Argument som inte är bra

Ibland blir man besviken på sina politiska vänners argumentation. Det lär vara lika ömsesidigt som mänskligt. Är det något jag verkligen ogillar i många av mina politiska åsiktsfränders argumentation, när det gäller människor på flykt, så är det lönsamhetsargumentet. För mig har öppenhet när det gäller flyktingar bara kunnat motiveras på ett enda rimligt sätt: det handlar om hur vi behandlar varandra och vad vi anser att en människa är.

Vi har vissa förpliktelser som människor, nämligen att hjälpa varandra när det krisar. Vi behöver inte älska varandra - jag gillar verkligen inte pratet om kärlek till alla, det må vara poetiska drömmar men förvandlas lätt till politiska floskler. Däremot bör vi inse att det kunde varit vi själva som gick i den fattiges, eller på annat sätt utsattes, kläder. Vi behöver inte förlåta varandra för vad som helst, däremot bör vi fatta att försoning, trots allt skit, gör livet bättre för alla parter.

Och nu till de där argumenten, för den generösa flyktingpolitik jag anser att vi skall ha, som jag ogillar:

• Sveriges tillväxt ökar, det vill säga BNP ökar, det gör Sverige rikare. Argumentet är korkat. Lika korkat som att säga Afghanistan är ett rikare land än Monaco. BNP i Afghanistan är nämligen betydligt större än i Monaco. Men BNP per capita (per person) är betydligt lägre i Afghanistan. När befolkningen nu ökar i Sverige kommer BNP per capita snarare att minska. Moral, etik och medmänsklighet innebär inte med automatik större ekonomi... Då får vi välja. För mig som grön är det inte så svårt eftersom jag inser att strävan efter BNP-tillväxt är en absurditet i ett materiellt rikt land som Sverige - behovet av skapa system och strukturer som inte är beroende av tillväxt är stort.

• Sverige kommer att ha nytta av befolkningsökningen för att klara pensionsavgångar och välfärd på sikt. Argumentet blir särskilt konstigt när det framförs av människor som annars pläderar för sänkt arbetstid. Det är helt riktigt att den - jämfört med idag - stillsamma invandring vi haft under många år betytt mycket för t ex äldreomsorgen  - det är bara att besöka en avdelning för att inse det, eller att tala med någon som jobbar som vårdlärare. Men en snabb befolkningsökning i en tid när den digitala tekniken leder till att hälften av dagens jobb lär försvinna de närmaste tjugo åren (ofta inom den tjänstesektor där medelklassen arbetar) medför att vi kommer att få högre arbetslöshet snarare än generell brist på människor - det gäller för övrigt hela världen. För att klara framtiden, utan att det leder till massarbetslöshet, måste vi förändra system och strukturer.

• Vi har visst råd. Det är sant, självfallet har vi råd att ta emot de människor som just nu flyr till Sverige. Men det är ju inte det som är det egentliga problemet. Problemet är att många som rent konkret jobbar i skolan, på vårdcentraler, på socialkontor, med bostadsförmedling och mottagning arbetar på gränsen till att inte orka mer. Det är det praktiska, inte det ekonomiska eller teoretiska, som är problemet.

• Tillsammans kan vi visa att det är möjligt. Sant. Men frågan är vilka som skall vara tillsammans för att visa att det är möjligt. Vi som tycker likadant räcker liksom inte, det är ju just det som är politikens dilemma. Människor som flyr tycks orka nästan vad som helst, men välfärdssamhällets medborgare har svårt att klara att vardagens cirklar rubbas. Det är dilemmat. Som politiker, som vill aldrig så väl, måste förhålla sig till. Gör de inte det, så öppnar de upp för reaktioner som snarast leder oss till de bruna träsken än till de gröna ängarna... 

Jag är den förste som inser hur lätt det är för mig att tycka att det är för jävligt att gränser stängs, och hur svårt det är att som beslutsfattare balansera på den där slaka realpolitiska linan mellan anständighet och totalt fall. Risken är nu att motreaktionen - vi ser det bland ett antal partier som tävlar om att lämna det man tidigare försvarat - i panik leder till ett samhälle som är förskräckligt. Jag tror inte att samtalet, och därmed resultatet av detsamma, blir bättre av att vi som försvarar en generös flyktingpolitik nyttjar usla argument.

Hade vi haft en regering och riksdag som vågat kika på framtiden med öppna ögon - det är läskigt eftersom gamla sanningar inte längre kommer att gälla - så hade vi redan varit igång med en debatt som handlar om framtidens skattesystem, framtidens trygghetssystem, framtidens avdrags- och bidragsprinciper, framtidens arbetstidslagstiftning, framtidens finansiering av välfärden. Istället lappas och lagas det på de system som varit oss till nytta tidigare, men som nu alltmer krackelerar - oavsett befolkningsökning eller inte.

Befolkningsökningen kanske kan påskynda politikernas nödvändiga utvecklingssamtal... I så fall är Sveriges befolkningsökning inte bara ett effekt av hur världen ser ut, inte bara en effekt av att "öppna-ditt-hjärta-tanken" utan också en väckarklocka för den nödvändiga förändringen av system, strukturer och normer.

Om vi slipper korkade argument, baserade på snikna vinstargument typ "vi blir rikare", så skulle i alla fall jag slippa bli besviken på de som precis som jag försvarat en "generös flyktingpolitik" och som fortfarande vill dra åt det hållet med målet att balansera så att det etiskt goda inte skapar det onda - det där dilemmat jag skrev om bland annat här.