Det får vara nog nu, är budskapet.
Allt fler uppfattar att partiet blivit kapat.
Medlemmar lämnar partiet. Medan formellt ledande miljöpartister kallar kritik för populism. En av de få i ledningen som tycks förstå kritiken, och som uppenbarligen vill partiet väl genom att inte angripa kritiken på det sätt som andra i ledningen gör, är den nyvalda partisekreteraren Amanda Lind.
Många av oss som värnar den gröna systemkritiska idén vill att partiet återtas, återvinns.
Många av oss vill att partiet vågar stå för den opinionsbildning som har i syfte att ge De gröna reell och legitim makt att förändra samhället - istället för formell makt att genomföra något helt annat än det partiet bildades för att göra.
En del av oss anser att partiledningen snarare fungerar som alibin för en politik som på flera strategiska sätt går i rakt motsatt riktning än vad partiet vill. Det vill säga: MP har drivits dithän att det motverkar sitt eget syfte.
- I Dagens Industri säger Per Gahrton (partibildare): ”Det finns ett ökande missnöje och det tror jag kommer att explodera inom det närmaste halvåret.”
- Till Sveriges Radio säger Lotta Nilsson Hedström (tidigare språkrör): "Maktagendan, att sitta i regering till varje pris, är förödande och måste upphöra."
- I SvD skriver Ralph Monö (en av partibildarna, tidigare kanslichef och generalsekreterare, Europeiska Gröna Federationen), Annika Lillemets (riksdagsledamot) och Mattias Kauttmann, (aktiv grön debattör på olika sajter): "Det är därför dags för miljöpartisterna att återta sitt miljöparti, dags att återupprätta ideologi, innovativa lösningar och en positiv beslutsamhet. Det ger större politisk utdelning än att huka på regeringstaburetterna."
- Personligen skissade jag - aningen slarvigt kanske - för ett tag sedan på hur ett MP hade kunnat se ut om det startats idag.
Idag är partiet utbytbart, med bara 2,1 procent kärnväljare kvar och tung kritik från de rörelser där partiet har sina rötter. Sådant är förödande för ett idéparti.
Ideologisk kollaps har inträffat, agendan att nå formell makt har har varit förödande, syftet med partiet har reducerats till en fråga om denna formella makt.
Problem uppstår när ännu ledande miljöpartister beskriver bakslag efter bakslag som framgångar. När man fastnat i ett innanförperspektiv och vägrar förstå kritiken, kallar den för populism.
Tiden närmar sig när Miljöpartiet måste återvinnas som den radikala systemkritiska kraft det var menat att vara. Jag är en av alla de som har partiet i hjärtat - och dessutom som en stor del av det liv jag levt. Jag känner stor sorg för det som pågått under flera år. Jag anar att partiledningen inte känner tillit till det egna partiets värderingar, dess ideologiska bas, de hjärtefrågor som partiet drivit och som nu är mer angelägna än någonsin.
Jag tillhör dem som tror på kompromissandet. Jag tror på kompromissande om de som förhandlar är rotade i den gröna ideologin och sätter gränser för hur långt man kan gå. Kompromisser som inte innebär plattläggning och beslut som förstärker den utveckling man bildats för att förändra. Jag känner olust när språkrör för det radikala idépartiet MP med "vi" menar en regering som domineras av socialdemokraterna.
Politik består av två delar. Dels det politiska hantverket, det vill säga kompromisser med andra partier. Dels opinionsbildning, det vill säga försök att få människor att tända på de idéer man egentligen har. Det sistnämnda har partiets ledning frånsagt sig. Därmed vet allt färre väljare vad partiet vill. Därmed blir man också utbytbart, till slut onödigt.
Partiets ledning borde våga stå för den fredliga kulturrevolution som var skälet till att partiet bildades. Deras kollegor i andra partier kommer att sucka och stöna. Bra! Det ska dom göra! För den gröna idén bär på djupgående kritik av system och idéer som de omfattar. De som vill, eller behöver, samarbeta med MP måste tåla att miljöpartister håller fast vid den systemkritik som utgör skälet till att partiet bildades.
Jag känner fortfarande lika djup tillit till partiets grundläggande värderingar som när jag var språkrör. Jag önskar att språkrören, de gröna statsråden och andra ledande politiker och tjänstemän i partiet också kände den tilliten. Istället tycks man tvivla, töva och vara räddhågsen när kritik från andra partier kommer.
Jag förstår att det inte är lätt för nya riksdagsledamöter att stå upp alla gånger - det är obekvämt men också svårt eftersom partiledningen uppenbarligen inte skapat tidsutrymme för ideologiska samtal. Dessa samtal är nödvändiga eftersom de allra flesta politiker från andra partiet man möter i sin vardag faktiskt har en helt annat världsbild.
Nu, mer än någonsin, gäller det för partiets ledning att ompröva sitt sätt att agera och att värna de värderingar som partiet var bildat för att skapa opinionen kring - i stället för att släcka dem och därmed motverka partiets syfte.
Än finns möjlighet. Annars lär det bli som partiets grundare Per Gahrton uttryckte det i Dagens Industri: det kommer att explodera. Det vore synd.
Det tyngsta politiska kortet som till slut kommer att läggas är grönt. Det är där lösningar inför morgondagen finns.
Det gäller bara att stå upp för gröna värderingar, räta på ryggarna. Det gäller att våga värna den ideologiska rågången till de andra, inte sudda ut den av pin bekvämlighet.
Det gäller att göra allt det där som gräsrötterna gjort vid tidigare kriser, allt det där som finns hos människor som drivs av engagemang utan tanke på vare sig cv eller bekvämlighet. Människor som bär på drömmar om ett annat samhälle.
Känn tillit till gröna värderingar. Släck dem inte.
