Tuesday, 20 September 2016

35 år sedan MP bildades...

Den  20september 1981, för exakt 35 år sedan, bildades Miljöpartiet. På kvällen, på vägen hem från det partibildande mötet, satte vi upp stencilerade affischer med orden Miljöpartiet bildat. Vi satte upp dem på såväl lagliga som olagliga ställen. Nu skulle etablissemanget hotas på allvar av ett nytt parti. 

Ett uttalat syfte var att partiet inte skulle bli som alla andra. Auktoriteter skulle bannlysas. "Partiledare" var att betrakta som ett fult ord. Partiets politiska ledning bestod av ett utskott med en sammankallande.

I sin bok Det behövs ett framtidsparti hade Per Gahrton beskrivit hur makten korrumperar och hur riksdagen fungerade som en maktlös pratkvarn där en förlamande blockpolitik dödade ledamöternas initiativförmåga och kreativitet. Han skrev om dresserade medier och om tomma framtidsvisioner. Han skrev om den materialistiska tillväxtmodellen som ett hot mot både natur och människa.




Nej, partiledare hade vi inte. Inte ens språkrör. Utan sammankallande i ett politiskt utskott.

Eva Sahlin, partiets första sammankallande, beskrev partiets organisation så här i boken Här kommer miljöpartiet: "Miljöpartiet består av sina medlemmar, fyra utskott, förtroenderåd och partikongress. Inget utskott har någon egentlig beslutsfunktion, de arbetar sida vid sida. Utskottens viktigaste funktion är att vara serviceorgan för medlemmarna."




Mindre än två månader efter partibildandet kan DN basunera ut: Miljöpartiet i medvind. Kan får riksdagsplats. I en opinionsmätning har partiet fått fyra procent och är större än Vänsterpartiet kommunisterna. Kort tid därefter var vi större än FP och C också.



Inför den första valrörelsen ett år efter bildandet lanserades budskapet Vi lovar inte guld, men gröna skogar och ett människovänligt samhälle. 

 

Ragnhild Pohanka blev vald till partiets ansikte utåt i valrörelsen. I SVT fick Ragnhild den omöjliga uppgiften att företräda partiet i en så kallad "småpartidebatt" där hon fick samsas med företrädare - i vissa fall rena rama knäppskallarna - för små, sektliknande partier.

SVT valde dessutom att ha domare som redovisade om företrädarna svarade rätt eller fel... Det var en häpnadsväckande uppvisning av Sveriges Television. Uppdraget tycks snarast ha varit att mota bort miljöpartiet från riksdagen. 

Valet 1982 blev något av ett fiasko. Partiet fick bara 1,7 procent i riksdagsvalet. Partiet hade lånat pengar av medlemmar och sympatisörer till valsedlar och hushållsutskick.

Ett stort konstlotteri - till vilket hundratals konstnärer, med Bengt Lindström i spetsen, skänkte vinsterna - räddade ekonomin.

Hela mitt liv rörde sig i och kring MP: Min f.d. svärfar blev huvudansvarig - att vara ansvarig innebar på den tiden att också göra det mesta själv - för konstlotteriet, min f.d. hustru var suppleant i politiska utskottet, själv hade jag hamnat i Förtroenderådet och min nya livskamrat hade dragit igång MP i Eskilstuna, där valsedlarna betalades genom att medlemmarna plockade morötter på en ekologisk gård.



Vårt nästa val, 1985. Vi insåg att medierna var inte mogna för vår modell. De var auktoritetstroende. Vi behövde någon form av företrädare som hade auktoritet utåt, men inte inåt i partiet. Därför inrättades det som skulle få namnet språkrör.

Medierna ironiserade över detta begrepp. Precis som man ironiserat över kvoterade riksdagslistor och kvoterade utskott och ledningsgrupper.

Per Gahrton och Ragnhild Pohanka valdes till partiets första språkrör. Själv hamnade jag i politiska utskottet efter åren i Förtroenderådet.


Partiets första språkrör är just valda. Året är 1984.

Valrörelsen blev en besvikelse. Per Gahrton skriver i antologin Maskrosbarn (2001): "De miljöpartister som trodde att mitt kända namn skulle leda till genombrott, fick sina förhoppningar grusade. Vi backade till och med några tiondelar i valet 1985 jämfört med 1982. På sätt och vis var det bra, eftersom det visade sig att personkult i partipolitiken trots allt har gränser."


Per valde att avgå direkt efter valet. Ett nytt provisoriskt manligt språkrör skulle väljas, med mandat fram till ordinarie kongress ett halvår senare.

Valet skulle ske på nästkommande möte med Förtroenderådet. Som hölls i Vingåker, där jag bodde. Partiet hade en stark lokalavdelning här - och nästan allt material till rikspartiet trycktes på Wilsons tryckeri ett stenkast från där jag levde gröna-vågen-liv. 

Till min förvåning hade bland annat Per Gahrton, Lars Norberg och Eva Goës pläderat för att jag borde väljas till nytt manligt rör. Men jag var inte sorten för språkrör, jag gillade att skriva, fundera på argumentation, gräva fram analyser och skriva ner dem. Det skrivna ordet var min grej. Inte det talade.
Jag hade torgskräck och avskydde ända sedan skolan att tala offentligt i både stora och små sammanhang. Jag var rädd för att börja stamma.


Tanken att jag skulle bli rör, om än bara för några månader, tycktes mig befängd. Men utmaningen kittlade också. Fan, någon gång måste man ju våga... Och här fanns folk som trodde på mig, åtminstone att jag inte skulle göra bort mig. Dessutom handlade det bara om sex månader till nästa ordinarie kongress och partiet var ändå uträknat... Vi hade allt att vinna, inget mer att förlora.

Förtroenderådet gick enhälligt på utskottets linje och jag blev vald. En representant ville dock ha antecknat till protokollet att "det vore förtjänstfullt om denna typ av frågor förbereds i tid".
 
En av de närvarande hävdade att jag var en bra kandidat för att jag i grund och botten var en fundis, men kunde uttrycka mig som en realos.  

Långt senare berättade Per Gahrton - på skämt eller allvar vet jag inte - att han förordat mig därför att efterföljaren helst inte skall nå upp till sin föregångares kapacitet...



Något större intresse från medierna var det inte när Förtroenderådet
träffades. Att Per Gahrton nu steg av som språkrör uppfattades
av många som sista spiken i MP-kistan. Artikeln från Aftonbladet.


Nu var det Ragnhild och jag fram till kongressen. Ragnhild
något år senare bli bröllopsvittne när jag och Lena gifte oss
Maskrosvin, ännu olagligt, serverades.



Att Förtroenderådet valde mig kan möjligen ha berott på att jag hade varit medlem i rådet innan jag blev invald i det politiska utskottet. Jag hade nog ganska gott rykte, hade inga allvarliga fiender och var hyggligt respekterad både av de renläriga och de mer pragmatiska. 

Dessutom gillade jag - vilket inte alla gjorde - principen att Förtroenderådet, det vill säga de regionala länsrepresentanterna, var partiets högsta beslutade organ mellan kongresserna. Något som säkert uppskattades i rådet... Kanske bidrog även att mötet hölls i min hemkommun. Och kanske var det ett plus att jag levde upp till vissa föreställningar: jag hade jeans, Fjällrävenjacka och skägg... Och dessutom - påpekades i en del medier - hade jag får, höns, bin och ett stort trädgårdsland.




Naturligtvis skulle fotografer ta bilder på mig och fåren efter
språkrörsvalet. Fåren spelade stor roll under de kommande
åren. Journalister kunde ringa på somriga söndagsförmiddagar
höra om jag hade något att säga - fixade jag till det så fick de
såväl en trevlig bilresa ut på landet som kaffe med journalistkaka

i solen med lammen skuttande kring benen.



Jag levde således upp till en hel del förväntningar man kunde ha på ett grönt språkrör. Jag var utflyttad Stockholmare, med spridda universitetsstudier bakom mig, var en del av 70-talets gröna våg. Läste både Arbetaren och Land. Kom från småföretagarfamilj men hade också jobbat fackligt.

I någon tidning påpekades att jag varit en av de första som varit pappaledig. Och, inte minst viktigt, jag var skeptisk till politiker. Jag hade ju läst vad Per Gahrton hade skrivit...
 
Efter några månader, när jag svettat mig igenom åtskilliga offentliga möten, började jag känna att jag nog inte var så dålig på det här som jag befarat att jag skulle vara. Dessutom var det ganska kul. Och jag kände mig trygg i partiets politik och värderingar. Ragnhild lät mig hållas, hon låg ganska lågt efter den hårda valrörelsen.
 

Jag upptäckte snart vilka tidpunkter TT var mottagligt för utspel och kommentarer. Söndagsmorgnar, just när dagskiftet gick på... Det blev en vana att ringa in uttalanden just vid den tidpunkten om det verkade vara nyhetstorka. Till slut svarade en TT-man - innan jag sagt vem det var som ringde (detta var innan datorernas, mejl och ens nummerpresentatörernas tid) - med orden "Hej, Birger!". Då förstod jag att de genomskådat min taktik.






När valberedningen frågade om de fick nominera mig till språkrör inför nästa kongress (1986) svarade jag ja. Till kvinnligt språkrör valdes Eva Goës, lärare från Härnösand. Eva var den verkliga barfotapolitikern, aktivisten, den spontana urkraften. 

Eva Goës valdes till språkrör efter Ragnhild Pohanka.
Vi var extremt olika, men aldrig ovänner.


För att lyckas med "det omöjliga projektet" och komma upp från det bottenläge vi hade efter
valet 1985 drev vi en offensiv och ganska aggressiv politik för att synas och höras. Det var
viktigt att visa att partiet inte bara ägnade sig åt miljöpolitik. 



När partiet väl fått eget namn i Sifo:s opinionsmätningar
efter det att vi helt dominerat gruppen "övriga partier",
ökade siffrorna, vilket gav oss lite utrymme även i
rikstidningar och teve. Fick vi chansen gjorde vi inte bort oss.


1987 års kongress hölls som en provokation i Karlskoga där Bofors, Sveriges största militärvapenindustri, fällts för vapensmuggling. Nya opinionssiffror. Vi hade rekordstöd. Det slogs upp stort i medierna som givetvis inte kunde undvika uttrycket kanonsiffror. De laddade med de bilder vi hoppats på när vi valt Karlskoga som kongressort. Var var nu lika stora som Centern. Vi hade 8.1 procent!


Det var drygt 15 månader kvar till valet. Och socialdemokraternas partiledare Ingvar Carlsson surar på SSU-kongressen och meddelar att ”det finns andra frågor än miljö” och att man alltid kunde försöka hålla hastighetsbegränsningarna för att göra insats. Allt medan Aftonbladet talar om hot mot demokratin om Miljöpartiet kommer in i riksdagen.

Socialdemokraternas tunga namn i riksdagens konstitutionsutskott (Olle Svensson) intervjuas i ICA-kuriren där han får uttala att en liknande situation som den som förde fram Hitler till makten riskerade följa efter en valframgång för Miljöpartiet.
 
Eva och jag bävade inte en sekund för att föra ut vårt radikala budskap: sänkt arbetstid, snabb avveckling av kärnkraft och vapenexport, höjt bensinpris och inga löften om ökad materiell standard. Vi talade verkligen om systemskifte

Tillväxten skulle stå tillbaka för miljö och livskvalitet. Skatten skulle förändras - skatteväxling skulle införas och de första 30 000 kronorna man tjänade skulle bli skattefria medan skatten på högre inkomster skulle öka rejält. Trots detta hade vi bra opinionssiffror även bland höginkomsttagare.




Och siffrorna bara ökade. Plötslig, innan varje uns av säl dykt upp, hade vi 10,3 procent! Nu anklagade vi på ledarsidor för att inte alls vara glada amatörer utan elakartade proffs...

På grund av de höga opinionssiffrorna blev det problem för public service - några andra tevekanaler som sände politik fanns inte. Vi skulle inte få vara med i slutdebatten i teve, men däremot blev vi inbjudna till partiledarintervjuer i såväl teve som radio.

Politiska utskottet hade diskussion om vem som skulle ta vad. Eva fick ta (en tuff) radioutfrågning och jag fick chansen att representera Miljöpartiet i dess första regelrätta partiledarintervju i teve på bästa sändningstid. Vi visste båda att det nu var ett avgörande moment: intresset var stort, nu skulle vi prövas, inte som glada amatörer utan som fullfjädrade politiker.

Strategin var klar: vi skulle, hur det än gick, gå ut och fira segern efter intervjun i teve. Bra, positiva segerbilder skulle förstärka intrycket av att vi var Vinnare. Nu gick det bra, men bilderna gav intryck av det hade gått ännu bättre... 




Grön Ungdoms ordförande, Katja Wagner,stormade in efter intervjun
märkbart lättad - men också helt enligt planen för att ge bilden av
stor seger. Katja och jag hade kört en stor del av valrörelsen tillsammans.
 

Segerfest på den krog vid Odenplan som blev lokal efter alla
våra
större teveframträdanden, till kvällstidningarnas glädje.
Strategin var enkel att följa: vi är glada,
otvungna och annorlunda
som politiker. Det var precis så det här
gänget var: Katja Wagner,
Krister Skånberg, Åsa Domeij och jag.





Bättre chock finns inte! Vi var på väg att klara hela vägen till
riksdagen. Birger, Per Gahrton, Åsa Domeij och Jill Lindgren.
Med på bilden borde givetvis också Eva vara, men
bor man långt från Stockholm så gör man. Kjell Dahlström - den
evige partisekreteraren, kreatören och eldsjälen - borde också varit med. 




Två år efter det historiska valet 1988 blev Eva inbjuden till Japan för att
tala på temat "Harmoni mellan människa och natur". Hon var utvald som
en av 100 "working mothers" i världen efter sin insats i valet.


Vi kom in i riksdagen som första nya parti på 70 år. Mot alla odds. 




De fyra språkrör som företrätt partiet på vägen från partibildning till
riksdagsinträde omringar provröret Åsa Domeij som var den femte
politiska nyckelpersonen på den här omöjliga resan.




Vad hade egentligen hänt? På gott och ont. Om MP inte bara kommit in i riksdagen utan fått majoritet? Hur hade Sverige sett ut efter 35 år - så gammalt blir partiet idag - med MP-styre?

Ränteavdragen hade varit utfasade. Grundavdraget - som partiet kallade "skattefri zon" -  hade varit uppe i 120 000 kronor. Man ska ju kunna leva på sin lön - och byråkratisk rundgång skall motverkas. Allt enligt partiets första program.

Skatterna hade sett annorlunda ut. Skatten på arbete - såväl inkomstskatten som arbetsgivaravgifterna - hade varit betydligt lägre, kanske till och med helt utfasade för inkomster upp till genomsnittet. 

Skatten på utsläpp och energi hade varit högre - för fossila bränslen betydligt högre, men högre även på "miljövänlig energi" i syfte att driva på teknikutveckling och effektivitet.

Den gröna skatteväxlingen - sänkt skatt på arbete och höjd på energi och utsläpp - hade medfört så pass stora effekter att skattebasen hade minskat. De första stegen på en allmän produktionsskatt hade därför införts.

Byråkrati och administration inom det offentliga hade minskat genom att fler kunnat leva på sin lön. Grundtrygghetsprincipen hade genomförts - på temat: "Staten står för en god grundtrygghet, lika för alla - guldkanten får du själv bekosta".


Dagens pensionssystem hade inte införts - staten skulle stå för grundpensionen. Pensionsåldern hade varit rörlig - från 60 till 70 år.

Normen för vad som är heltidsarbete hade sänkts till 30 timmar i veckan. Övergången hade skett genom att lagvägen förhindra övertidsersättning för timmarna mellan 30 och 40.

Frihandelssystemet hade kompletterats med sociala och ekologiska klausuler så långt detta varit möjligt utifrån internationella spelregler. Varje lands rätt att gå före när det gäller miljökrav hade försvarats - t ex att införa importförbud för ägg som producerats med lägre djurkrav än de svenska samt för spannmål odlat med stråförkortningsmedel som är förbjudet i det egna landet.

Jordbruket hade via arealbidrag fått tillbaka varje krona som tagits in i form av skatt på handelsgödsel och bekämpningsmedel. Deltidsjordbruk hade varit mer förekommande.

Gammelskogar hade skyddats och kulturlandskap värnats på ett helt annat sätt än idag.

Studiebidrag hade stegvis avskrivits för de som bott och verkat i glesbygdskommuner.

Inledningen, juni -81.
Bostadsbidrag hade ersatts med bastillägg, som inte tagit hänsyn till bostadskostnad utan enbart inkomst och försörjningsbörda - den som bor urbant kan ha höga bostadskostnader, den som bor lantligt kan ha höga transportkostnader.

Kooperativa ägandeformer hade getts konkurrensfördelar - vi hade t ex haft fler föräldrakooperativa förskolor och barnkooperativa äldreboende.

Hembudsskyldighet skulle gällt när företag säljs, det vill säga anställda (arbetare, tjänstemän och företagsledning) skulle ha förköpsrätt med visst räntestöd från Närfonder - dessa hade  finansierats av en promillehög skatt på övervinster i näringslivet. Ägandet hade varit mer mångfaldigt.

Maxtaxa på dagis hade inte införts, däremot maxtid på dagis... och förskola. Non-profitprinciper hade gällt i Sverige inom skola, omsorg och vård - det vill säga vinster skulle återföras till verksamheten.

Hur vore det om nån prövade det idag...?
Försvarspolitiken hade inriktats på att minska sårbarheten, skapa robusta strukturer och utveckla rättssystemet. En utredning med internationell expertis hade tillsatts för att utveckla idén om icke-militärt försvar - kanske frågan ställts på sin spets i en folkomröstning?

Sverige hade varit ledande när det gäller konfliktlösning och hade byggt upp en internationellt verkande kris- och räddningstjänst.

Kärnkraften hade varit avvecklad.

Den totala skattekvoten hade varit högre än idag, konsumtionsutrymmet lägre för medel- och överklass, den materiella varugenomströmningen hade stått tillbaka för större satsningar på social livskvalitet.

Mångfalden inom skola, vård och omsorg hade varit större - inga statsbidrag hade utbetalats till ägandeformer där pengar lämnar verksamheten. Civilsamhället hade tagit utrymme från både stat och kapital.

Djurskyddsmyndigheten hade varit kvar, tillväxtverket nedlagt.

Föräldraförsäkringen hade varit tredelad - lika delar - och kompletterad med rätten att bli kommunal dagbarnvårdare åt eget barn. Barnbidraget hade varit högre än idag men beskattade så att låginkomsttagare fått ut mer än höginkomsttagare.

De ekonomiska klyftorna hade varit mindre, idén om att man skall kunna leva på sitt kapital hade inte slagit igenom.

MP-rapport om avveckling fossila bränslen,1982.
Flyktingar och ungdomar hade haft lättare att få ett förstajobb eftersom den generella politiken inneburit att skatten på arbete hade varit nästan obefintlig upp till 120 000 kronor om året. En lägre lön hade inte inneburit mindre pengar netto.

Principerna för samhällsbygget hade byggt på största möjliga frihet för individen i vardags- och kultursektorn, syskonskap med rättfärdig fördelning inom ekonomin och absolut jämlikhet inom rättssystemet - vilket bland annat innebär att monarkin hade varit på väg att avvecklas.

En majoritet hade trivts bättre i det samhället än i dagens. Det är min övertygelse.  Hade MP haft majoriteten i Sverige så må man väl utgå från att gröna partier även hade haft framgång i andra länder. Vilket underlättat många reformer.

Nu blev det inte så. En del är glada för det. Inte minst högoktaniga nyliberaler och bokstavstroende marxister. Dom slapp det som är grön politik.