkännas - är politiken fylld med dilemman. 

Om dagens "flyktingpolitik" tycker jag inte. 

Jag menar att den är 
  • kontraproduktiv vad gäller tillfälliga uppehållstillstånd, 
  • omänsklig när det gäller regelverk som förhindrar barn och föräldrar att återförenas, 
  • fylld av hyckleri när man dels erbjuder enkla jobb och samtidigt kräver rymlig bostad och därmed ganska hög lön för att man skall få ta hit sina nära och kära. 

De besked som gavs häromveckan riskerar att vårt land tar steg i riktning mot att utvecklas till en polisstat - den  typ av storskalig  jakt på människor som nu föreslås har historiskt hört hemma i länder vi ansett som obehagliga. Förslaget innebär att vi sätter oss på ett sluttande plan, där massjakt på människor normaliseras.

Således: den förda politiken är kontraproduktiv, omänsklig och hycklande.

Det värsta är att jag inte vet någon lösning som inte skulle riskera att vara kontraproduktiv, omänsklig i längden och så pass god att det inte skulle riskera att leda till det onda. 

Det är väl detta som är dilemmat...



Det som slarvigt kallas "flyktingpolitik" är sannerligen något av det marigaste man kan ägna sig åt. Det är lätt att föra en "generös" sådan när den inte påverkar situationen för de som redan bor i landet på ett sätt som en del/många upplever som "besvärande". 

Det är förstås svårare när situationen upplevs som besvärande. Vilken den gjorde innan riksdagen beslöt ändra linje.

Det är lättare för oss att vara moraliskt högstående när vi själva sitter i orubbat bo. Det må erkännas. Det är lättare för oss som lever goda liv, och som sällan nås av konflikter, att hålla fast vid principiella hållningar. Det kan vara svårare för andra, även om deras intentioner är goda. Jag tror att det gäller att förstå det om vi skall kunna begripa oss på "flyktingpolitiken".

För att motivera "en generös flyktingpolitik" används ibland ekonomiska argument. "Generös flyktingpolitik" är en investering som ger oss tillväxt, vi blir rikare, det är en lönsamt.

Jag tycker genuint illa om den argumentation.

Det är inte för att bli rikare, för att det är en investering för framtiden, som vi bör ha en öppen attityd till människor på flykt. Det är för att människor på flykt behöver någonstans att fly, någonstans att påbörja ett bättre liv, någonstans att känna tro på framtiden.

Insikten att alla vi som fötts i Sverige - ett land med fred, yttrandefrihet och mat på borden - inte gjort ett dyft för att få födas just här borde rimligen leda till viss ödmjukhet. Vi har haft tur, en sjuhelvetes tur. 

Jag menar - ni har läst det förr på bloggen: I samma stund som svenska politiker började använda ekonomiska argument för en "generös flyktingpolitik" lade man grunden för dess avveckling.

Det är nämligen så att tillväxten visserligen lätt kan öka när ett lands befolkning växer snabbt - men tillväxten per capita tenderar istället att minska, eller åtminstone sakta in, beroende på att den nationella BNP-tillväxten skall delas på  fler personer - varav allt fler (i BNP-termer) inte bidrar lika mycket som de som tillhör medelklassen.

Att Indien har betydligt större BNP än Monaco innebär inte att man generellt är rikare i Indien. Ett Sverige vars invånare snabbt blir fler har större BNP än ett Sverige skulle ha med färre invånare - men det innebär, lika lite som i fallet med Indien,  att vi med automatik  generellt "blir rikare" mätt i BNP. Vi kan bli det, men det är på långa vägar självklart, särskilt i en tid när arbetsmarknaden är under stark förändring.

Nu är det så vist ordnat att jag - och åtminstone äldre tiders miljöpartister - anser att BNP-måttet i sig är korkat  - men tyvärr är ännu samhällets system, som de är byggda, beroende av tillväxt. Att MP, åtminstone tidigare, varit kritiskt till detta beroende - och krävt utveckling av system som är hållbara även utan tillväxt - handlar faktiskt också om solidaritet. Vi vet ju att det är de mest utsatta som drabbas hårdast när systemen kraschar.

Min uppfattning är således att vi, även om vi blir mindre rika och får det lite krångligare, har en medmänsklig skyldighet att dela med oss - personligen har jag inte gjort ett dyft för att bli född och uppvuxen i ett gott land, jag kunde lika gärna ha blivit född i ett land med krig, stor fattigdom eller diktatur. Det kunde lika gärna varit jag som flytt. Detta synsätt borde vara utgångspunkten för hur vi agerar.

Lärdomar från tiden med Ny demokrati
Ett annat problem när det gäller debatten om det som kallas flyktingpolitik är att vi som är positiva till "generös" sådan under tid haft så svårt att kläcka ur oss att det faktiskt kan vara bekymmersamt, struligt, fullt med jobbiga kulturkrockar.

Tigandet om det, från de flesta av oss som deltog i debatten på 90-talet, ledde fram till att Ny demokrati kom in i riksdagen, med sitt ofta vulgärt hatiska budskap. Många människor kände nämligen inte igen sig i allt det positiva av det mångkulturella samhället som vi talade om, som vi med rätta ansåg vara det viktiga - en del upplevde snarast att det var svårt med språket i tvättstugan, att man missuppfattade varandra, att främmande vanor var  jobbiga att möta, att allt mer främmande språk i trappuppgången gav en känsla av osäkerhet, att osäkerheten om  "den andre" skapade olust och rädsla.

Detta utnyttjade Bert Karlsson och Ian Wachtmeister - och fick med sig människor som var allt  ifrån osäkra och rädda till främlingsfientliga och rasistiska

Så skapades Ny demokrati. Vilket var förskräckligt. Vi som tillhörde Ny demokratis motsats har en skuld i att de bildades, att de äntrade riksdagen, att de sjösatte en debatt om "den andre" som på många sätt var än värre än Sverigedemokraternas retorik. 

Vi som var positiva till att ta emot flyktingarna på 90-talet borde  sagt  att ett mångkulturellt samhälle visst är något positivt men att det också kan vara jobbigt i vardagen, att det kan strula till det med missuppfattningar, att främmande vanor kan var störande innan man vant sig, att andra erfarenheter än att leva i fred och frihet sätter sina spår, precis som att leva i fred och frihet sätter sina.

Många medborgare kände uppenbarligen inte igen sig i den ensidiga bild som som gavs i offentliga sammanhang.

Hade Sverigedemokraterna äntrat riksdagen?
Överfört till nutid: Hade Sverigedemokraterna överhuvudtaget tagit klivet till att bli riksdagsparti om vi andra som deltog i debatten hade förmått tala om att mångkulturellt samhälle - förutom allt positivt - också medför kulturkrockar, besvärliga situationer och kanske till och med  kostnader? Hade dom verkligen det? Ett parti med rötter i nazismen, hade det verkligen lockat? Växte de inte på grund av oss andra?

När antalet människor på flykt blev stort förra året, då och först då, betonades också problemen i den offentliga debatten.  Det var försent, då hade många redan lämnat de andra partierna, Sverigedemokraterna hade blivit en del av den svenska vardagen.


Samarbete med Sd?
I början av 1990-talet,  sades, precis som nu, från såväl höger som vänster att andra partier inte skulle ha med de främlingsfientliga att göra. Det lät bra, ända tills man kunde utnyttja de avskyvärda för att få igenom sin politik.  I DN, från den 7 maj 1992, kunde man läsa: "Vänsterpartiet inbjöd på onsdagen ny demokrati till överläggningar om bostadspolitiken."

Vänsterpartiet tog initiativet för att man skulle kunna hitta gemensam hållning i bostadspolitiken, så att räntebidragen skulle kunna räddas undan "den borgerliga attacken". Vänsterns gruppledare i riksdagen meddelade att Bert Karlsson hade väckt förhoppningar.... Och socialdemokraterna sökte i samma veva samarbete med Bert Karlsson och Ian Wachtmeister för att hitta lösning på frågan om löntagarfonder.

Så nog sökte även det dåvarande vänsterblocket samarbeta med de där man inte ville ta i med tång... Så var inte det minsta förvånade om t ex Socialdemokraterna efter nästa val kommer att söka samarbete där det går. Trots alla stora ord om motsatsen.

Och: kan ett parti få igenom en hjärtefråga genom att förhandla med Sd ska man då undvika det även om man i förhandlingen inte ger dem ett dyft av det som är deras hjärtefråga utan något trivialt?

Det är faktiskt inte självklart när partiets existens normaliseras.  Säg att MP skulle få igenom en Djurskyddsmyndighet och friår (om nu MP driver sånt nuförtiden) om man förhandlade med Sd så att de skulle få igenom sitt krav om avskaffad "straffskatt" för pensionärer... Skulle man säga nej till det?

Själv var jag politiker när det inte fanns något parti med rötter i nazismen så det var lättare för mig att i medierna hävda att "vi kan göra upp med fan själv om det gagnar våra hjärtefrågor för ett hållbart samhälle". Nu är det svårare. Förstås.


Det goda som föder det onda
Ingenting kan vara svårare än "flyktingpolitik". Det fungerar enkelt när de som redan bor i ett land inte anser sin bekvämlighet eller sin trygghet påverkad. Eller, som det ofta är: sitt överflöd. För det är ju naturligtvis totalt absurt att vi i Sverige byter ut fullt fungerande kök därför att det är mode - medan andra inte har mat för dagen, flyr för sina liv och möts av stängda gränser.

Vi människor må skryta om vår empati - men det är begränsad. Vi människor må tala om humanism - men speciellt humana - i betydelsen goda - är vi inte. Vi människor är en art som drivs av nyfikenhet, förmåga att samarbeta men också av girighet och förmåga att blunda när det är lönsamt för oss - det är därför vi bortser från att billiga varor ofta har ett pris i form av att medmänniskor, som vi inte ser och hör med mycket väl vet finns, drabbats illa.

När människor blir pressade eller rädda visar det sig att vi inte har alla de goda sidor som vi så gärna förknippar med att vara "mänsklig". 

Således: Svårigheter uppstår när vi som anser det vara en god politik att öppna gränser för medmänniskor på flykt har så pass framgång för vår linje så att det  leder till att andra människor vänder sig till de som står för den politiska motsatsen. Kort sagt:  vi som är gröna - liksom andra som pläderar för öppenhet - riskerar att bidra till att de bruna växer. 

Det kan vi tycka är skit - det är skit - men så är det onekligen.  Vi är människor - och vi värnar vårt eget snarare än det främmande, vi värnar våra nya kök snarare än mat till människor som svälter. Vi har genom historien balanserat mellan empati och egoism.  Vi har genom historien, när vi blivit pressade, både presterat det mest fantastiska och det mest avskyvärda.

Människor som röstar kanske väljer att inte rösta på det man anser vara bäst, utan röstar mot en utveckling man räds. Räds. Vi bör förstå vad rädsla är. Den behöver inte vara logisk eller relevant. Den infinner sig, den är. Genom historien vet vi hur människor som känner sig trängda kan reagera, hur man kan vända sig mot de som tidigare varit ens vänner, grannar, arbetskamrater.  Förstår vi inte vad rädsla - berättigad eller oberättigad, det är den upplevda rädslan som gäller - kan medföra i en människa så är vi dåligt pålästa. 

Det är nog i detta som det stora dilemmat - för oss som inte flytt - ligger när vi handskas och uttalar oss om "flyktingpolitiken".

När de invandrarkritiska partierna - till och med om deras rötter härstammar från nazistisk rörelser - växer så tenderar "vanliga partier" att rädda sina marginalväljare genom att närma sig de främlingsfientliga. Det kan ske av rent partiegoistiska skäl, men också av samhällsskäl - man är rädd för att de bruna/främlingsfientliga skall få majoritet. Det går inte att frånsäga sig det sistnämnda - att de faktiskt för att rädda anständigheten anser det bäst att bli oanständiga. 

Jag kan tänka mig att ett sådant resonemang - förutom det absurda motivet att vara "regeringsdugliga" - fanns med, åtminstone i marginalen, när den gröna partiledningen bytte fot. Jag vill i alla fall tro det.


Dilemmat för oss gröna
Dilemmat för oss gröna är att det som andra ironiskt kallar för "vår godhet" riskerar att göda det onda samhället. Hur illa vi än tycker om detta, så är det en realitet. Det är ju detta som är det läskiga dilemmat.

Frågan om hur ett land skall hantera en situation med många människor på flykt är av en helt annat art än att driva frågor om sänkt arbetstid, friår, skattesystem eller något annat på den politiska agendan. Det är inte så att kravet på sänkt arbetstid till slut leder till att en majoritet av de röstande känner rädsla så att de  plötsligt börjar plädera för höjd arbetstid.

Utifrån detta resonemang ogillar jag när - tyvärr har jag säkert själv någon gång använt retoriken - man med automatik anklagar de som inte pläderar för fri invandring eller på andra sätt öppna gränser som brunfläckiga. Det är inte schysst. Bruna och brunfläckiga ska man kalla dem som verkligen är det. Det är lika viktigt som att se igenom när uttrycket "jag är inte rasist men..." inleder en mening.

För övrigt anser jag att begreppet "flyktingar" är illa valt när vi talar om de människor som flyr - man är inte flykting, man är människa på flykt. Genom att använda begreppet flykting - istället för "människa på flykt" - skapar vi aktivt, medvetet eller omedvetet, ett vi och ett dom.

Motmakter behövs
Det finns inga bra svar. Inga lätta lösningar. Det vore bättre om vi alla begrep att livet är större än materiella grejer, nya kök och konsumtion, om vi kunde vara mer förnöjsamma, så pass förnöjsamma att vi var tillfredsställda med att leva även om vi fick dela med oss, maka lite på oss, vänja oss vid att värden ser ut som den ser ut, acceptera högre skatter för att välfärden skall kunna fungera för fler, med hjärtat känna att solidariteten måste gälla i såväl rum som tid. Allt det där som låg till grund för att Miljöpartiet en gång bildades.

Men det är lättare sagt än gjort.  Det är väl det som är det stora  problemet.

Hur som helst: det är bra att C och V står för något annat än regeringens flyktingpolitik. Skälet är att det behövs motmakt. Utan motmakt skulle vi snart sitta på ett sluttande plan utan att ens märka det. Den politik som regeringen för skulle normaliseras utan politisk kritik. Även för de miljöpartister som tagit  beslutet att göra upp med sossarna borde Centerns och Vänsterns kritik vara tillfredsställande - om man ser mer till samhället än till sitt parti.

Ofta har Miljöpartiet varit i situationer där man varit del av motmakten. Utan motmakt, utan nejsägare, hade kärnavfallet varit nedgrävt på ett betydligt mer osäkert sätt än det nu lär bli efter hård kritik. Utan motmakt, utan nejsägare, hade Öresundsbron varit byggd på sätt som skadat Östersjön. Utan motmakt hade ekologisk odling inte funnits. Utan motmakt hade papper fortfarande blekts med klor. Utan motmakt hade kvinnor inte haft rösträtt.

Utan motmakt hade dagens flyktingpolitik - som bryter mot mycket av det vi vanligen, och lite uppblåst, kallar humanism - inte bara normaliserats utan med automatik blivit allt hårdare. Därför bör miljöpartister, även de som accepterar partiets svängning, vara nöjda med att partiet får kritik från Centern och Vänstern. Politik är större än partipolitik... Det behövs "goda sidor" i alla frågor - även om det goda, om det skulle genomföras, skulle leda till något ont.

Med hjärtat i Miljöpartiet är jag tacksam mot V och till och med mot C. Att hålla igång den kritiska debatten är nödvändigt. Så språkrören borde med tillfredsställelse se på när de häcklas i den här frågan... 

Själv ogillar jag inte bara dagens svenska flyktingpolitik utan också den politik som Centern ger uttryck för: alla är välkomna hit, men ni får försörja er själva. Det kommer att skapa ett samhälle med så oerhört stora ekonomiska och sociala klyftor att det närmar sig nattväktarstaten - vilket i och för sig ligger nära den nyliberala linje som Centern anammat sedan Maud Olofssons dagar. "Ge alla en F-skattesedel", var plötsligt utropen. Det vill säga alla skulle bli egenföretagare som via sitt företag säljer sitt arbete... Ett makabert sätt att frånta de stora företagen sitt ansvar för anställda. 

Trots detta uppskattar jag att C är kritiska till den politik som SD, S, M, KD, FP och MP nu står för.

Rinner ut i intet...
Enligt min uppfattning står vi alltså i en situation där det inte finns några bra lösningar som är fria från risker. 

Det där med svart och vitt är ibland väldigt frånvarande i just det här politikerområdet. Det finns förvisso svarta stråk i debatten, Åkessons bygger sin retorik på dessa stråk och är ett barn av dess mening. 

Men eftersom det goda kan leda till det onda så är det inte solklart hur vitt det skulle bli i längden om det goda vinner... Det är detta som är det djävulska dilemmat.

Ursäkta att det blev långt... Men du har ju kommit ända hit alldeles frivilligt. Du har inte behövt fly från ett land där du tvingats lära dig den här texten utantill. Hade du varit tvingad till det så hade det varit bra att ha något annat land att fly till.

Så har det här långa inlägget runnit ut i intet istället för en absolut, och enkelt retorisk, slutsats. 

Hur jag själva hade gjort om jag varit språkrör? Jag hade, med allt det ovan sagda som grund, valt att i det skede som nu råder låtit min röst bli motmakt. Kortsiktigt hade det inte betytt någonting: S och M driver igenom sitt, bland annat av skälet att de är rädda att tappa röster till Sd, men också av partihistoriska skäl. 

Det dagens ledande MP-politiker hade ansett vara plakatpolitik hade jag nog sett som opinionsbildning för ett grönt samhälle - där begrepp som livskvalitet väger tyngre än materiell tillväxt. Jag är en avdankad politiker som på fullt allvar fortfarande står bakom punkt 3 i avsnittet Sverige i världen från Miljöpartiets första program: "En rättvis fördelning av jordens tillgångar medför en materiellt sänkt standard för oss, något som vi måste acceptera."

PS!
Miljöpartiets första konkreta ställningstagande, med dilemman, togs i samband med den så kallade Sjöbodebatten. Inför valet 1988 ställdes vi inför att stödja en lokal folkomröstning i Sjöbo eller inte. Partiet förordade generellt folkomröstningar. Den i Sjöbo skulle handla om kommunen skulle ta emot några flyktingar eller inte. Vi menade då -kort uttryckt - att folkomröstningar aldrig kan förespråkas när det gäller att urholka grundläggande mänskliga rättigheter.

Nästa gång vi tog ställning i en aktuell fråga med bäring på människor på flykt var i samband med det så kallade Luciabeslutet. Socialdemokraterna ville stänga gränserna, de fick stöd av moderater och centerpartister. MP, FP och V motsatte sig.