Lönearbeta eller låta bli...

Det är alltid upplyftande att få argumentera mot påståenden och analyser gjorda av de man uppskattar för både deras åsikter och intellektuella skärpa. Så istället för att som så ofta bara länka med ett uppskattande omdöme ska jag kritisera en text av Lena Andersson. Hon analyserade Roland Paulsens bok Vi bara lyder, som jag skriver om här.

Nån sorts konkret huvudkontenta av LA:s artikel  - Lönearbeta eller låt bli - formuleras på detta sätt: "Ty idén om ett samhälle utan lönearbete, det vill säga utan pengar, är synnerligen repressiv och absurd".

Meningen innehåller ett antal, såväl retoriska som sakliga, obegripligheter ovärdiga Lena Andersson, tycker jag, om än värdiga DN:s ledarsida. För det första finns det ingen som har förordat ett "samhälle utan lönearbete", för det andra är det en grov missuppfattning att det skulle vara lönearbete som skapar pengar. Det enda som är riktigt i LA:s formulering är den om absurditet... Om än riktad åt annat håll än det håll författaren tycks vilja tro...

Tanken tycks vara den att det är lönearbetet som skapar tillväxten, och att det därför är lönearbetet som ger oss pengar till sådan välfärd att även samhällets olycksbarn kan ges en dräglig tillvaro. Därmed har LA fallit offer för det intellektuella moras som arbetslinjens företrädare bygger sin världsbild på. Det är som om det bara är människors arbetstid som skapar den omsättning vars frukter genererar pengar, vinster, värden som kan fördelas mer eller mindre rättfärdigt. Som om ett samhälle med mindre lönearbete - eller för den försiktige: bättre fördelat lönearbete -  inte skulle medföra utveckling, framåtskridande och värden varken mätta i kvantitativa BNP-mått eller i kvalitativa sociala, kulturella och ekologiska mått.

Konkret: ett företag där hundra människor lönearbetar skapar en omsättning på hundra miljoner, ett företag där hundra robotar arbetar skapar också en omsättning på hundra miljoner. Det förstnämnda företaget är en del av samhället i så mån att det bidrar till allt från social välfärd och fysisk infrastruktur genom att det betalar in inkomstskatter och arbetsgivaravgifter. Det sistnämnda företaget lever i utanförskap i så mån att det har avskärmat sig från samhällets finansiering av allt det som vi kallar välfärd (skola, sjukvård, äldreomsorg, trygghetssystem), gemensamma investeringar (järnväg, forskning etc) och gemensamma åtaganden i övrigt (rättssystem, försvar etc).

Det är bara så länge vi accepterar utanförskapet - det vill säga de företag vars verksamhet inte bidrar -  som lönearbetets omfång blir det mest centrala att upprätthålla. Det vill säga: anser vi att det till övervägande del skall vara skatt på människans arbetstid som skall finansiera välfärd så måste vi - hur mycket vi än rationaliserar, robotiserar och automatiserar - fortsätta lönearbeta våra 40 timmar i veckan även om vi måste "skapa" arbeten på sådant sätt att allt mer av de civila sektorerna - familjeliv, läxläsning, matlagning, städning, bäddning, kärlek, ideell körsång och fotbollsträning - omvandlas till formellt lönearbete. Allt mer av vanlig hygglighet, omtanke och närhet som inte utförs på den offentliga arbetsmarknaden hotar jobben och därmed "välfärden" enligt arbetslinjens grundläggande tes. Den delen av problematiken tar inte LA upp. Däremot menar hon att lönearbetet ändå kommer att vara som det är ty "tekniken sköter sig ju inte av sig själv".

Det sistnämnda är delvis helt rätt förstås, även om den digitala tekniken faktiskt kan åtgärda många tekniska problem bättre än människan själv kan i det enskilda fallet. Det är säkerligen så att det behövs välutbildade tekniker som ser till att de robotar som kommer att hjälpa såväl Lena  som mig när vi som åldringar behöver hjälp med allt från dusch till städning. Men den som tror att mängden arbete blir lika stort som innan den pågående vågen av digital robotisering är såväl orealistisk som pessimistisk.

En parentes: LA gör det klassiska misstaget - i denna sin text åtminstone - att bortse från att arbete utförs även utanför den offentliga ekonomin. När det så kallade friåret fanns kvar i Sverige visade det sig i utvärderingen att de som fick del av friåret inte låg i hängmattan utan tvärtom ofta var mer kreativa - och nöjda med livet - än tidigare.  För övrigt är det värt att notera att det blir lika mycket arbete utfört i ett samhälle oavsett om det är få eller flera som delar på det - måttligt sänkt arbetstid behöver således, för den som fruktar det, inte innebära att mindre lönearbete blir utfört. Att en måttlig sänkning inte är tillräcklig för att möta den digitala robotiseringen är en annan sak.

Således:

Lönearbete kommer att behövas också i framtiden. Ingen ifrågasätter det. Det är mängden lönearbete kritiker ifrågasätter.

Pengar skapas oberoende av lönearbete - banker kommer att skapa dem genom att ge lån oavsett om dessa lån används till köp av hus som tillverkas mestadels av människor eller robotar.

Grundläggande gemensam välfärd finansieras genom skatter oavsett om dessa läggs på människors arbetstid eller genom bredare skattebas - som t ex produktion eller omsättning oberoende av människors direkta medverkan eller inte.

Lägg till det:

De värden som skapas, och där människor inte är direkt inblandade, måste, om vi inte vill att de som äger kapitalet ensamma skall ta del av allt större del av omsättningens vinster, fördelas mer rättvist. Vilket kan ske genom (för att ta en vision som politiskt diskuteras i ett antal länder)  en basinkomst till alla eller genom till exempel ett radikalt höjt grundavdrag som gör att individen kan korta sitt lönearbete utan att få mindre pengar i plånboken efter skatt.

LA avslutar sin kolumn med följande: "Så varför 'lyder' människor? Varför accepterar vi lönearbetets villkor? Troligen för att utopierna tycks värre."

En bättre avslutning hade varit: "Så varför lyder människor? Varför accepterar vi lönearbetets villkor? Jo, därför att vi lever i arbetslinjens norm och i förvillelsen av att det är skatt på arbete som upprätthåller välfärdsstaten."