Förpassat

Sista resterna av julen är förpassade till uthuset. Ljusslingorna hoprullade, de sista adventsljusstakarna bortplockade och fönstren längtar mer efter våren än efter dioder. Förr, när barnen var små, var det med visst vemod julen monterades ner. 

Nu infinner sig vemodet när julen pliktskyldigas monteras upp och en känsla av lättnad infinner sig när den monteras ner. Varför lättnaden infinner sig kan jag inte riktigt definiera. Kanske beror det på att ljuset håller på att tränga bort mörkret, att hoppet att få uppleva en vår till börjar rinna upp i hjärnan, att det snart att dags att ersätta löpbandet med löparrundor kring tjärnen, att lommen skall hälsa gryningen och hägern stå på stenen i vasskanten och spana ut över fjärden.

Kanske beror det bara på att timglasets övre glaskupa stillsamt töms och att varje sandkorn blir alltmer värdefullt. Vad vet jag.