Svenska Kyrkan utmanar Bert Karlsson-filosofin...

Tro det eller inte: solcellerna laddade rejält en stund igår. Vilket väl borde få mig att vända mig till högre makter med ett tack. Nu är jag förstås inte så vidare troende  - mer än som troende ateist - men det innebär ju inte att jag måste vara grinig mot Svenska Kyrkan. Tvärtom, nu avser ju denna att utmana Bert Karlsson och andra som driver vinstsyftande asylboende. 

Det är bra. Vi behöver fler "aktörer" vars mål i sig är själva saken, inte vinsten. Det är en del av den civila sektorn, den sektor där vi bara är människor, inte rollinnehavare. 

Bert Karlsson fnös i en radiointervju åt ideellt arbete som de ideella organisationerna ofta kan bistå med. Jag tror tvärtom: det är ideella insatser som gör oss till människor. När "marknaden" kräver att konkurrera ut våra mänskliga sidor blir vi allt mindre människor. När staten tar över allt ansvar finns samma risk. 

I  boken ”Inbördes hjälp” skrev Peter Kropotkin - en av den frihetliga socialismens stora ideologer vars böcker finns i min hedershylla - något som, av någon anledning, brukar få mången troendes marxist att gå i taket:

”I samma mån som skyldigheterna mot staten ökade, befriades medborgarna från plikter mot varandra... Att i barbarsamhället passivt bevittna en strid mellan två män som uppkommit ur ett gräl, skulle medföra att man själv behandlades som en mördare; men enligt teorin om staten som vakar över alla behöver åskådaren inte ingripa. Och medan det bland vildar skulle vara en skam att börja sin måltid innan man tre gånger med hög röst inbjudit var och en som möjligen kunde vara i behöv av mat, har hos oss en respektabel medborgare bara att betala sin skatt och låta den hungriga hungra. Följaktligen segrar nu inom både juridiken, vetenskapen och religionen den teorin att människor kan och bör sträva efter sin egen framgång utan hänsyn till andras behov.”

Det finns en kärna i detta citat som är värt att ta på djupaste allvar. Den kärnan finns också i det jag uppfattar som grön ideologi. Tankar om sänkt arbetstid, höjt grundavdrag och basinkomst grundas till stor del på tanken om såväl civila människans frihetsrum och ansvarstagande.

Detta bottnar i en människosyn - som förvisso kan uppfattas som naiv i dagens materialistiska tillväxtjagande konsumtionssamhälle där arbetslinjen (i betydelsen lönearbete) har blivit överideologi och där status ensidigt byggs på annat än högre värden - som bygger på övertygelsen att människan kan och vill växa som just människa.

Att denna förmåga - att växa som människa - hålls tillbaka i dagens samhällsmodell är en av arbetslinjens och tillväxtjaktens förbannelser. Eller som vice partiledaren i moderaterna Staffan Burenstam Linder skrev 1969 i Den rastlösa välfärdsmänniskan:

"Man talar med häpnad och beundran om "konsumtionsmiraklet" och tänker sig att detta mirakel under årtiondenas lopp skall växa sig allt större, utan att ett annat mirakel - fullständig materiell tillfredsställelse - någonsin inträffar... (vi hamnar i) en ny form av ekonomiskt slaveri som i de bokförda expansionsökningarnas namn tvingar oss att fördela även tiden destruktivt... tidsjakt kan vara lika förödande för en mänsklig tillvaro som den traditionella hungerpiskan..."

Ur det som jag uppfattar som grönt perspektiv är den informella sektorn - den civila sektorn, den del av våra liv som ligger utanför såväl statens som kapitalets direkta inflytande - något som inte bara skall värnas utan ges utrymme och växtkraft. Statens roll för det goda samhällsbygget skall givetvis inte underskattas - inte marknadens roll heller - men det finns uppenbara nackdelar när dessa inkräktar alltmer på våra liv.

Filosofiskt kan diskuteras hur vi blir som människor när en allt större del av våra liv upptas av det rollspel som krävs av oss. När vi inte själv förmår, hinner eller ens kan städa våra hem - övertar vi då delar av den mentala funktionsnedsättning som överklassen i Downton Abbey uppvisar? Vad händer med våra barn när de ser att vissa arbeten i hemmet överlåts till andra? Vad händer med relationer när "tiden inte räcker till" för att samtala och vara med de barn man ansvarar för? Kristdemokraterna talar i stunder av insikt om "relationslinje" istället för arbetslinje - men så fort det skall till praktiskt politik ironiserar man över friår, sänkt arbetstid och ökat frihetsrum.

Miljöpartiet grundades inte alls enbart utifrån miljöfrågornas betydelse. När partiet fick tillnamnet ”de gröna” var det en betoning av att grön ideologi är mer än fysisk miljöpolitik. I den gröna politiken har begreppet ”självtillit” alltid varit grundbult. Självtillit innebär att människor och samhällen inte görs beroende av maktcentra, vare sig de är transnationella bolag, statlig byråkrati eller traditionellt bankväsende.

Det har inte alltid varit lätt, särskilt under de år MP suttit i riksdagen, att hävda självtillitens betydelse för grön ideologi, den berör ju konkret känsliga makt- och ägarfrågor.  En av partiets ideologer Lars Norberg - som för övrigt varit en av dem som gjort den långa vandringen från Högern via Centerpartiet till Miljöpartiet - har skrivit: ”När man avvisar kapitalismens och kommersialismens livsstil kan det ligga nära till hands att vända sig till marxismen. Men det är inte särskilt radikalt om vi kommer ihåg att radikal betyder att man skall gå till roten med det onda...”

I min bok Miljön, makten och friheten (Gidlund 1990) skrev jag: ”Ett samhälle där engagemang och närhet motverkas kommer aldrig att kunna bli ett mänskligt samhälle med aktiva människor som tar ansvar. Ett samhälle som inte ger utrymme för aktiva och engagerade människor kan aldrig bygga på humanekologisk grund. Det kan inte ens kallas levande demokrati.”

Det är ur detta perspektiv, förutom när det gäller avsaknaden av ekologisk samhällsanalys, jag hyser lika stor misstro mot traditionell vänsterpolitik som mot traditionell högerpolitik. Vare sig Staten eller Kapitalet bör ockupera våra liv.

Ur detta perspektiv är det lysande att Svenska Kyrkan - såväl som andra ideella organisationer - konkurrerar med Bert Karlsson. Att den ideella sektorn kan fungera visade sig riktigt ordentligt när den tog över stora delar av den skolverksamhet som vinstjagande JB-koncernen sugit ut innan de stängde dörrarna med ett hångarv. Deras intresse var inte människor. Deras intresse var pengar.

Allt har sin plats. Den civila sektorn bör växa. Frihetsrummet för människor bör växa. Vilket - nota bene - kräver minskat frihetsrum för kapitalet.