tisdag 7 juni 2016

Det becksvarta hål som sitter på själens plats... och partidiciplinens mekanismer.



Sommarlovet närmar sig för riksdagsledamöterna. Mycket kan de se tillbaka på. Den moderata partiledningen sparkade häromveckan två ledamöter från sina utskott för att de i en fråga stått för sina åsikter istället för att rösta som partiledningen krävde. Ett märkligt sätt att fostra unga politiker att ta ansvar.

För miljöpartisterna har det varit ett hårt år. Som säkert fått många att våndas. Några försöker hålla den gröna fanan högt, är obstinata nog att ta ideologi, kongressbeslut och partiprogram på allvar. Vill inte bli partiledningars marionetter. Andra mår säkert illa, dras mellan lojalitet med sina värderingar och lojalitet med partiledningen.

De obstinata gör faktiskt precis det som partiets grundare, Per Gahrton, menade var nödvändigt för ett grönt parti…Det var utifrån den värderingen partiet bildades. Vi skulle inte bli som andra.

Jag läser i Per Gahrtons doktorsavhandling - som kom ut i bokform 1983 under namnet Riksdagen inifrån – hur riksdagsledamöterna i hans gamla parti (Folkpartiet, numera Liberalerna) kontrollerades stenhårt av partiledningen och hur ryggdunkar utdelades till de som röstade som partiledningen krävde – medan de som vägrade straffades på olika sätt. Trots att de gjort ett gott arbete.

Per radar upp hur ”partidisciplinens mekanismer” fungerar genom olika kontroll- bestraffnings- och belöningsmekanismer. Han redovisar hur ledamöterna ”drabbas av perspektivförskjutningar” och börjar se ”problemen inifrån istället för utifrån”. Som ett sätt att överleva.

Straffet om man inte följer partiledningen kan bli hård.


I sin bok Det behövs ett framtidsparti (1981)  skrev Per att riksdagsledamöter måste ges rätten att ta personligt ansvar för sina åsikter, att inte reducera sig själva till verktyg för auktoritära partiledningar, att leva upp till det man sagt före valet. 

Nu senast var det fyra ledamöter som stod upp för det mest självklara en grön politiker kan göra: rösta nej till värdlandsavtalet med Nato.

Miljöpartiets gruppledare i riksdagen, Maria Ferm, meddelade offentligt att hon var djupt upprörd. Trots att deras vägran att rösta för värdlandsavtalet inte på något sätt hotade regeringens proposition att gå igenom.  Ferm kallade det för att inte ta ansvar. Trots att det var just det de gjorde.

Hade Ferm haft en susning om skälen till partiets bildande hade hon knappast uttryckt sig på det sätt hon gör. Hade hon läst Per Gahrtons bok Det behövs ett framtidsparti hade hon begripit att en av tankarna med partiet var att dess riksdagsledamöter måste ges rätten att ta personligt ansvar för sina åsikter, att inte reducera sig till lealösa knapptryckare. I det här fallet handlade det till och med om att stå för en av de absoluta grundbultarna i partiets ideologi och partiprogram.

Det som partiledningen, och de gröna statsråden, före sommaren kanske kräver av alla gröna riksdagsledamöter är att rösta för att effektskatten på kärnkraften skall minskas och att Vattenfall säljer ut sina kolgruvor till ett bolag som saknar all vilja att ta klimatfrågan på allvar. 

Det är inga små beslut. Vare sig i sak eller rent strategiskt för MP. I sak går det åt helt fel håll ur grönt perspektiv. Strategiskt så riskerar man att göra MP så otydligt att partiet får svårt att överleva. Partiet riskerar att bli helt utbytbart - vilket är det värsta ett i grunden samhällsförändrande parti, med en ideologisk bas som såväl moderater som socialdemokrater är främmande inför, kan råka ut för. 

De radikala behövs. Utan de gröna radikala försvinner motivet för partiets varande. Därför är de som sätter gränser för hur långt de kan gå för att kompromissa viktiga för partiet - kanske inte för partiledningens kortsiktiga strävan, men väl för partiets långsiktiga överlevnad som samhällsförändrande kraft. Och därmed för att opinionsbildningen för en grön fredlig kulturrevolution skall vara möjlig. 

En sommar för 37 år sedan sprang Per Gahrton genom Lund. Han var ännu folkpartist. I sin bok Det Behövs ett Framtidsparti skrev han följande:

”Ett par veckor före valdagen 1979 ägde de årliga antikärnkraftsdemonstrationen mot Barsebäck rum. Den avslutades hemma i Lund. Jag deltog inte. Jag stängde in mina känslor och följde det konventionella förnuftets, dvs partitaktikens och partipiskans lagar. När jag försökte springa av mig min oro i Stadsparken kunde jag höra talkörerna över hustaken: Barsebäck - Väck! Jag kunde skymta dem, tio tusen, femton tusen eller kanske tjugo tusen, några hundra meter bort från Bantorget när jag rusade förbi den gamla badhusruinen. Jag svettades ymnigt och kände en sorts befrielse som om strömmarna från mitt inre kunde svepa med sig allt ruttet och förljuget ur det becksvarta hål som hos partipolitiker sitter på själens  plats.”

Allt ruttet och förljuget i det becksvarta hål som hos partipolitiker sitter på själens plats. Ofta, både under och efter mina år som politiker, har jag tänkt på de orden när jag ser hur politiker förändrar sin världsbild och plötsligt försvarar sådant som de aldrig tidigare försvarat. Av lojalitet med ledare, att rädsla för att inte bli obekväma. Det är då det gäller att uppmuntra till mod. Mod att stå för det man tycker, mod att räta på ryggen. 

Kanske gäller det också att förstå att makt får man bara om man är villig att förlora den. Förstår man inte det blir man lätt sina egna värderingars fiende.