Det vackra på en demensavdelning

Jaha, tänker jag. En bok om en demensavdelning nära dig. Hur kul kan det vara. Deprimerande. Herregud, jag har varit på besök, sett man som gått korridoren upp och ner och skrattande hävdat att alla tror att han är galen, och kvinna som såg hur råttor sprang på väggen, och den gamla som trodde sig vara Drottningen av Saba, och den förvirrade som kissade överallt.

Författaren heter Jannika Häggström, är undersköterska. Hon skriver om hur man kan lyckas med att duscha Johanna - genom att invänta den tid det tar tills vattnet är lagom varmt. "Bland det mest provocerande man kan ta sig för, när man jobbar i vården, är att gå omkring och uppträda som om man hade tid", läser jag.

Jannika Häggström har gjort det till sin stora politiska gärning att göra just det. Det visar sig att det går snabbare om man tar sig tid.

Lilly sjunker ner i känslan av stackare. Hur får man ur henne ur det en stund? Jo, det går det också. Men lite eftertanke om vad hon älskat som ung. Lilly vill ha sitt vattenglas i bokhyllan, inte får man ha det säger vän av ordning och ställer det på bordet. Konflikt. Som tar tid. Men det dementa är ju som det är, säger vän av ordning. Nej, varje individ är som den är, tycks författaren vilja säga. Det är i alla fall så hon handlar. Och blir sådär lagom populär bland en del arbetskamrater. Jag tänker på rasism, det där med att se på individer som kollektiv, de där som är något man själv inte är. Bli behandlad som dement snarare än som Ingeborg, Miriam, George och Mustafa.

Margit letar efter Erik. Men Erik är död sedan femton år tillbaka. Margit kan inte själv styra samtalet, men man kan göra henne till en deltagare i det genom  att utgå från det som hon ändå säger. Men det är väl meningslöst, hon vet ju inte vad hon säger. Spelar ingen roll. Margit letar efter KNY. Ingen vet vad KNY är. Inte Margit heller.

Underrubriken till boken - som heter Som får ditt hjärta att sjunga - är "en bok om det vackra, det sköna, det sanna och det roliga på en demensavdelning nära dig".

Jag tänker på det där med nära dig. Tänker först på den fysiska närheten, det är någon dryg mil. Sen tänker jag på den tidsmässiga närhet jag inte har en susning om. Förfäderna har kommit lindrigt undan så det kanske inte alls är nära, kanske inte blir alls. Men om det blir hoppas jag att undersköterskorna har läst Jannika Häggströms bok.

Men gör hon det inte lätt för sig, Jannika? På baksidan av boken läser jag att hon inte bara är undersköterska utan också musiker och skribent. Hur är det att arbeta heltid, under ständigt samma ältande, dag efter dag, varannan helg dessutom - att inte vara musiker och skribent också... Svårare kan jag tro. I en industri sker underhåll av verktygen och robotarna med jämna mellanrum - men hur underhålls personalen på en demensavdelning? Och vilka väljer jobben, några av de svåraste jobb som finns. Låg lön, låg status. Som det är att jobba med människor, till skillnad från att jobba med maskiner eller med siffror.

"Ju längre bort man själv befinner sig från den konkreta vardagsverkligheten med alla de smutsiga blöjorna, de ropande gamlingarna, de värkande ryggarna och de låga lönerna, desto lättare är det naturligtvis att fatta beslut om indragningar och försämringar´", skriver författaren och gör en hisnade jämförelse: "Det är en gammal väl beprövad modell för beslutsfattande, samma modell som möjliggjorde t.ex. koncentrationslägren: Den som beslutar är inte samma person som utför själva jobbet..."

Vad som hände med arbetsplatsen där författaren arbetade? Jo, den blev bortauktionerad till ett utländskt storbolag. "Personalen samlas till möte för att få information om det nya företaget, dess policy och rutiner. Efter detta ska man få möjlighet att avgöra om man vill vara kvar eller inte. Passar det inte så är det bara att gå."