Aktuell fråga 1 (7): Dödshjälp

Film som är god grund för samtal om dödshjälp

Inga-Lisa Sangregorio - som bland annat varit krönikör i DN och för övrigt också var med i de samtal som ledde fram till bildandet av Miljöpartiet -  drabbades för några år sedan av cancer och har skrivit en bok (Den sista friheten) om dödshjälp.

Regeringen har uppmanats att utreda frågan, ansvarigt statsråd har meddelat att utredning inte är aktuell men att han välkomnar debatten.

Hur ska man resonera om rätten till sin död? Hur kan man resonera?

Att långsamt och utdraget i veckor kvävas till döds är en ohyggligt smärtsam död - hur kan samhället frånta en människa att slippa detta lidande?

Att känna att man är i vägen för sina barn, att man kostar pengar, att man är till besvär som vårdbehövande, att misstänka att nära och kära hellre såg att man försvann - hur kan samhället förhindra att människor beslutar avsluta sitt liv av sådana skäl?
 

Torbjörn Tännsjö och Wayne Summer, professor emeritus i filosofi vid universitet i Toronto, skrev för ett tag sedan på DN Debatt. Utgångspunkten var ett enskilt fall. Ett fall där rätten att få avsluta sitt liv känns som en djupt värdig och humanistisk reform. Det är nästan alltid sådana fall som startar nya debattvågor. Som nu när Anna-Lisa Sangregorio, med all sin vishet, skriver sin bok: en vän till henne fick cancer och kvädes sakta till döds. 

Frågan har förstås en större dimension. Den bör rimligen sättas in i ett större samhällssammanhang. Det tycker jag att skribenterna på DN, som är professorer i filosofi, borde göra istället för att använda ganska enkel retorik. Därmed inte sagt att jag kanske inte kommer till samma slutsats som dem likt väl...

 

Jag skulle ha mycket lätt att ta ställning för dödshjälp, utan någon som helst tvekan, om vi levde i ett gott samhälle där människan inte bedömdes efter sin lönsamhet. Men steg för steg har vårt samhälle invaderats av ekonomismens värdegrund. Och det försvårar frågan.

Fundera en stund över vad det är för världsbild och syn på livet som gör att Svensk Näringsliv för några år sedan aktivt hävdade att det är bortkastade investeringar att läsa historia eftersom det inte leder till produktivt jobb.

Fundera en stund över att regeringar nuförtiden anser att den som inte har ett heltidsjobb lever i "utanförskap" med allt vad det begreppet innehåller av skuldbeläggning och reducering av livsvärdet.

Fundera en stund över att facken talar allt mer intensivt som om människans uppdrag är att producera och konsumera. 

Fundera en stund över vilken syn på människan som råder då man auktionerar bort gamla vårdbehövande människor till det bolag som lägger lägsta anbud.  

Fundera en stund över hur "marknaden" ser på en människa som kostar mer än vad statsbidraget ger, och som dag efter dag, år efter år, tär på den vinst ägarna kräver?
 
I ett sådant samhällsklimat finns anledning att fundera över hur hårt pressade människor kan bli att skriva under sin egen dödsdom av ekonomiska skäl. Marknadsvärdet av en döende är inte stort. Det är noll. Rent av minus. Det visste de gamla i äldre tiders Fattigsverige. Berättelser om ättestupor är överdrivna, men inte utan grund.

"Låt oss själva bestämma om vi ska få hjälp att dö". Det låter bra. Och humant. Men den fria viljan är ett överdrivet begrepp. Den är styrd av våra normer, vår kultur och vilka erfarenheter vi samlat på oss. Är normen sådan att människovärdet sätts allt mer i kronor, i lönsamhet, i siffror på konton blir också trycket att av egen "fri vilja" avsluta sitt liv större än det skulle varit i ett samhälle rikt på humanistiska värden.

Det är naivt att tro att trycket på den enskilde skulle utebli. Och hur värderar man värdet i att någon av egen, verkligen fri, övertygelse får hjälp att avsluta ett plågsamt liv mot att någon annan plågsamt drivs av omvärlden att avsluta sitt liv med assistans?

Det är väl just detta som är dilemmat. Själv skulle jag vilja ha rätten till mitt liv även i sådan omfattning att jag kan be om läkarhjälp för att få avsluta det. Men frågan är alltså större än så.
 

En arbetsgrupp inom Statens medicinsketiska råd föreslog för snart tio år sedan att läkare bör ha rätten att skriva ut en dödlig dos läkemedel till en obotligt och svårt sjuk patient, så att patienten själv kan avsluta sitt liv. Det blev debatt då också. Frågan har flera gånger behandlats på seminarier i Almedalen. Och förstås i Filosofiska rummet.

Hade jag varit politiker så hade jag utan att tveka sagt ja - om vi kunnat lita på samhället. Nu är jag  tveksamt. Trots att jag sett lyckan i ögonen på en person som trodde att jag hjälpt honom att få avsluta sitt liv. Det gällde min far. 

I en av mina böcker skrev jag om händelsen. Så här blev det:


Min far dog med ett förundrat och lyckligt leende i sina ögon. Han lyfte sina händer, log och somnade in. Han hade tackat mig, med en min av hemligt samförstånd för att jag hjälpt honom bort från plågorna.

- Jag är dig evigt tacksam, sa han när sprutans nål gled in genom huden. Jag är dig evigt tacksam.

Vi var ensamma i hans rum. Det luktade urin och gammelman. Klockan i rummet bredvid slog två kyrkklockstunga slag. Den tunga byrån med intarsia stod vid sängen, en låda var utdragen och fungerade som sängbord. Där fanns medicinburkar, ett glas, några tidningar och en låg burk med svarta oliver. Gatubelysningen fladdrade mot väggen och jag såg min skugga bakom hans strama, grågula ansikte med stora ögon och insjunkna kinder. Var det min far?

Min far var stor och rund och bjöd på olikfärgade kompepiller från en liten burk när vi strosade omkring på tomten på våren det där året då han hade lite tid över. Det var visst bara en gång, vad jag minns. Fan ta dig, pappa! Du var rädd för ömhet och kärlek och närhet och gav och tog aldrig några förtroenden. Men du kom hem med hundra mums-mums i en jättekartong. Du gömde din rädsla för närhet i påsar med godis som du hällde upp på köksbordet när du kom hem sent på lördagseftermiddagarna. På morgnarna såg jag dig nästa aldrig, du åkte iväg till arbetet vid femtiden och hade väl just aldrig semester. Jag tror du flydde från något. Rädsla för närhet. Jag minns inte att du kramade mig någon gång - men som gammal höll du krampaktigt i mina händer med dina frusna händer och hade tårar i dina ögon. Jag såg dig aldrig krama mamma heller.

Nu låg han där i sin säng, liten, tunn och hjälplös. Han hade tittat på mig i ett samförstånd jag aldrig tidigare sett i hans ögon. Han hade tackat mig för hjälpen.

 - Jag är dig evigt tacksam. Jag är dig evigt tacksam. Han slöt ögonen, snarkade lite och de magra gammelgrå händerna låg knutna över bröstet som gjorde de sig i ordning för att dö på ett riktigt sätt. 

Så lyfte han stilla den högra armen, fortfarande med ögonen stängda. Så öppnade han sina stora ögon, tittade förvånat mot evigheten där jag bara såg taket. Så log han, blev femtio år yngre, som den gången han bjöd på kulörta sockerpiller ur en liten ask den vår han hade tid. Så lyfta han sin vänstra arm och lät den, likt en dirigent som dirigerar romansen ur Carl-Erik Larssons pastoralsvit, mjukt röra sig som om den ville uppmärksamma mig på det oändligt vackra som fanns där framför hans ögon.

Han sökte mig med blicken, jag satt i fönstret på den djupa fönsterbrädan, min skugga var fäst på väggen bakom sängen där han låg. Hans ögon tackade mig än en gång. Men framför allt berättade de om den frid han kände och allt han förstod i detta ögonblick. Så slöt han ögonen, lät armarna mjukt och stilla sjunka ner mot bröstet.

Hans liv var borta. Kroppen låg där åter liten och gammelgrå. Odören av urin kändes åter koncentrerad i rummet. Jag öppnade fönstret, det sa han till mig att göra. Det ska inte lukta, sa han. Vädra ut.

Så blev det stilla i rummet. Livet lämnade rummet. Kylan från natten vandrade in. Hans kropp låg där. Jag kände inte sorg. Jag kände tacksamhet över att få vara med om några sekunder av gemenskap och samförstånd. 

- Hej då, du var väl inte den bästa av fäder. Inte den sämsta heller. Tack för att jag fick vara med om den här stunden. Tråkigt att det blev den enda stund i våra liv när vi kände samhörighet och vågade visa kärlek. Hej då, pappa

.

Det var så jag sa. Jag minns orden i detalj. Jag kan fortfarande se glädjen och tacksamheten i hans ögon när han fick sprutan. Som tack suddade han ut varje uns av den rädsla jag haft för döendet.

Jodå, jag känner till det där om att det kan bli syrebrist i hjärnan som kan ge en förlösande lyckokänsla hos den som dör men den förtar inte upplevelsen.

Jag tror att rädslan för döendet växte fram den dag, när jag som liten, hörde honom berätta att han en gång varit på väg att drunkna vid en brygga. Ett färglagt fotografi på just den bryggan fanns inramat i hallen, till höger om ytterdörren. Jag blev alltid påmind om döendet. 

Pappa hade haft åldersdiabetes under många år. Så småningom hade sår vuxit fram på fötterna. De hade invaderat allt mer frisk hud, han fick svårt att gå och blev så småningom liggande, omskött av min mamma under många och långa och oroliga år. I det längsta försökte han ta sig till toaletten själv, ramlade gång på gång, slog sig, blev liggande i timmar, huttrande. 

Hundratalet biträden, undersköterskor och sjuksköterskor passerade revy som vore hemmet ett vandrarhem. Som vore det möjligt att behandla de illaluktande och allt köttigare såren på fötterna och benen utan vare sig personligt ansvar eller personlig uppsikt. Den välmenande sjukvården och den alltid så vänliga personalen förvandlade hans sista år till ett förnedrande helvete.

- Jag är dig evigt tacksam, sa han. Jag är dig evigt tacksam. Kanske var det därför han gav mig en skymt av döden som den milda och vackra befriaren. Mitt förhållande till döden hade präglats av rädsla och ångest men hade samtidigt gett mig ork att leva när jag velat dö. Insikten av att kunna ta sitt liv när som helst gjorde det uthärdligt att leva några timmar till när ångesten och känslan av meningslöshet och oändlig otillräcklighet kom krypande innanför huden under de långa och mörka skolåren.

Jag känner skuld. Han fick en spruta. Han tackade för att lidandet och förnedringen äntligen skulle ta slut. Jag berättade för honom att jag ringt. Han ville dö, sa han. Det måste vara färdigt snart, sa han. Jag har ringt, sa jag. Dom kommer och ger dig en spruta. Tack, då får jag dö, sa han.

Dom kom, han fick sin spruta. Hans ögon blev klara den sekund nålen gjorde hål i huden för att vätskan skulle kunna sprida sig i hans kropp. Hans blick mötte min och i blicken fanns ett oändligt tack. Tack för befrielsen. Tack för konspirationen.

Så var det. Hans tacksamhet var stor. Så stor att han gav mig bilden av att döendet gick att leva med. Kanske hade han aldrig visat det om han vetat att sprutan innehöll morfin i syfte att mildra smärtorna en stund innan lidandet och förnedringen skulle ha fortsatt nästa morgon.

Han gav mig något stort. Av misstag.


Ja, så skrev jag i det som sedan blev ett kapitel i en av mina böcker. 

Slutsats: I ett gott samhälle måste vi ha rätten till våra liv även när det innebär att vi ges dödshjälp.Vår plikt som biologiska, sociala och kulturella varelse är att skapa ett gott samhälle bortom ekonomismen. Även av ett så bisarrt skäl som att vi vill ha den självklara rätten att få hjälp att dö för att slippa att långsamt och utdraget kvävas till döds. Livet är i grunden för vackert för något sådant. Livet är också för vackert för ekonomismen. Därav dilemmat.

PS! Det var den här melodin som jag upplevde att min pappa dirigerade i dödsögonblicket.