Hjalmar Söderberg är på gång igen. Film har det blivit av Den allvarsamma leken. Han hade åkt till Dragör för att skriva den, men gick istället till storms mot kvinnlig rösträtt.
Det är mycket Söderberg nu. Film, hans samlade verk ges ut igen. Och käppen är massakrerad, igen. Och jag tänker tjata igen. Om hur han angrep de kvinnor som kämpade för kvinnlig rösträtt. I mina föreläsningar om Elin Wägner - bokas här - ingår Söderberg som en något mindre sympatisk figur-
För drygt 100 år sedan satt Söderberg på ett café i Dragör, alldeles vid havet. Till vänster på stranden
fanns ett dambadhus.
Han var ännu ung, radikal och modern. Kanske kan man
säga att han var en blandning av Björn Ranelid, Lars Norén och Lars
Winnerbäck. Hade slagit igenom med Doktor Glas. På Dramaten hade man spelat Gertrud.
Han befann sig i Dragör och arbetade med en ny roman, Den allvarsamma leken, men kom inte riktigt in i den. Så han skrev en debattbok som avkoppling. Boken skulle få namnet Hjärtats oro.
Han skrev om kyrkan, militären, präster och politik. Och om kvinnor - vackra och fula...
"Det plaskar en mängd flickor i vattnet i och utanför dambadhuset.
Jag vill inte göra mig bättre än jag är: jag är tillräckligt tarvlig
till karaktären för att rikta kikaren dit... Så mycket vackert har jag
aldrig sett på en gång...
Där är en ung jungfru med små spetsiga bröst, brunstekt av solen
över hela kroppen. En ung jungfru som ännu ej berörts av en man. Hon ser
ut att hon kunde heta Else.. Och där den vita, mulliga unga kvinnan,
som just nu står och vrider ur sin röd- och vitrandiga baddräkt: henne
kallar jag Dagny. Vacker är hon...
Och där den svarthåriga flickan med den röda körsbärsmunnen: hon heter Kirsten... Där den lilla blåögda: hon kan heta Tove...
Där har jag en vördig matrona: hon ser gräslig ut och är ful som
fan: hon heter Maren. Hon ser sedlig ut fast hon är naken, då kan man
förstå att hon inte är vacker... Hon ser, förbanne mig, ut som en
rösträttskvinna!"
Och han fortsatte sitt resonemang om kvinnor och rösträtt: Jag har
aldrig träffat någon förståndig man som varit anhängare av den
kvinnliga rösträtten. Och jag har aldrig träffat någon kvinna, som är
mån om sin kvinnlighet, som brytt sig om saken... De som i denna sak
går i spetsen för kvinnorna är i regel de kvinnor som är misslyckade.
Det är Maren (den fula) som för ordet för Else, Dagmar, Kirsten och Tove...
Boken kom ut 1909. Och Hjalmar Söderberg var givetvis inte alls
ensam om denna syn på kvinnor och rösträtt. Det var norm på den tiden.
Kultureliten, prästerskapet, tidningsmakarna. Ett svar fick
Hjalmar Söderberg, och övriga män och kvinnor som motsatte sig kvinnlig
rösträtt, genom Elin Wägners bok Pennskaftet. Men
det dröjde till 1921 innan Sverige fick kvinnlig rösträtt. Sverige var
sist i de nordiska länderna. Bland mycket annat beroende på den manliga
kulturelitens inställning.
Mer om Elin Wägners kamp för bland annat rösträtt har jag skrivit här.
