Dagen då 140 000 människor avrättades

Tal på Hiroshimadagen: 

Hiroshima. Sjätte augusti 1945. Solen gick upp 5.24 den här morgonen. Det såg ut att bli en solig dag. En dag om Trump borde fundera över då han tydligen frågat rådgivare varför USA inte använder kärnvapen, när man redan har dem.

Människorna i staden hade klarat sig ganska bra under det pågående kriget. Staden, Hiroshima, var en av de städer som ännu inte bombats. Så de tiotusentals barn som gick upp den här morgonen hade haft tur. Visserligen hade man matbrist, men nog kunde de flesta få lite frukost, till och med lite natto då och då.

Skolorna fanns kvar. Sjukhusen likaså. Även om man där hade trångt, man hade fått ta emot många skadade från andra städer...

Av de 66 största städerna i Japan hade bara 7 klarat sig från bombanfall. Hiroshima, med sina över 300.000 innevånare, var en av dem som klarat sig. Nagasaki en annan. Men nu var det dags.

Solen gick upp 5.24 den här dagen.

Några dagar innan hade president Harry Truman tagit beslutet att fälla… Bomben.

Den fanns ju fix och färdig. Vetenskapsmän hade arbetat med den i åratal, stora ekonomiska resurser hade satts in. Och nu fanns den där. Så snopet om den inte kom till… användning. 

Något som gäller all teknik.

Så man beslöt att Hiroshima skulle få äran att bli den första stad att uppleva frukterna av så många geniers kreativa och gedigna arbete.

Arbetet med att avtäcka atomkraften hade redan gett ära och berömmelse. Eller som en rasande Elin Wägner, som då satt i Svenska Akademien, skrev i en debattartikel i Dagens Nyheter: ”Troget har Nobelpengarna stött de forskare som arbetat på det slutliga resultatet…”

Och tro det eller inte: Nobelpriset i kemi som delas ut av Vetenskapsakademin i december 1945, några månader efter det som hände i Hiroshima, går till Otto Hahn, som med Elin Wägners ord ”brutit inseglet varmed atomkraften var bunden”. 

Men tillbaka till Hiroshima den 6 augusti 1945. Ännu klockan 8.10 förberedde sig många av stadens invånare för att gå till skolan eller jobbet. Fem minuter senare släppte det amerikanska bombplanet – 580 meter upp i luften – sin last mitt över hjärtat av Hiroshima. 

Nästan hela staden ödelades och inom några få historiska ögonblick hade 140 000 män, kvinnor och barn avrättats.

Inte bara dött. Utan avrättats.

Vi måste lära oss att använda rätt ord för krigets verkningar. Det är bara om vi använder rätt ord vi kan komma tillrätta med missförhållanden.

För att förmänskliga hela operationen hade USA namngett sina bomber med en liten kul klackspark: den här bomben hade fått namnet Lilla Pojken.

För att piloterna som släppte bomben skulle orka med, hade man, som i alla krig, fått kyrkans välsignelse. 

Man hade också fått veta att japanerna var av en lägre stående ras. En ond ras. Detta kollektivistiska sätt att se på vissa människor, detta sätt att underlätta kollektiv bestraffning. En lägre ras. En ond ras.

Hur skulle piloterna annars stå ut med vetskapen att man fäller en bomb som skall utrota tiotusentals barn? Som skall steka tiotusentals kvinnor? Som skall föröda en hel stad med alla dess människor med sina skratt, sina förälskelser, sina tårar och sina sorger.

Nog är det lättare med kyrkans välsignelse, med tron att man har Gud på sin sida. 

Nog är det lättare om man blivit itutad att de man skall avrätta är av en annan sort, en lägre stående sort som är… just ond. Nog är det lättare när rasism ligger i botten.

Och här befinner man sig då när man gräver i historiska dokument från krigande parter. Jag vare sig vill eller kan dra jämförelser mellan gaskamrar och sprängda atombomber, det är naturligtvis artskillnad – men besluten som möjliggör dessa ohyggliga vanvett bottnar i något som borde vara främmande för den art på jorden som kallar sig Homo Sapiens sapiens, Den Visa Människan, eller den Förståndiga människan.

I vad ligger visheten? I vad ligger förståndet?

Mycket lite har vi lärt. För snart tjugo år sedan var vi många som trodde att kärnvapenhotet var övervunnet. Vi trodde inte att det skulle bli fred, men vi trodde att just kärnvapenhotet tillhörde en annan tid, det kalla krigets tid.

Men vi, som trodde detta, bedrog oss. Allt fler länder har skaffat kärnvapen, idag finns över 23 000 kärnvapen i världen, varav flera tusen står redo att avfyras med kort varsel. Och världens militärutgifter minskar inte, tvärtom.

Det är hög tid för oss att avveckla vålds- och krigssamhället och istället ta steg in i utvecklingssamhället. 

Vi måste också förstå att problemet inte bara är inte är att vi för krig än idag, utan att det största problemet är att vi är på krigsfot även i fredstid. 

Vi borde ha modet att säga nej till militära lösningar. Vi borde ta begreppet Den visa människan på allvar. Det är inte naivt, det är inte orealistiskt. Det är en möjlighet.

Här i västra Europa, inom EU, har USA placerat ut kärnvapen i Nederländerna, Belgien, Tyskland och Italien - en del av dessa kärnvapen har många gånger större sprängstyrka än den bomb som fälldes över Hiroshima. 

Nato flyttar fram sina positioner som svar på Rysslands upprustning som är svar på att Nato flyttat fram sina positioner som är svar på... Ett djävulskt kretslopp av argument. 

I Sverige har den offentliga debatten förvrängt begreppet "gemensam säkerhet". Dess ursprung betydde säkerhet tillsammans med potentiella fiender. Idag har begreppet omtolkats och reducerats till att gälla säkerhet tillsammans med vänner. Det är så man göder konflikter. Allt medan krigsretoriken växer. Mediernas ansvar är enormt. Man deltar i en sådan spiral som så många gånger förr lett till katastrof. Det är där vi finner naiviteten.

• Sverige är med i EU, en politisk union, med militära ambitioner och med kärnvapen på sin mark. Sverige bör utnyttja möjligheten att ställa det enda rimliga kravet: EU – en kärnvapenfri zon.

• Hade vi kunnat ta beslut om detta krav, hade det varit vår hyllning till alla dem, främst kvinnor, som en gång tog kamp mot svenska kärnvapen. För det var så nära att Sverige blivit en kärnvapennation.

Det värdlandavtal med Nato som riksdagen godkänt, som bland annat innebär att Nato skrivs in i svensk lagstiftning och att inga garantier ges för att stoppa införsel av kärnvapen, medför upptrappning i en tid då vi behöver nedtrappning.

Vi  behöver gå från vårt det militariserade våldssamhället till utvecklingssamhället. Och vi måste göra det som är moraliskt rätt, även om det kräver mod. Elin Wägner formulerade det så här:

”Det finns en rad vägande skäl, som talar för krig. Till exempel: det är lättare att slåss än att tänka… Det är lättare att vara mycket tapper och spänna sina krafter till det yttersta under en kort tid än att vara vaksam, behärskad, tålig. Det är lättare att vara hjälte på gammalt vis, som besegrar sin fiende, än att vara en modern hjälte, som inte ger sig förr än han funnit vägen till samförstånd med honom.”

Och låt mig så avsluta med ännu några rader av Elin Wägner, från boken Väckarklocka som hon skrev mitt under andra världskriget. Det är några rader som handlar om vårt tänkande, vårt sett att se på världen. Hur vi blir fångade i tankarnas och föreställningarnas bur - och hur vi plötsligt tror att krig är fred, att ont är gott och att mer och fortare är detsamma som bättre.

En fågel skyddar sin bur.
Det är det enda den kan göra
om den tillhör en gammal burfågelsläkt
och inte vet av någon annan uppehållsort.

Den öppna dörren
är då inte utgång till friheten
utan ingång för katten.

Fågeln har rätt i att det betyder
katastrof om katten

kommer in i buren,
men om den fria fågelns möjlighet,

att klara sig utanför
vet den ingenting.

Utmaningen vi står inför är att göra oss förtjänta av namnet Den visa människan. Aldrig mer Hiroshima! Aldrig mer Nagasaki!

Det kan bli din stad som utplånas och du som brinner - förstår du det blir det svårare att acceptera mediers upptrappande krigsretorik och vanföreställningen att helvetet bara kan drabba andra.